Teater:

COMMUNION

Lars Norén må ha varit färdig med livet när han klev ur tiden 26 januari 2021. När han avled ska det ha legat tre pjäser på hans skrivbord (det sägs finns hundratals till i hans arkiv). En av dem med den märkliga engelska titeln ”Communion” (gemenskap). Den har Göteborgs stadsteater fångat upp genom regissör Eva Dahlmans händer.

Knappt hinner man sätta sig i salongen och mörkret har släckts förrän Beatles flammande hårdrocksexplosion ”Helter skelter” – från det så kallade ”The white album” – dånar i högtalarna. Lika hastigt tar det slut för att vi plötsligt bländas av ett starkt vitt ljus. Välkommen till aftonens föreställning. Välkommen till en av flera kraftiga och, ja, skrämmande överraskningar. För i ”Communion” råder emellanåt rena Halloween, men utan bus eller godis.

Scenen är en institution för människor med mental ohälsa; schizofreni, tvångstankar, demens. Allt balanserat på gränsen till normalitet för att emellanåt, mycket skickligt, implodera eller explodera.

Det är ett slags ”Gökboet” men utan rebellen McMurphy eller, för all del, en övervakande syster Ratched. I stort sett är detta vårdhem för psykiskt sjuka i avsaknad av vårdare.

De sju patienter är lämnade åt sig själva och sina psykoser. Oftast lugnt samtalande sinsemellan, men öppnas sjukdomen i all sin styrka helt oförblommerat. Det bjuder på sina kraftfulla sensationer skickligt hanterat av skådespelarna.

Samtliga har sina egna kynnen. Karin de Frumeries läkare som är avskalat nervig i sin psykos. Hon som i en centrifug av känslor ständigt tumlar runt högt och lågt i en plågsamt stark roll. Likaså med Hannes Alin (praktikant från Teaterhögskolan i Malmö), som gör sin unge schizofrene man med stor trovärdighet. Det äldre gardet – Jessica Zandén, Philip Zandén och Steve Kratz – hanterar sina roller med skrämmande närvaro i allt från mimik till motorik i tvära känslostark kast. Klara Zimmergren, som kommit in i pjäsen sent, landar även hon med skicklighet sin karaktär, precis som Fredrik Evers. Båda i roller som är balanserande nära normalitet, vilket förstås är bedrägligt.

Ashkan Ghods är läkarens man, kommer alltså in utifrån. Men hur ska han förstå sin hustru, som bär på ett rent helvete av känslor inombords med falska anklagelser och furiöst hat…? Saker han inte ser. Inte begriper.

Jo, de sju patienterna har sin gemenskap och förstår på något sätt varandra. Dagarna går, samtalen består och utbrotten i ett vårdhemmets vardag.

Mörkermannen Lars Norén kan ju människans innersta svärta, kan de psykologiska skiftningarna och dramatik. Här flödar scenen i ljus, kläderna är i vitt, beige eller grått, som i trots av regissör Eva Dahlman. Ibland med något slags humor, som för att förlösa publiken från den emellanåt klaustrofobiska känslan.

För här kikar patienterna ut eller har kontakt med utsidan. Något som sägs ske på en parkering (Klara Zimmergrens roll), genom ett spontanköp via nätet av en exklusiv kavaj eller dyr soffa (Philip Zandéns karaktär) eller via Facetime (Karin de Frumeries läkare) eller något inväntande besök från någon släkting (Steve Kratz).

Men samtliga är, trots drömmar om att komma ut, fjättrade inom institutionens fyra, vita väggar.

Jo, det är en känslostark pjäs om 45 x 45 minuter. En tid, som framför allt i den andra akten sveper iväg i all hast.

Den är skickligt spelad, intressant iscensatt med sin avskalade scenografi. Men…

I pjäsen refereras till Fältöversten (köpcentrum vid Karlaplan i Stockholm) och sommarboendet med att åka ner till Gotland. Elegant hade varit att låta Göteborg vara utgångspunkten, det vill säga att nämna Femman eller Frölunda torg respektive upp till Tjörn eller Orust. Allt för att invagga publiken i en lokal prägel. Men… det är en randanmärkning, om än att den skaver. Jag tror inte Lars Norén hade roterat i sin grav över ändringarna.

Så, inledningen skedde med Beatles ”Helter skelter”. Avslutning till Bob Dylans ”Let it be me”. Som för att lindra sinnena en smula. Och vi kan gå ut i det fria.

”Communion”, Göteborgs stadsteater, Studion. Urpremiär 26 september 2025. Spelas till och med 29 november. Denna recension baserad på föreställningen 2 oktober.

Av: Lars Norén.

Regi: Eva Dahlman.

Scenografi och kostym: Richard Andersson.

Ljusdesign: William Wenner.

Videodesign: Ludde Falk.

Ljuddesign: Tommy Carlsson.

Maskdesign: Ingela Collin.

I rollerna. Karin de Frumerie, Fredrik Evers, Klara Zimmergren, Jessica Zandén, Philip Zandén, Steve Kratz, Ashkan Ghods och Hannes Alin.