90-talets Göteborgsmusik var, som musik alltid varit i porten till väster, öppen för influenser. Visst, där fanns Broder Daniel i sin linda med sin sturm und drang-rock. Ja, Union Carbide Productions hade upphörts för att öppna dörrarna på vid gavel för Soundtrack Of Our Lives. Så fanns det ju horder av grupper och artister med förhoppningar och högst ställda mål.

Som Jo And He, men de hette de ju inte då.

Eller som batteristen Anders Göransson skriver: ”Bandet hette först Wiivo men bytte namn till varje ny spelning ungefär. Några av bandnamnen var Moses, General Mothers, Still: the Greenhouse, the Great one hundred och Members of the Expedition.”

Ett rastlöst gäng, alltså. Åtminstone beträffande val av namn. Just Jo And He bestämdes först i höstas. Men det blev ett gäng spelningar under gång. Framför allt på småklubbar i Göteborg med fjädern i hatten då bandet spelade på Embryo, festivalen som 2000 vid Bragebacken i Slottsskogen var ett slags förlaga till Way Out West.

Faiblessen för Brian Wilsons musik och magiska kompositioner med ett under av stämmor och arrangemang fick Jonas Ingvarsson att vilja bilda ett band och skapa egen musik närd samma drömmande, harmonirika landskap som Beach Boys-legendaren.

Om Jo And Hes musik sa han också att den ”stakats ut i det dubiösa gränslandet mellan Elton John och Pixies”. Ja, och Brian Wilson då.

Helena Lundberg Nilsson delad denna Jonas Ingvarsson kärlek och vision till musiken. De träffades i Slottsskogen någon gång tidigt 90-tal och bildade bandet ”Morse and Lewis” (de med kärlek till brittiska deckare i synnerhet ock kommisarie Morse i synnerhet förstår poängen), men ville vidare. Så kom Jo And He.

Jonas Ingvarsson var kreativ (kom längre fram också att ingå i legendariska synt-/industrirockarna Njurmännen) och hade också en grupp kallad bOd (ja, med litet b och stort O, ett skolband på KV konstskola) där Anders Göransson ingick och även Göteborgs indiedrottning in spe Nathalie Barusta.

”Det var hon som liksom sammanförde oss”, skriver Anders Göransson i den chattkonversation som vi har.

”Jag var ju med i hennes band Barusta sedan.”

Han med bakgrund i band som Mystikens Vacuum och artrockbandet Ocal Waltz, som gav ut ett albumet ”Them empty brains” på legendariska Göteborgsbolaget Radium 226.05 (Stonefunkers, Union Carbide, Blue For Two, Cortex med flera) 1988, kom med sin input . Ocal Waltz gjorde också en explosivt imponerande spelning på Hultsfred sommaren 1987, som jag minns väl. En grandios spelning med trist eftermäle; Anders Göransson kom att drabbas av tinnitus efter scenljudet från sidefills-monitoren som hade alltför stark volym.

Det blev konststudier för honom innan han åter förenades med musiken. Nu håller han ett stadigt grepp om både pensel och trumstockar.

”Så det var Jonas som ville dra ihop ett band för att framföra hans låtar, och han plockade två personer som han redan spelat med.”

Från 1995, när allt startade, höll Jo And He på i mindre, men inte därför mindre ambitiöst skala, fram till Jonas Ingvarssons plötsliga död (undantaget en paus på tio år mellan 2004 och 2014 då livet med barn kom emellan). Som  docent i litteraturvetenskap på väg mot en professur avled han i april mitt i steget på väg över Hisingsbron, till stor sorg för familj, vänner och kollegor.

För Jo And He fanns det planer. Planer som de övriga bandmedlemmarna nu väljer att skrida till verket med. Tillsammans med producenten Johan Forsman (Håkan Hellström, Soundtrack Of Our Lives med flera), som mixat om och gjort ny mastring, kommer därför ny musik från arkivet med bandet.

Gruppen var aktiva fram till Jonas Ingvarssons död. Men musiken ska leva vidare.

”Planen är nu att släppa det gamla materialet som 6 EP:s, en varannan månad.”

”Halo: session 1” kommer 4 juli och sedan ska det rulla på, men också med en än högre ambition.

”Det är ett sätt att hedra honom. Och att bearbeta vår sorg lite. Och ändå få något avslut. Vi hade egentligen tänkt gå in i studio snart med nytt material. Finns nu en lös plan att spela in det senaste materialet med andra musiker som får ersätta Jonas.”

Jag rannsakar mitt minne ur mitt journalistkarriär som nöjesreporter där mängder med musik svepte förbi. Somt för att för alltid stanna. Annat som skvalat förbi. Allt kan man inte komma ihåg och kanske är det begripligt med just Jo And He, som ju med alla sina namnbyten liksom aldrig skaffade sig en identitet då på 90-talet. Och jag var ju på Embryo, men minns mest mitt första möte med Håkan Hellström som soloartist.

Men med den exklusiva möjligheten att ha fått höra trions musik nu kan jag säga: Det här är ljuv musik, svensk indie i sin prydno, med varma ekon från 90-talet. Ett fint handslag med Eggstone, men med en mer skir framtoning. Och, ja, visst hörs Brian Wilsons genialitet genom Jo & Hes harmonier.

Jag tror att både han och Jonas Ingvarsson ler i samklang inför resultatet av de kommande releaserna från Jo And He.

Och jag ser fram emot att få höra mer.