Nattens drama var aldrig på förhand skrivet. Men med resultatet i min hand känns det ändå givet. Florida Panthers sköljde över Edmonton Oilers, som atlantvågorna utanför Fort Lauderdale.

Kanadensarna hade kniven på strupen. Det här var en vinna eller försvinna-match. De lyckade ju skaka om i Floridalägret med att hämta hem 1–0 första matchen och kvittera. Sedan göra det igen efter att Florida övertygande vunnit match tre med 6–1. Men darrade någonsin Floridaspelarna på manschetten. De vann ju den infernaliskt spännande matchserien mot just Edmonton förra året, men då först i sjunde och avgörande.

Man skulle kunna tycka att Edmonton lyckats gjuta olja på vågorna efter att ha kvitterat. Att det hade initiativet, det som en del kallar momentum, efter att ha kommit igen så starkt. Men på hemmaplan gick laget tvärt om bort sig och Florida tog greppet.

Ja, i match fem ställde coachen Kris Knoblauch Stuart Skinner till förmån andre målvakten Calvin Pickard, som kom in efter att Florida fullkomligt manglat Edmonton på deras hemmaplan i första perioden. Nej, det var inte Skinners fel. Tvärt om spelade han lysande och hade egentligen inte så mycket att göra på målen, men 0–3 krävde något för att skaka om laget.

Matchserien inleddes tajt med två övertidsvinster vardera. Match fyra knep Oilers även då på övertid. Men… över tid stod det allt mer klart att Florida hade det bättre spelet, de bättre spelarna och den bättre målvakten i Sergej Bobrovskij.

Nej, match fem gav ingen Pickard-effekt. Tvärt om såg han ut att vara tagen av stundens allvar och gjorde ett blekt intryck i 2–5-förlusten i Edmonton.

Så nu in med Stuart Skinner och med löfte från stjärnforwarden Leon Draisaitl om att inte släppa till någon 2–0-ledning för Florida. För då skulle det bli en jobbig uppförsbacke; det blev det. 2–0 efter första perioden var ett resultat som Edmonton inte önskade. Då hade ändå laget startat starkt de första minuterna, utan att egentligen skapa några riktigt farliga chanser.

Istället lita Florida på sitt spel och de är verkligen överallt. Laget fångar ständigt Edmonton i sitt nät, oavsett om det är i anfallszon, försvars- eller mittzon. De spelar ett slags totalhockey med ett försvars- eller anfallsspel över hela banan. Och det man inte fångar tar Bobrovskij hand om.

Försvarsgeneral är svensken Gustav Forsling, som är mästerlig i sitt defensiva spela och utmanövrera tunga, snabba pjäser som Connor McDavid och Leon Draisaitl. Det är imponerande. En situation där han tillsynes är överspelad löser han med finess och blir per definition aldrig bortgjord.

Det kan man dessvärre inte säga om landsmäns- och försvarskollegorna Mattias Ekholm och John Klingberg i Oilers, som under matchserien gått bort sig gång efter annan. Klingberg har till och med varit petad, men återkom till denna matchen.

Med ett förbluffande dåligt agerande från Stuart Skinner innan 3–0 i andra perioden gick Oilers från långsam pyspunka till platt däck. Laget körde resten av matchen på fälgen.

Målet…? Ja, ett lamt skott stötte Skinner lika lamt ut till ett offensivt forecheckande Florida där lagkapten Aleksander Barkov, den finske landslagsmannen, lyckades spela fram den notoriske målskytten Sam Reinhart som styrde in pucken med tvärställda skridskor.

Det blev hans andra för kvällen och totalt skulle det bli två till, då i tom kasse då Oilers desperat försökte komma ikapp.

5–1 blev segerresultatet och det var aldrig något tvivel om att Florida var värdiga vinnare av Stanley Cup. Och sällan har jag sett ett så håglöst lag stå för motståndet. Edmonton Oilers hade ingenting att bjuda emot och lyckades knappt utmana Sergej Bobrovskij på allvar under matchen.

Så, nu är säsongen slut för båda lagen. Kort vila, lite rehab för en del och sedan på för att förbereda sig inför kommande säsong, som ju också – för en del – kommer innebära OS-spel i Milano i februari.

Jaha, och du då, Kai…?

Nja, jag skulle ha spelat mitt sista pass för säsongen nu torsdag innan midsommar. Men tyvärr dras jag med en knäskada som jag långsamt försöker rehabilitera med hjälp av en fysioterapeut.

Det hände för tre veckor sedan, sista, avgörande matchen mellan Röda och Svarta i Kungälv. Vi har 18 segrar vardera under säsongen. Nu skulle det avgöras. Vår egen Stanley Cupfinal i mitt huvud (ja, varje match är det, jag måste ju gå igång på allvar, annars kan det kvitta). Jag står på huvudet och spelar som vore jag 25 (nåja!). Medspelare tjoar. Motståndarna skakar på huvudet, men klappar uppmuntrande på benskydden. Jag förvånas själv.

Det går alltså förträffligt, förutom två mål som jag borde ha klarat. En lobbpuck från blå som försvann utom synhåll (jag förstår nu Tommy Salo) och plötsligt dök upp och träffade axeln och in samt ett skott från blå där plocken borde ha gjort jobbet.

Nu blev det 5–5. Ingen övertid (det medgav inte istiden som vi har till förfogande) och därmed ingen mästare i Kungälv Oldtimers evighetslånga matchserie säsongen 2024/2025.

Efteråt hade jag ett ömmande knä. Kunde det vara yttre ledband. Jag fick hjälp att bära upp trunken uppför de besvärliga trapporna och krånglade mig till bilen. Åkte hem för att vakna med rejält ont i knät. Så småningom kikade Frölundas läkare på det och konstaterade glädjande att ledbanden var ok (men att höger, yttre ledband nog fått sig tänjning), så också korsband och menisk. Rehab i all försiktighet. Gärna under en fysioterapeuts överinseende.

Där blev det nya undersökning. Han gav Frölundasläkare rätt, men trodde inte riktigt att det var yttre ledbandet. Lite övningar på det och nu väntar tålmodig rehab istället för ispass, det jag älskar mest om jag ska göra något fysiskt.

Hoppas att jag står ut. Fel… jag måste det. För i mitten av augusti börjar säsongen.