Teater:

PARASITEN

Vad är kultur? Vem får kalla sig kulturarbetare? Frågor relevanta för idag, men som ekar styggt skorrande från en tid 60 år tillbaka i tiden. Den ryske poeten Joseph Brodsky (1940–1996) fick strida för sin sak i hemstaden Leningrad mot sovjetstyret och dess politruker när han 1964 blir anklagad för social parasitism i samhället. Hans brott? Han arbetade som poet och översättare. Hans intellektuella sits sågs inte med uppskattande ögon hos den stränga, diktatoriska regimen.Självklart spelade hans bakgrund som jude in i den kafkaartade rättsprocessen.

Han dömdes och skickades till arbetsläger i Archangelsk, skildes från hustru och barn. Blev senare, efter påtryckningar av kollegor och vänner, friad i förtid, men så småningom landsförvisad. Fortfarande skild från sin familj blev USA hans nya hemvist och hans verk blev senare belönat med Nobelpriset i litteratur (1987).

I en promemoria från KGB i samband med utdelandet av Nobelpriset kunde man senare läsa att priset är en: ”provokation från reaktionära kretsar i väst som ser som sin uppgift att hejda världssamfundets växande sympati för vårt lands fredsälskande utrikespolitik”.

Vara konserthus iscensätter denna hans rättegång – och även senare skeenden – i en stramt, närmast ordagrant, men dramatiskt drabbande pjäs med manus och regi av Gunilla Johansson Gyllenspetz (Backa teater). På en timme i ett avskalat scenrum (ja, i konserthusets black box) möter Sergej Merkusjevs Joseph Brodsky i en förtvivlad situation. Hur ska man möta domarens (Anna “Pluck” Söderling) anklagelser från sin tribun med det skarpa strålkastarljuset från vakten (Tomas Heyman) riktat rätt i ögonen…? Han är inledningsvis förvirrad, förvånad och devot i sitt försvar. Men växer allt mer fåfängt utan att någonsin kunna övertyga vara sig domare, jury eller publik.

Orkestern på åtta musiker tjänar som både publik och jury, stumma, ibland mumlande, strikt klädda med rak hållning, och som instrumentalister. Musiken, nykomponerad av norskan Anna Linh Nguyen Berg, tar plats utan att ta över. Den bjuder på något slags samklang med sin emellanåt percussiva attack, ibland rent barocka klanger. Orkestermedlemmarna kliver också in som djur i ett menageri i en drömsk scen, som dröjer dig kvar till finalen. Skickligt suggestivt.

Det är förstås Joseph Brodsky i Sergej Merkusjev gestaltning som är i ständig fokus under den timmen långa föreställningen. Han har omfamnat sin karaktär från startens förvirring med ett nervöst rökande papyross i handen till hur han sakta rätar på ryggen för ordet, för den fria tanken, för skapandet i takt med skrivmaskinsraderna, som dokumenterar händelserna, projicerade på väggen.

Enkelheten i iscensättningen är skenbar. Med manus och musik, ljuset och det nakna scenrummet är allt avskalat in på benet. Men i texten, i dramatiseringen och samklangen med musiken uppstår dramatiken skoningslös och mångfacetterad – om än i en svartvit ton. En verklig händelse från 1964 drabbar också 2025. Sovjetunionens paranoia här och nu i Sverige idag. Hur kunde det bli så…? För så ansatt är kulturen i vårt samhälle.

Ja, ”Parasiten” är drabbande. Men det finns vissa tveksamheter. Som den långa monolog pratar Sergej Merkusjev ryska. Som icke rysktalande hamnar jag utanför och förlorar sammanhanget. Synd. Och! Ska föreställningen inte spelas mer än denna gång? Ja, hittar inga uppgifter om fortsatt speltid.

”Parasiten”, Vara konserthus, urpremiär 4 september 2025.

Manus och regi: Gunilla Johansson Gyllenspetz.

Musik: Anna Linh Nguyen Berg.

Scenografi och kostym: Anke Laerenbergh.

Ljusdesign: Tomas Heyman.

Initiativtagare/ursprunglig idé: David Huang & Jacob Kellermann.

På scen: Sergej Merkusjev (Joseph Brodsky), Anna “Pluck” Söderling (domaren Saveljeva), Tomas Heyman (vakten) och Anke Laerenbergh (björnen).

Musiker: David Huang, piano, Jacob Kellermann, gitarr, Ylva Larsdotter, violin, Daniel Thorell, cello, Magnus Holmander, klarinett, och Mika Takehara, slagverk.