Festival:

WEST COAST COUNTRY FESTIVAL med JAMIE MEYER, DON REDMAN, JAY SMITH, JILL JOHNSON, JACKSON DEAN OCH LUCINDA WILLIAMS

!!!

Scandinavium, Göteborg.

Publik: Några par tusen.

Bäst: Trots allt, stämningen.

Sämst: Klichéerna.

Fråga: Festivalen är redan klar för nästa år, men med vilka toppnamn…?

West Coast Country Festival har entusiastiskt kört några år i Mölndal. Nu, med viss hjälp av Göteborgs pr-grupp Göteborg & co, har man dragit på stort med Scandinavium. Vädersäkert, förstås, men en solig dag som denna kanske effekten och den publika närvaro varit större om allt arrangerades i, säg, Slottsskogen. Jo, ja förstår att årstiden inte medger detta och risken för aprilväder i maj är stort.

Nu blir det countryfest i Scandinavium och alla tjommarna var inte där. Visst, en härligt entusiastisk publik var på plats. Stetsonhattar, westernskjortor med broderier, linedansare, storrutigaskjortor, westernboots… you name it. Utmaningar i form av ”bullriding”. På plats också utställare som erbjöd allt från hattar, kläder till tatueringar.

Men det är förstås musiken som är i centrum, både inne i arenan och ute i environgerna där spirande countrystjärnor fick sin chans bland förbipasserande. En tuff utmaning.

Tufft var det också på den stora scenen. Scandinavium är stort, med mycket publik kan magi skapas. Men utan den blir det ödsligt.

Jag ska inledningsvis erkänna att min festivalkondition var dålig. Ja, jag ville se Lucinda Williams. Men med en start klockan tio kroknade jag långt innan dess. Så, ja, jag missade henne (enligt rapporten många med mig med blott några hundra framför scen) och även Jill Johnson och Jackson Dean.

Men så är det med festivaler. Man vinner en del, förlorar annat.

Värd en större publik. Kvillegrabben Jamie Meyer kan sitt Nashville och kan föra sig på scen. Foto: KAI MARTIN

Jamie Meyer inledde på stora scenen. En otacksam uppgift, förstås. Men grabben från Kville har alltid haft ambitioner så länge jag har känt till – och skrivit om – honom. Entusiastiskt tar han snabbt scenen i besittning som vore det fullt av gapande fans framför honom.

Han har gått den moderna countryskolan, kan sitt Nashville, har bott där och har också jobbat med låtskrivande i Los Angeles. Han är trygg i sin roll som både låtskrivare och entertainer. Någonstans i det bredbenta gubbrockandet men med en mer smittande ungdomlig energi, om man nu kan ha det som snart 45-åring.

Musikalisk är det i Bryan Adams-land. Tryggt, stabilt och samtidigt lika smittande som hans leende. Jag önskar verkligen att det hade varit en större publik på plats – det är både han och publiken värda – för han vet hur man för sig på scen, poserar snyggt och har låtarna.

Han har också ett tajt, stabilt band med sig – en tryggt svängig rytmsektion i Anders Jonsson, bas och Magnus Fritz, trummor, Micke Haglund, keyboard, och sidekicken, sologitarristen Magnus Lervik. Det låter snyggt och stort, som vore det den arenaspelning som det skulle kunna ha varit med en stor publik.

Kanske skulle han vågat variera sig mer och haft en större dynamik. Och Bon Jovis ”Whole lot of leavin'” blev för mycket after ski för min smak. Bäst blir det då han är personlig, som i nyskrivna ”Only U can” eller snärtiga ”Here comes the weekend”. Jag är också förtjust i gospelkryddade ”Holy ground to me”.

Låtlistan hittar ni här med tillägget att ”Only U can” – inte utgiven än – kom mellan ”Whole lot of leavin'” och ”Live to dig another day”.

Stabilt. Don Redmon kan sin country, men vågar för lite; det blir för klichéfyllt. Foto: KAI MARTIN

Don Redmon är Andreas Johansson från Finspång. Men bara om man vet. Han är en countryartist ut i fingerspetsarna och bjuder på traditionell countryrock som är solid, stabil och trygg. Musik med inspiration från George Jones och Merle Haggard. Man kan ha sämre förebilder, men resultatet blir klichéfyllt. Det finns emellanåt också kopplingar till Lasse Stefanz och den Olle Jönssonledda musiken. Honkytonk på svenska, men här på amerikanska. Jo, det är skickligt, kompetent. Men i mina öron trist.

Så blir det också med Jay Smith, som ju har skapat en och annan radiohit. Men hans scennärvaro är som önskade han sig någon annanstans. Då gör jag det också. Synd. För hans rockdominerade country – alltså mer rock än country, om ni förstår – har vissa poänger.

Ja, jag erkänner. I stort är country inte min grej. Men jag är heller inte oresonlig. Jag tjusas av Maja Francis fantastiska förening av Kate Bush och Dolly Parton. Eller David Ritschards country från Söder. Kanske namn som kan adderas till galan nästa år.