Show:

DIGGILOO

!!

Södra Fästningshörnan, Varberg.

Publik: 6800.

Bäst: Margaux Flavets röst får tiden att stå still.

Sämst: 40 minuters paus är väldigt lång väntan.

Fråga: Har inte Diggiloo kokat soppa på en spik lite för länge nu…?

Det finns trogna. Det finns återvändare. Det finns debutanter.

I Diggiloo förenas de alla med en förväntansfull publik. År ut. År in. Totalt 20 spelplatser från turnépremiären 10 juli i småländska Kosta till finalen i Eskilstuna 17 augusti. Från Ystad i syd till Umeå i norr, Helsingborg i väster till Stockholm i öster. Det blir många mil med en imponerande stor produktion med allt vad som följer i form av logistik.

Lasse Holms Diggiloo har varit ute varje sommar sedan premiäråret 2003 (undantaget pandemisommaren 2020). Det är imponerande. I ur och skur, i strålande sol och moln, oavsett temperatur eller vindförhållande. Ja, det är inte många gånger man tvingats ställa in på grund av vädrets makter.

Diggiloo omfamnar alla på scen. Nykomlingar som ”Idol”-vinnaren, 16-åriga Margaux Flavet och Melodifestivaldeltagaren, 17-åriga Arwin och veteranen Jessica Andersson, som deltagit i Diggiloo sedan Bockstensmannen era (19 gånger).

Kollektivet är konceptets styrka precis som de individuella kvaliteterna. För här hjälper alla alla till att stråla i strålkastarljuset.

Det handlar om trygg underhållning för hela familjen, från unga till gamla. Det är, hur man än vrider och vänder på det, en fin tanke. En kväll som denna i Varberg med ljumma vindar i den imponerande Varbergs fästnings skugga med västerhavet lockande utanför är som en dröm.

Det blir en show som innehåller det mesta med ett i stort sett rutinerat gäng som vant hystar hem applåder för sång, framförande och humor. I min bok prisar jag dock högst Margaux Flavet, som med sin röst och själ är som hämtad från en annan tid. Precis som norskan Angelina Jordan, som slog igenom som sjuåring tolkande Billie Holiday i Norway’s Got Talent 2014 (kolla här!). Hon som sex år senare imponerade i America’s Got Talent med sin fascinerande tolkning av Queens ”Bohemian rhapsody” (Lyssna här!).

De delar innerligheten i tolkandet av låtar, som om de sjungit genom eoner av tid, men i själv verket är nykomlingar i branschen. De delar skickligheten med sina röster som är mogna och personliga. Margaux Flavet visade det i teve under ”Idol”-säsongen, men här i ett showpaket blir hon snyggt både en del av ett kollektiv och sin egen strålande stjärna då hon framför sina tolkningar av Etta James ”At last” och Nina Simones version av musikalklassikern ”Feeling good”. Och då har hon ändå konkurrens av Sanna Nielsen, som återvänder till Diggiloo efter tjugo år. Japp, hon är förstås strålande och gör Édit Piaf-klassikern ”Hymne à l’amour” så den ger mig rysningar.

Högt och lågt. Diggiloo 2025 bjuder på allt – högt och lågt. Foto: TOMMY HOLL/KAI MARTIN

Ja, det är ett givande och tagande i 2025-års Diggiloo. Högt och lågt kivas med varandra. Uno Svenningsson är ingen sång- och dansman, men hans röst klingar ljuvligt i sommaren med ”Vågorna” och det Freda’-medley som bjuds. Starkast blir det i ”Under ytan”, som kopplas till Mapeis rap – logiskt då han ju under slutet av 90-talet var svenska rappares gunstling där Blues och Ken Ring använde sig av samplingar med Unos röst.

Musikalartisten Bruno Mitsogiannis är en trygg underhållare med stark röst. När han gör Robbie Williams ”Angels” är det både personligt och starkt.

Jessica Andersson får förstås sin stund ensam på scenen och visar sin enastående bredd. Men jag är inte så förtjust i mixen av ”Wrecking ball” och ”Nothing compares 2 U” som kläs i powerballaddräkt. Desto bättre – och roligare – när hon och Sanna Nielsen utmanar varandra i låtar de gjort i Melodifestivalen (nio respektive åtta) och vem som är den störst divan.

Ola Salo är en favorit som med emfas axlat rollen som underhållare långt utanför the Arks sfär. Senast gjorde han en fantastisk prestation i ”Charlie och chokladfabriken” som Willy Wonka på Göteborgsoperan (läs recension här!). Han har gjort någon vända med Diggiloo tidigare och visar nu vilken bredd han har som artist, både som solist, duettpartner och komiker i Per Anderssons våld (jag återkommer till honom).

Medina – Sami Rekik och Ali Jammali – är folkkära, men glider Arwin utanför min radar. Det når liksom inte fram. Likadant med Mapai, som borde kunna bjuda upp bättre med både sin rutin och sin röst.

Lisa Stadell är precis som Jessica Andersson inventarier på Diggiloo, men viker inte en tum i kvalitet. Hon kan sin dans, hon kan sin sång, men när hon gör Marie Fredrikssons ”Ännu doftar kärlek” så blir mer en snyggt gjord cover än en personlig tolkning. Synd.

Bakom har de bandet som kan allt och skickligt visar det under ledning av kapellmästare Robin Svensson. Till allt detta ska man hantera Per Anderssons nycker.

Åh, jag älskar honom och hans humor. Från – den sena – entrén med bärtaxin, en stackare som kånkar på komikern, ett miljövänligt alternativ, till baklängeshumorn i sagostunden (vad får han allt ifrån?). Och, ja, jag tycker att han är för mycket med sin ständiga närvaro och påklistrade inslag titt som tätt. Ändå kan jag inte låta blir att skratta. Inte hans medartister eller publiken heller.

Årets Diggiloo har en svag första akt och en vinnande andra. Totalt en del toppar och några dalar i en hyfsat iscensatt dramaturgi av lätt underhållning. Men konceptet ekar lite grand tomt för mig, som har hunnit se en rejäl portion årgångar under tidens lopp. Nej, det handlar inte så mycket om valet av artisterna som formen på underhållningen. Där får produktionsbolaget i läxa att utmana sig själva för att höja nivån till nästa år – och nästa.

Diggiloo, Sveriges största sommarturné, Södra Fästningshörnan, Varberg, 27 juli 2025.

Artister: Uno Svenningsson, Sanna Nielsen, Medina, Jessica Andersson, Per Andersson, Mapei, Ola Salo, Bruno Mitsogiannis, Lisa Stadell, Arwin och Margaux Flavet.

Bandet: Viktor Sand, saxofon och tvärflöjt, Niklas Tinnborg, keyboard och kör, Filip Olandersson, trumpet. Agnes Darelid, trombon, Jimmy Källqvist, bas och kör, Marcus Liliequist, trummor, Mathilda Fritzell, gitarr, fiol och kör, Mattias Fjellström, gitarr och kör, samt Robin Svensson, kapellmästare på keyboard, dragspel och kör.

Regissör: Sandra Koffner.

Koreografer: Sandra Koffer, Linda Hansson, Lisa Stadell och Felicia Loveflo Lindström.

Manus- och filmarbete: Christoffer Bendixen.

LED-contentdesigner: Thomas Benstem.

Scenograf: Roland Söderberg.

Ljusdesigner och grafiker: Palle Palmé.

Ljuddesigner: Thomas Malbeck.

Kostymdesigner: Madelene Billman.