Konsert:
THE DELINES
!!!!
Pustervik, Matsalen, Göteborg.
Publik: Knôkat.
Bäst: Att det onda kan kännas så fint.
Sämst: Pelarna i Matsalen, som skymmer sikten.
Fråga: Hur är det möjligt att göra så stor musik i ett så sparsamt format…?
Att mörkret lockar vet vi. Att livet på skuggsidan av samhället frestar. Hur vi via romaner eller filmer tjusas av det trasiga. Av människor som lever under hotet av våld, i misär, i desperation, på flykt. Några kan också skildra det i musiken. Långt från popens glättighet. Långt från den naiva, tillrättalagda kärleken.
Nick Cave gör ju det med emfas. På album efter album skildrar han människors lidande på jorden. På scen gör han mörk, kraftfull gospel, som kväll efter kväll blir en käftsmäll man tar emot med ett berusat leende.
För… de flesta kan skaka av oss slagen. Måhända punchigt påverkade rent känslomässigt. Men allt handlar ju om någon annan. Vi har lyckligtvis duckat undan eländet.
Författaren – och låtskrivaren – Willy Vlautin är en annan. Men han, med sitt the Delines, ger vardagens spillror och livets helveten i relationer en helt annan tonalitet. Musiken är ytterst sparksmakad. Bitterljuv, vacker, lågmäld och försiktigt arrangerat för bas, trummor, gitarr och klaviatur/trumpet. Inga dånande gitarrsolon eller -riff, inget pådrivande tempo från bas och trummor för att accentuera något. Istället är egentligen musiken rätt stereotyp med vemodstrumpeten som soloinstrument i slutet av mer än en låt.
Det gör inget.
Sångerskan Amy Boon är heller ingen yvig vokalist. Hon är uttolkare av Willy Vlautins noveller – ja, texterna är mycket det, mer än regelrätta låttexter – och rör sig precis som bandet med återhållsamhet som medel. Det blir som ett återhållet andetag, men där ingenting får missas i det som ska berättas. All smärta kommer fram. All svärta. All otillräcklighet. Alla dess krossade drömmar.
Det blir märkligt vackert, beskrivet genom ett krossat glas inramat av sorgkant.
Musiken på konserten är delvis baserad på bandets nyss utkomna, senaste album ”Mr Luck and Ms Doom”. Men allt faller sömlöst in i det äldre material. Amy Boone frågar om vi har kul och får ja till svar, men kontrar med att hon hade hoppats att vi skulle gråta. Men kanske är det svaret vi kan ge, vi är ju lyckligtvis inte en del av en Willy Vlautin-låtars verklighet. Förhoppningsvis.
The Delines, Pustervik, Matsalen 8 maj 2024. En av flera spelningar under den pågående Europaturnén som startade i Irland för någon vecka sedan.
Bandet: Amy Boone, sång, Cory Gray, klaviatur och trumpet, Sean Oldman, trummor och sång, Freddy Trujillo, bas och sång, och Willy Vlautin, gitarr och sång.
Låtlista:
- Mr luck and Ms Doom
- Maureen
- Little Earl
- Old haunted place
- Nancy and the Pensacola Pimp
- Surfers in twilight
- Haunted thoughts
- JP & me
- My blood bleeds
- Don’t miss your bus Lorraine
- Sitting on the curbe
- Left hook like Frazier
- Don’t think less on me
- Lynett’s lament (extranummer)
- Calling in (extranummer)
- Imperial (extranummer)
- Dilaudid Diane (extranummer)
kaimartinblog 