Diktuppläsning:

JOHAN HOLMLUND med JACOBSTEEL

Poesin har ju sin egen inneboende kraft. Ord som isolerade bär på tyngd, som försiktigt hanterade kan bli sprängkraft. Som kan beskriva en regndroppes inre universum på samma sätt som rymden.

Johan Holmlund är diktaren med den styrkan. Kanske främst känd som sångare i Easy, Jönköpingsbandet som med Göteborg som bas blev Sveriges första internationella indieband och som fortfarande är aktivt. Han är i ord och handling inte stilla för en sekund, om än nyss fyllda 60, nu boendes i Schwerin i Hamburgtrakten. Kreativiteten är som en feber, en rastlös klåda. Möter man honom ger han ett stilla, eftertänksamt intryck. Men allt är bedrägligt. Inom honom tickar det en bomb. Skrivs inte orden för dikter är det för någon sång. Är det inte för Easy är det för hans kommande soloprojektet Silent Sunshine. Flyger inte orden för skapandet gör de det i hans roll som lärare. Orden och meningarna stannar aldrig; de flyger mot himlen, hittar nya sträck, nya sammanhang.

Johan Holmlund har nyss kommit ut med ännu en diktsamling. Den femte i ordning (hans sångtexter finns också i en utgiven i sammanställningen ”A Secret Challenge – Selected Lyrics 1990–2020”). Med en ”En spegel i rymden” i bagaget har han återvänt till Sverige för en uppläsningsturné. Ett sätt att sälja, förstås, men också för att möta sin publik. För i samtalet uppstår ju något nytt i orden.

Göteborg och Utopia är sist ut. För den här gången. Med sig på scen har han Jacobsteel, alias Jacob Stålhammar – musiker, ljudkonstnär, animatör och till vardags psykolog/läkare – som har en bakgrund som ljudtekniker för band/artister som Souls och Håkan Hellström. Här är hans roll som skapare av de ljudlandskap med repetitiva melodier som agerar en försiktigt fond för Johan Holmlund att läsa till.

Det blir ett alldeles utmärkt möte.

Johan Holmlund läser sin poesi i förstone ur denna hans senaste diktsamling. Han läser med tydlighet, artikulerar på ett sätt som minner om Ola Salo eller Björn Ranelid, men utan deras prålighet och den sistnämndes uppfordrande förnumstighet. Han är diskret, men inte överdrivet försiktig, spetsar med en smula humor, lockas av musiken som pockar på hans uppmärksamhet. Nej, det blir aldrig i symbios rytmiskt, för det är det inte tänkt att bli. Men det driver på rastlösheten och – kanske också – tempot.

Dikterna är många gånger korta, blixtrande, tydliga, men aldrig kärva. De öppnar slutna ögon för inre syner, som ibland blir filmiska och storslagna. Som den sista av de 33 dikterna: ”och barnen som inte drunknar//kommer försöka igen”. Två rader. Det är allt. Och det är svindlande stort.

Det som var tänkt att bli ett 500-sidigt magnum opus, som föll redan tidigt i skaparprocessen, blev något annat. Av mycket blev det mindre, men inte mindre kraftfullt för det.

Han flikar in med en sång från sitt soloprojekt Silent Sunshine. ”All the answers” är tänkt att komma på albumet med planerad release fram mot jul. Ett stillsamt, fint, kontemplativt exempel med mersmak. Så läser han lite dikter ur sina tidigare samlingar och håller sin publik i andäktig närvaro innan han släpper greppet. Föreställningen är slut. Ett citat ekar kvar: ”Universum är en återvändsgränd” (från dikt nr 18 i samlingen). En spegel i rymden.

Johan Holmlund och Jacobsteel, Utopia, 16 september 2025. Finalen på en uppläsningsturné med anledning av sin senaste diktsamling ”En spegel i rymden”.

Diktuppläsning och sång: Johan Holmlund.

Musik: Jacobsteel