Konsert:

BOB HUND

!!!!!

Zinkensdamm, Stockholm.

Publik: 18000 (utsålt).

Bäst: Hela vägen från starten till målet. Tack, för allt!

Sämst: Teveproduktionen och den för långa pausen.

Fråga: Jaha, vad ska man nu göra Helgen v. 48…?

Man kan ta farväl på många olika sätt. Bob Hund gör det naturligtvis på det bästa vis. Samlar till en musikfest extraordinär där man manifesterar sin musikgärning från över 30 år i tjänst. Bandet 777 konsert blir den sista. Vi var 18000 på plats på Zinkensdamm i Stockholm. Långt fler som hemma också kunde följa den strömmade sändningen från evenentet.

Men att missa detta så speciella avsked på plats fanns ju inte. Bob Hund har bjudit på en resa både för sig själv och sin publik. Men alltid varit konsekvent egna, aldrig tummat på sin originalitet, men däremot ständigt omfamnat sin nyfikenhet.

Det har gjort att bandet – och ja, mycket med formgivaren Martin Kann som ett slags sjunde medlem – ständigt tagit nya kliv. Opera? Check! Teater? Check! Symfoniorkester? Check! Klubbspelningar? Check! Stora scener? Check! Spelat på Polarprisgalan inför Iggy Pop? Check! Husband i ”På spåret”? Check!

Ja, bandet har till och med sålt sina instrument för att utmana sig själva till nytt tänkande.

När bandet kom i 90-talets början sena början var det i ett kreativt flöde med band som Wannadies, Popsicle, Brainpool, Eggstone, Cloudberry Jam, This Perfect Day och Cardigans. Svensk indiepop i sin finaste blomstring.

Men Bob Hund kom från ett annat håll. Inspirerade av Devo, Pere Ubu, Kraftwerk och Philemon Arthur and the Dung valde man det skeva, larmiga, larviga, naiva parat med anarki och kaos i tyglade såväl som otyglad form.

Man kan tro att Bob Hund är en jycke som gör cirkuskonster, räcker vacker tass, springer apport, rullar runt och spelar död. Men i själva är det bandet som får publiken till det. Bob Hund är ett band med stor kontroll och en känsla för perfektion. Inget annat är möjligt om man vill framföra den musiken som gruppen gör. Det är skickligt och lyhört. För längst fram står Thomas Öberg, en av Sveriges främsta publikdomptörer, och manar både orkester och publik till stordåd. Det blir alltid fantastiskt.

Ja, Bob Hund är inget band som man lägger i formalin för bästa hållbarhet. Bob Hund är helt enkelt ett rastlöst band som alltid vill vidare.

Till nu. Eller…

Med spelningen på Zinkensdamm tar man farväl av sin livepublik. Det ska inte bli fler konserter. Men kanske dyker den pigga jycken upp i andra sammanhang.

Bandet till en av få grupper/artister som det liksom aldrig har gått att släppa taget om. Tillsammans med Håkan Hellström och Bo Kaspers Orkester är det dem jag har sett flest gånger. En trio som vågar ta kliv utan att rea ut sin själ.

Nej, jag har inte sett Bob Hund sedan innan de slog igenom. Var inte en av få i en obskyr spellokal som ingen visste om. Jag kom in sent, förhållandevis, men blev väldigt förtjust när jag så fick se bandet på Lollipop vid Lida friluftsgård 1996 och är det än i dag. Herregud, kan man annat. Med de då uppenbara referenserna (ovannämnda) gick det ju inte annat. Något som också förenade bandet och mig med min musikaliska gärning i Kai Martin & Stick! där vi ogenerat blandande in element från just Devo och Pere Ubu med faiblessen för tidiga XTC och punkens energi.

Fler än en gång har jag önskat att just Bob Hund skulle göra en version av ”Jag dansar inte”, men det blev blott en förhoppning. (Istället gjorde gruppen Liket Levers ”Levande begravd” vid någon Kalasturné nere på Röda sten i slutet av 90-talet. Nå, man kan inte få allt.) En låt som visade släktskap, tycker jag.

Men Bob Hund har alltid valt sin egen väg. Det här bli en sorti som kändes i hjärtat. Visst. Första akten var bandet lite drabbat av allvaret och det dröjde innan killarna med gästande Ester Lennstrand fick skakat loss nerverna. Och visst var teveproduktionen inte tipptopp, inte heller Martin Kanns powerpointpresentation, som båda drabbades av tekniska missöden, innan konserten. Dessutom, om man nu vill göra sport av Bob Hunds finalspelning och dela in konserten i halvlekar med halvtid, så hade det varit klädsam med en kortare paus en den ny drygt 30 minuter lång.

Ändå… det blev en rörande final där bandet ibland glömde av att det var just det och larmade och charmade på enligt sedvanligt manér. Men då det var över var det över. Blåorkestern, som man kunde följa i en parad från Medborgarplatsen till Zinkensdamm, klev upp på scenen för att göra en instrumentalversion av ”Den ensamme sjömannens födelsedag” (en av bandets absolut först spelade låtar i karriären). Medlemmarna i Bob Hund stod rörda och tog farväl och inte ett öga var torrt.

Vem ska nu lära oss när det är revolution på gång eller eller att aldrig bli som dom (bli värre)…? Vem ska ge oss folkmusik för folkmusik som inte kan bete sig som folk eller visa det överexponerade gömstället…? Vem ska göra det skeva, tokiga, galna, varma rätt igen, och om igen…?

Tack för allt.

Bob Hund, Zinkensdamm, 30 augusti 2025. Bandets sista konsert.

Bandet: Thomas Öberg, sång, Conny Nimmersjö, gitarr, Johnny Essing, gitarr, Christian Gabel, trummor, Jonas Jonasson, keyboard, och Mats Hellquist, bas samt Ester Lennstrand, vibrafon, Popkollokören och Henrik Svensson, som gästade på gitarr. På scen i slutet även Bob Hunds blåsorkester.

Låtlista:

1. Rök i dina ögon (ny).
2. Düsseldorf
3. Tinnitus i hjärtat
4. Hjärtskärande rätt (Popkollokören)
5. Folkmusik för folk (Popkollokören)
6. Nu har du gått för långt (Popkollokören)
7. Ett fall och en lösning
8. Upp, upp, ner
9. Det skulle vara lätt

Paus

• 10. Mer än så kan ingen bli
• 11. Nu är det väl revolution på gång?
• 12. Allt på ett kort (Henrik Svensson gästar på gitarr)
• 13. Festen är över (Popkollokören)
• 14. Blommor på ett brinnande fartyg
• 15. Tralala lilla mmolntuss, kom hit ska du få en puss
• 16. Har du inget man kan dansa till?
• 17. Lilla planeten (extranummer)
• 18. Sista beställningen (extranummer)
• 19. RockaBilligt (extranummer)
• 20. Jag rear ut min själ (extranummer)
• 21. Den ensamme sjömannens födelsedag (utan bandet, utan sång, men med Bob Hunds blåsorkester – tack och adjölåt)