När festen är över. När glas och porslin diskats för hand, för det har dukats fint. När flaskor är bortplockat, linneservetterna placerad i tvättkorgen och det regnar ute. Det är dagen efter, men jag är inte uppstigen ur ett bakrus utan bara fylld av något slags glädje.

Ja, det blev sent. En lång dag där huset fejades från topp till tå. Där Z förberedde efterrätterna till fyra för oss okända personer och, förstås, oss själva. Ute strålade solen, som en septemberlördag kan göra när den tror att det fortfarande är sommar.

Vi hade startat dagen med kaffe och dopp vid Hovåsbadet, där vilda, sugande vågor tvingades oss till ett försiktigare bad i lä än där vi brukar hoppa i. Vi var redo för en dag, som vi inte visste var den skulle sluta.

Z hade, för vår räkning, tackat ja till en promenadmiddag i kvarteren där vi bor. X antal par/personer skulle mötas på en av våra närliggande lekplatser. Ja, där jag som barn lekte. Den som vi kallade den för Gungorna – det var ju där tre gungor fanns, som utmanade från tidig ålder till häng och slängperioden i de tidiga tonåren – heter nu Boulebanan.

Det skulle vankas trerätters och via arrangörerna omsorgsfulla logistik skulle man få en rätt att ansvara för för sex personer; alltså värdparet plus fyra. Vilka, visste man inte. Den maträtt man fick ansvaret för fick man besked om för drygt en vecka sedan. Vi fick i uppgift att bjuda på efterrätt. Någon annan förrätt och ytterligare några huvudrätten. Vad var upp till var och en.

Så vi samlades vid Boulebanan för en fördrink klockan 16. Par efter par kom och det blev en stor skara grannar. Några man kände, men förfärande många som vi inte kände till ens till ansiktet. Vi gick runt och hälsade. Namn utväxlades. Några namn lades på minnet. Andra föll bort i röran bland alla. Inte för att vara otrevlig eller arrogant, men för att det blir så.

De tre kvinnorna som stod som arrangörer kom med ett kuvert till var och en av paren. I detta fanns riktlinjer och klockslag; efter mingel skulle man samla för förrätt på en given adress, umgås där och äta för att bryta upp för middag hos någon annan och så vidare.

I kuvertet låg också de två adresser som vi blivit inbjudna till. Spännande.

Det skålades, hölls lite välkomsttal och vi försökte räkna hur många det var som var på plats. Mer än 50. Färre än 60. Men en fin rörelse av samverkan mellan grannar.

Mina närmaste grannar, de bredvid och mitt emot, har jag koll på. Några lite mer perifert. Men skrämmande lite i alla de andra husen. Men det är väl som det är.

Jag är ju uppvuxen i området. Bor bara hundra meter från mitt barndomshem, så, ja, jag bor på mammas gata, har inte kommit långt i livet och av mina snart 70 år på jorden har jag bara bott nio år utanför kvarteren där jag nu bor. Trygghet, förstås, men också med en vetskap om att här var det bra för barn att växa upp. När till stan, men också en lite bit vid sidan av.

Märkligt nog blir vår första adress på samma gata som där vi bor, men på ett högre nummer, udda istället för jämnt.

Jag har varit i huset tidigare, men inte hos nuvarande ägare. Värdinnan visar sig också vara uppvuxen i området, men är väsentligt yngre än jag. Det andra paret bor även de på samma gata, men i andra änden. Det blir husesyn och berättelser om bostaden. Man jämför med sitt eget och samtalen dansar. Vi får utsökt mat – surdegsbröd, räkor, avokado, crème fraîche, kalixrom, hackad rödlök – och bubbel därtill. Det blir en lättsam och oerhört trevlig stund, utbyte av livshistorier och grannproblematik, så tiden rusar iväg. Snart är vi på väg till nästa adress.

Där överraskar vi paret. Vi trodde vi var sena, men de är i full fart med förberedelserna av middagen och trodde att vi skulle komma en stund senare. Snart kommer nästa par och vi blir en mix av äldre och unga. Värden visar sig även han vara uppvuxen i området, är något år äldre än jag och vi växlar lite hastigt bekanta mellan oss. Återigen blir det en fin stund med ett böljande samtal och utbyte av levnadshistorier och erfarenhet. Torskrygg med lite baconbitar, kokt potatis, riven pepparrot och morötter plus skirat smör är ju ljuvligt att inmundiga – oavsett om det var till vitt eller rött vin.

Så rusar även tiden här och vi, som har ansvaret för efterrätten, måste skynda oss hem. Z är ju ett under av förberedelser och hade ordnat med inte bara en björnbärstiramisu utan också den danska paradefterrätten æblekage. Hon är fantastisk på att kreera maträtter, som blir som konstverk. Aptitliga att se på likväl som att äta. Ja, björnbären är från trädgården. Moset från frukterna från vårt Ingrid Marie. Vi bjuder kaffe till, lemoncello till plus Majornacava. Alla låter sig väl smaka. Samtalen löper från en den ena. Kopplingar görs mellan gemensamma vänner, som krymper världen som den emellanåt kan göra. Timmarna fladdrar iväg, de framdukade snacksen äts upp, glasen töms och plötsligt är det midnatt. Vi bryter upp. Tack för oss. Gästerna går ut i regnet, som kom mot kvällskvisten, och vi plockar undan för mig att städa undan dagen efter. Vi lägger oss. Z:s huvud faller mot kudden och hon somnar innan hon hinner blinka. Jag följer efter och drömmer stora delar av natten om promenadmiddagar och 1–2–3, som hela tiden räknas för att skynda till nästa ställe.

Men… det var inget jäkt. Det här var trevligt, ett sätt att umgås, att möta människor man aldrig har träffat förut. En möjlighet att utbyta erfarenheter, prata allvar och skratta bort en stund med. Lite som ”Halv åtta hos mig” parat med ”Vem bor här?” – tv-programmen ni vet.

Jag gör gärna om det.