Det är uppenbart att det är något fel på Sverige. Det välfärdssamhälle som omfamnade de flesta av oss är på glid bort.

Segregationen och utanförskapet har ökat. Människor i utsatta områden har allt svårare att få ekonomin att gå ihop. Fattigdomen blir allt större – hand i hand med detta kriminaliteten.

Detta vittnar många om. Men de som främst stöter på detta i sin vardagliga verksamhet är hjälporganisationerna. Som Stadsmissionen, som bjöd på en fullmatad kväll av bländande göteborgskt artisteri – med stjärnor som Ebbot, Claes Eriksson och Miriam Bryant – och välbehövlig information i Göteborgs konserthus.

Ibland slås ändå stolen undan för ens sittande bekvämlighet. Inte för att jag inte vet, men för att jag någonstans stuvar undan allt i det dåliga samvetets garderob för att städas undan senare. Sverige har blivit alltmer ojämlikt. De ekonomiska klyftorna ökar. Skillnaden mellan vi, som har, och de som inte har blir tydligare.

Men då informationen från Göteborgs Stadsmissionen bjuds från scenen från konferenciererna Bailasan Mohammad och Jacob Andréas blir det plågsamt tydligt. Som tonårstvillingarna som tvingas dela på vinterkängorna. Ena dagen är den ena varm och fötterna. Nästa dag den andre. Eller uppgifterna om att på Kärralundsskolan är det över 97 procent som går ut ur nian med godkända betyg. Motsvarande siffra i Lövgärdet är 12,7! Tolv, hissnande, komma sju!

Det är förstås förskräckligt.

Lika lite som Majblommans bok ”121 sidor av Sverige – ansökningar från barnfamiljer i fattigdomen” (som jag skrev om nyligen – läs här!) behövs, ska Göteborgs Stadsmission behöva ordna en välgörenhetsgala 2025. Men det tvingas man till. Av flera skäl.

Dels för att bjuda in människor med empati till en kväll i någon form av solidaritetens tecken, som i sin tur är beredda att gagna Göteborgs Stadsmissions verksamhet, vilken i sin tur ger människor i nöd en möjlighet.

Dels för att informera om sin verksamhet och för att tydliggöra hur Göteborg ligger bortom Västlänkssatsningen, ständiga husbyggen och ekonomisk strålglans.

1952, när Göteborgs stadsmission startades på initiativ av kyrkoherde Isaac Béen, var Göteborg – precis som nu – i växande. Andra världskriget hade lämnat ett Europa i ruiner, industrier var ännu inte uppbyggda och i full verksamhet. I Sverige, som i stort var skonat, gick industrierna – och varven – för högtryck. Här fanns varor och produkter som andra länder saknade.

Det i sin tur gjorde att industristäder som Göteborg växte. In flyttade arbetsfört folk, men det saknades bostäder där det redan var trångbott. Med bostadsbristen uppstod också nöden och behovet av mat och kläder. Göteborgs stadsmission fyllde snart en funktion, som stadens Göteborg inte kunde lösa.

Verksamheten har funnits kvar, men har kanske mest varit riktad mot hemlösa och människor med alkohol- och drogproblem. Nu är tendensen att inte bara dessa våra medmänniskor är i behov av hjälp. I Göteborgs kommun är 3000 hemlösa varav 800 barn. Hisnande siffror.

Galan på Göteborgs konserthus sålde snabbt ut. Kanske inte så konstigt. Man hade ett inbjudan sällskap av Göteborgsartister, som borgade för kvalitet. Generösa hjärtan och själar skulle få sitt, precis som Göteborgs Stadsmission.

Det blev en fin, berörande gala där Simon Ljungman (Håkan Hellströms gitarrist och arrangör, men förstås så mycket mer) stod som kapellmästare och arrangör för Fartygsorkestern (se medlemmar nedan), Sångkollektivet och Stadsmissionskören med körsångare från Körcentrum Väst.

Han hade löst det på bästa sett och urvalet av låtar passade som hand i den känslomässiga handsken för artisterna som uppträdde.

Efter den ouvertyren kom Claes Eriksson in för att läsa sin ”För att man kan”. Ingen kan väl som han skapa en förnuftets röst i Tage Danielsson anda. Klokskap, humor och satir i ett famntag. Kristina Issa, detta fantastiska yrväder till sångerska, tog över med Håkan Hellströms ”Pärlor”. En energistinn tolkning som växter för att explodera i tonernas kraft.

Den ständigt kaftanklädde Ebbot från Soundtrack Of Our Lives gör bandets ”The passover” med mullrande kraft och precision följt av Katarina Hemlin. Ja, hon som med ”Vi vill leva, vi vill dö i Göteborg” som blev signaturmelodi då staden firade 400 år för några år sedan. Stadig på scenen – och jorden – blev den också hennes bidrag i första akten. Kristina Issa kommer åter för en innerlig tolkning av Bob Dylans ” To make you feel my love”. Avskalat bara med kontrabas och uppbackad av Sångkollektivets femstämmighet.

Men inte bara musik hörs. Det blir också filmade inslag. Reklamfilmer för Göteborgs stadsmissions verksamhet. Sponsorer som berättar varför de stödjer organisationen. Men mest drabbande Viking, som berättar om sin väg från hemlös och drogberoende för drygt tio år sedan till där han är nu med lägenhet och arbete. Han är tacksam för jobbet, men vågar liksom inte glädjas full ut; han vet ju hur snabbt det kan skifta.

Sångkollektivet – med rutinerade revyartister – kramar sedan in oss i en fin version av Coldplays ”Fix you”.

Cat Gold (artisten David Wikbergs artistnamn) – en ny bekantskap för mig – gör sin ”Red moon” vid flygeln. Det är skir, sfärisk musik som dansar älvalikt med hans ljusa röst över scenen.

Paul Mac Innes är något av en sedan länge dold mästare i soul. Synd. För han är mästerlig, som här i Sam Cookes ”A change is gonna come”. Han sjunger med hjärtat själfull soul – inifrån och ut. Jo, jag har följt honom i nära 25 år. Först när han var rappare (!) i funkgruppen Paddington, som knep förstaplatsen i GT:s musiktävling Lejonrock i millenniets början. Men sedan via klipp på hans Instagramsida. Nu var det alltså åter dags live och han gjorde inte mig, eller någon annan besviken.

Som final i första akten samlades nära nog samtliga på scenen för Laleh ”Många ljus”. En låt som spred värme i det själsliga mörkret.

Andra akten börjar efter lite andhämtning, både från budskap och artisteri, med ett barn som läser Gunhild Wingqvists dikt ”Länge leve livet”, en inspelning. Så kommer hon och det går ett sus genom lokalen. För Miriam Bryant är kvällens stora stjärna. Men hon är heller inte den som svävar iväg. Hon vet var hon kommer ifrån. Hon dröjer med sin första ton, lite osäker på när det är hon ska in i Kent-låten ”Vinternoll2), söker Simon Ljungmans blick utan att nå den, men hittar sedan rätt och berör från start till mål.

Hon berättar att Konserthusets scen var där hon först sjöng solo. Som nioåring på en Georg Ridelkonsert där hon skulle sjunga ”Min katt är död”. ”Det gick inte så bra…”, säger hon. ”Fast det gjorde det ju. Jag står ju här!”

Så sant. Någon i publiken ber henne sjunga den och tillsammans med Simon Ljungman – som också var med på scen den där gången för 25 år sedan – gör hon en improviserad version av den. Snyggt. Så blir det ”Ett sista glas”, den skotska folkvisan som Lars Forssell satte text till och som Sven-Bertil Taube gjorde till sin innan Miriam Bryant snyggt stal den i ”Så mycket bättre” och blev folkkär på cupen. Jo, hon kan ta sin publik, Miriam Bryant.

Det kan för all del Kristina Issa, som förvandlar sin egen låt ”Vaknar” från en smekande bris till ful storm på scen. Hon tar i från tårna och använder hela kroppen för att sjunga. Jag älskar det.

Paul Mac Innes återkommer så småningom med. Nu med ännu en Dylan-låt. Med ”Forever young” sätter han med bandet sin egen ton. Det är en fröjd att höra. Claes Eriksson reciterar finstämt och underfundigt några av sina texter, som bara han kan. Berörande och underhållande. Ebbot plockar fram ”Did you give the world som love today” – ni vet den som göteborgskan Doris (Svensson 1947–2023) fick en hit med för 55 år sedan. Han gör den med pondus. Men Doris version är svår att övertrumfa.

Efter sponsorernas förklaring varför de stöttar Göteborgs Stadsmission kommer Katarina Hemlin in för en tolkning av Mikael Wiehes ”Lindansaren”. Hon gör den snabbt till sin med Finn Björnulfson i en dramatisk roll, inte som lindansare, men som den som våghalsigt går på styltor. Något jag inte sett honom göra på scen sedan han debuterade som slagverkare i Håkan Hellströms band på Liseberg 2001.

Cat Gold tar sig an REM:s ”Everybody hurts” i en för honom karaktäristiskt avskalad version innan kören gör Stefan Forsséns ”Till havs med solfyllda segel” – en låt i Laleh-klass – med hela kören.

Allt avslutas med en värmande version av Håkan Hellströms fantastiska ”Du är snart där” med Jacob Andréas på stark sång. Jo, han är musikalutbildad, kan sin sak, men den här tolkningen går ändå utöver det mesta. Så sjunger vi – om och om igen – avslutningsraderna ”Jag tror när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än”. Fortsätter ut ur bänkraderna med sången fortsatt i våra öron ut i foajén och ut på Götaplatsen där Stadsmissionens kör nu positionerat sig för att sjunga fraserna om och om igen. Så kan man också väcka hopp. Fint.

Några slutliga reflektioner: GP finns med som sponsor till evenemanget. Man skrev om evenemanget i våras och igen i början på september då det stod klart att Miriam Bryan – sent – skulle medverka. På scen denna afton stod också musikskribenten och nöjesmedarbetaren Johan Lindqvist för att berätta om tidningens roll i det hela. Men – om jag inte helt missat det – ingenting skrivs om det efteråt, om vilka som var där, prat med människorna som fanns på scen och i publiken. Ingenting. Rätt häpnadsväckande, tycker jag. Korrigering 30/9: jo, det kom en text, en recension (publicerad på webben igår, i print idag). Högsta betyg. Väldigt märkligt. Ett evenemang som GP sponsrar…?

Och, är det inte märkligt att det var en så ålderstiden publik…? Det var få ungdomar, yngre vuxna eller medelålders på plats. Är välgörenhet bara för en viss ålderskategori?

Fotnot: Min klädsel för kvällen? Självfallet var det mest köpt på Stadsmissionen, Arkaden nyligen. Byxorna (Incotex), tröjan (EastWest), den höstfärgiga jackan (Nudie). Skorna (Paul Smith) är köpta på Myrornas. Kepsen på skulten inhandlad på rea i Gudhjem, Bornholm i somras. Men… det var inte bara jag som skaffat kläder från Stadsmissionen. Även paret Bailasan Mohammad och Jacob Andréas kom in i andra akten iklädda snygga kreation från någon av Stadsmissionens butiker.

En kväll för Göteborgs Stadsmission, Göteborgs konserthus 28 september 2025.

Fartygorkestern: ledd av kapellmästare, gitarrist, sångare och arrangör Simon Ljungman. Medlemmar är Finn Björnulfson, slagverk och styltor, Tombias Ljungman, trummor, Gustav Hördegård, bas och kontrabas, Sten Källman, saxofon, klarinett och slagverk, Lisen Rylander, tenorsaxofon, Markus Ahlberg, trombon, Sanna Källman, cello, Erika Risinger, fiol, och Bernt Andersson, piano och dragspel.

Artister: Miriam Bryan, Ebbot Lundberg, Paul Mac Innes, Kristina Issa, Claes Eriksson, Katarina Hemlin, Cat Gold och Sångkollektivet (Caroline Sehm, Sara Axelsson, Emelie Hagman, Robin Rösehag och Pierre Hagman) samt körsångare från Körcentrum Väst.

Konferencierer: Bailasan Mohammad och Jacob Andréas.

Framträdanden:

1. Ouvertyr (Fartygsorkestern)
2. För att man kan (dikt Claes Eriksson)
3. Pärlor (Kristina Issa)
4. The passover (Ebbot Lundberg)
5. Vi vill leva, vill vill dö i Göteborg (Katarina Hemlin)
6. To make you feel my love (Kristina Issa)
7. Fix you (Sångkollektivet)
8. Red moon (Cat Gold)
9. A change is gonna come (Paul Mac Innes)
10. Många ljus (Fartygorkestern med körer)

Paus

1. Vinternoll2 (Miriam Bryant)
2. Min katt är död (Miriam Bryant, Simon Ljungman)
3. Ett sista glas (Miriam Bryant)
4. Vaknar (Kristina Issa)
5. Forever young (Paul Mac Innes)
6. Inte så dumt/Bara ben (Claes Eriksson)
7. Did you give the world som love today (Ebbot)
8. Lindansaren (Katarin Hemlin med Finn Björnulfson på styltor)
9. Everybody hurts (Cat Gold)
10. Till havs (Fartygorkesten med körer)
11. Du är snart där (Jacob Andréas med samtliga på scen)