Teater:

KATT PÅ HETT PLÅTTAK

Fram till 1979 framstod , enligt svensk medicinska klassificeringen, som en psykisk störning. Visst, sexuellt samröre mellan vuxna personer var legaliserat redan 1944. Men skammen över samkönad kärlek levde kvar. In på 80-talet fick svenska homosexuella allt större rättigheter, men aids-vågen skapade moralpanik hos allmänheten (för att inte tala om desperationen och rädslan i de queera kretsarna). In bit in på millenniet växte gayrörelsen. Det blev lättare att andas och möjlighet till registrerat partnerskap (1995) bäddade också för rättigheterna till samkönadadoption (2003) och samkönat äktenskap (2009).

Bögknackningarnas tid från 80- och 90-tal var – i stort sett förbi. Men… med pandemin har ultrakonservativa flyttat fram sina positioner. Att leva som homosexuell – eller inom någon av de andra som inkluderar sig under samlingsnamnet HBTQ(I)+ – är plötsligt inte längre en självklarhet i Sverige.

Märkligt nog inte heller för kvinnor, där feminismen tagit kliv tillbaka. I Sverige och internationellt. ”Avvisa feminismen. Underordna dig din man, Taylor. Du bestämmer inte.” Citat från nyss mördade, amerikanske influencern Charlie Kirk, som också hävdat att ”Abort är värre än förintelsen”.

Amerikanske dramatikern Tennessee Williams (1911–1983) hade premiär på sin pjäs ”Katt på hett plåttak” i mars 1955 på Broadway. Ett halvår senare hade den svensk premiär på Göteborgs stadsteater (med författaren i salongen). 70 år senare, nära nog exakt, spelas den åter på Stadsteaterns stora scen. Sunil Munshi regisserar och har skapat en eldfängd, intensiv föreställning som omfamnar just frågeställningen om man får älska den man vill.

Visst, homosexualitet är denna pjäs ett spörsmål som löper som en katt kring en het gröt. Den är outtalad. Här krackelerar respekt och, framför allt, kärleken mellan makar. I äktenskap som vittrar sönder inom familjen Pollitt, den rika familjen som styrs av pappa Pollitt (Dag Malmberg) som patriark av den gamla stammen, är det destruktivitet i utförslöpa.

Han är sjuk, men vägrar tro det. Yngste sonen Brick, favoriten, (Jesper Söderblom) kliver med raska steg in i alkoholism på grund av sin vän (älskare) Skipper, som nyligen tagit sitt liv. Bricks hustru söker desperat kärleken hos sin man, men finner den obesvarad. Mamma Pollitt (Carina M Johansson) vill vara kittet i familjen, men lyckas dåligt. Äldste sonen, advokaten, Cooper (Johannes Lindkvist) och hans fertila hustru (Maria Salomaa) – de har fem barn med ett sjätte på väg – vill vara perfekta, men positionerar sig egentligen för det kommande arvet.

Jo, det är en intrig som vibrerar. Men här bor också farsen nära dramat. Det är hastiga entréer och sortier. Svärtade repliker, som inte kan låtas bli att bjuda på en skämtsam, brutal knorr. Eller en lustig pastor (Martin Berggren) som blir berusad, förvirrad och kräks (rollen finns inte med i originalsättningen), som en komikens spindoctor.

Nu förtar inte detta pjäsens glödande dramatik. Inramat av en snillrikt enkel scenografi (signerad Jens Sethzman) möts man i salongen av en art deco-ram, ett podiet med en schäslong, en drinkvagn, några stolar och hyllor. Sparsmakat och elegant smart där spelet mellan skådespelarna får ta plats.

Det sker med emfas från start. Caroline Söderström är fullkomligt bländande som Maggie, fattigflickan som gift upp sig tack vare sin slående skönhet. Hon är rapp i munnen och med en svada som är flödande. Hennes entréreplik varar i minuter och hon levererar allt med känslosamhet och dynamik. På en gång är hon sårbar och stark, desperat och lugnt analyserande. Hennes make Brick görs av Jesper Söderblom, som legat i på gymet i sommar. Herregud, sällan har väl Stadsteatern skådat en liknande hunk i Mark Spitz-skolan med tvättbräda, svällande muskler och en elegant mustasch. Han är sluten, bitter och, alltså, hårt drickande. Han dricker till han får sitt ”klick” och det dröjer. Han, den förre elitidrottaren och sportkommentatorn, bär på dubbla smärtor; en bruten fot och ett brustet hjärta. Att älska sin hustru är bara en konstruktion, ett resonemang. Hon vill ha barn. Han vill det inte. Paret är smärtsamma mil ifrån varandra. Men ingen vill skiljas. Jesper Söderblom spelar med återhållsam lidelse, som emellanåt brister i gap, skrik och fysisk attack.

Dan Malmbergs patriark spelas med högburet arrogans, som någon som blivit friskförklarad och tar sig fortsatt an livet som härskare, men också inser att han nog trots allt är dödligt sjuk. Han är konstant giftig mot sin hustru. Något hans älskade, yngste son ärvt av sin far. Mamma Pollitt hukar under slagen, men balanserar allt på ett sätt som bara Carina M Johansson kan göra; en mor som gullar och skyddar sin lille pojk, som ömt förmanar honom att inte dricka, men förlåter honom för att han gör det. Hon och hennes make längtar efter yngsta paret Pollitts barn. Men får vänta. Som Maggie.

Cooper hålls i strama tyglar. Johannes Lindkvist gör sin roll prudentligt. Vill desperat vara sina föräldrar till lags, vara den duktiga sonen och förfäras av sin brors brist på karaktär. Maria Salomaas Mae Pollitt är så som Charlie Kirk önskade att kvinnor ska vara. Men tar också position i maktkriget mot Maggie.

Det är rasande bra skådespel av en driven ensemble. En scen i andra akten, där Brick i bakgrunden ömsint sjunger Beach Boys ”God only knows” i ett enkelt ackompanjemang, blir en både smärtsam och desperat paus. Allt stannar upp. Håller flämtande andan och kommer ifrån det högoktaniga, eldfängda och intensiva spelet mellan de andra karaktärerna. Men bara för en stund. I ”Katt på hett plåttak” finns inga vinnare. Känslostormarna fortsätter vina och håller den förtärande branden vid liv.

Stadsteaterns start på säsongen har börjat bra.

”Katt på hett plåttak”, Göteborgs stadsteater, stora scenen. Premiär 19 september 2025. Spelas till och med 29 november.

Manus: Tennessee Williams.

Översättning: Jacob Hirdwall och Björn Mellander.

Regi: Sunil Munshi.

Scenografi och ljusdesign: Jens Sethzman.

Kostymdesign: Ann Bonander Looft.

Maskdesign: Marina Ritvall.

Ljuddesign: Dan Andersson.

På scen: Martin Berggren (Pastorn), Caroline Söderström (Maggie Pollitt), Jesper Söderblom (Brick Pollitt), Carina M Johansson (mamma Pollitt), Dag Malmberg (pappa Pollitt), Johannes Lindkvist (Cooper Pollitt) och Maria Salomaa (Mae Pollitt).