På en månad har jag spelat tre ishockeycuper. Förutom de normala ispassen i veckan. För en månad sedan var det med delar av Kungälvs Oldtimers (gänget jag spelar med på tisdagskvällar) i en turnering med spel tre mot tre plus målvakt i en zon. Intensivt och roligt. En turnering som var populär med 16 anmälda lag och därmed en herrans massa spelare i detta första upplagan av Kungälv Hockey Old Players Cup. Nej, det var ingen regelrätt oldboysturnering utan mer spel för rekreationshockey. Du kunde ha slutat spela för bara något tag sedan, men håller igång kroppen med lite spel på kul. Så inga åldersgränser. Här kunde alltså några och 20 år gamla spelare möta uvar som jag på 68 år.

Det stod klart i första matchen att de yngre Robbans Riddare dominerade mot oss lite äldre, långsammare och mer vilsna Thengans Gäng. 2–6 på den korta speltiden var en välsignelse. De visste precis hur man skulle spela detta zonspel, parkerade med glädje en lång fyr framför mig och sköt med precision när jag var skymd.

Det skulle ju visa sig att just dessa våra första motståndare skulle gå hela vägen till final och sedan vinna. Vi fick nöja oss med två vunna och två förlorade, men en glädjens dag med efterföljande bankett på O’Learys i Kungälv.

Kort efter stod ju Edinburgh Ice Hockey Cup på tapeten med Soha (Swedish Oldtimers Hockey Association), som med spelare från hela landet representerade Sverige med två lag i plus 60-klassen (Gula respektive Blåa). Om detta har jag skrivit här.

Jag hann knappt landa från det äventyret förrän jag åkte till Aftonstjärna för att se revyn ”Påskbubbel” (recension här), kastade mig på tåget till Köpenhamn för att förenas med hustrun och på måndagen kolla in Billie Eilish på Royal Arena (recension här). Ja, intensivt, så det förslås för denne 68-årige man som inte begriper bättre.

Väl hemma packar jag trunken för spel i Kungälv på kvällen. Ett dygn senare väntar Frölunda Oldtimers i Frölundaborg. Säsongsfinal. Åtminstone när på (mer om det senare). Så sista spelet med kamratföreningen Uppbackarna fredag morgon i Maronihallen, som stänger som denna söndag då detta skrivs och öppnar först i mitten av augusti.

På eftermiddagen skyndar jag mig till Kungsbacka teater för att kolla in nya musikalen ”Handbok för superhjältar” (recension här) innan jag hastar hem för att laga mat till en hungrande hustru.

Så tidigt i säng för en rastlös själ, för på lördagsmorgonen vankades det Veterancup i Göteborgs ishockeys regim. Lag som Hanhals, Hovås och Skärgården skulle med sina veteraner möta Gothenburg Oldtimers och Frölunda Oldtimers. I det senare laget kom jag att ingå. Jag har spelat med laget i några år, kämpat på och sett den ena efter den andre elitspelaren fått kasta in handduken på grund av skada.

Nu skulle jag alltså få förtroendet i Frölunda, som 68-åring målvakt. På tiden, kan man ju tycka. Jo, jag var med i en träningsmatch efter nyår då vi mötte ett lag från Fredrikshavn. Och, ja, jag fick fem minuter av forne storbacken, legendariska Anders Broström, då han var coach då denna veterancup gick av stapeln senast, i april 2019. Då var det målvakten Ulrik Sannes cup. Jag var backup. Han skulle operera höfterna och med det lägga benskydden på hyllan.

Vi vann turnering då.

Så var det dags igen. Men av tidigare Frölundaspelare var det klent beställt. Terho Koskela och Peter Berntsson, båda med i den minnesvärda finalen mot Luleå 1996 i Frölundaborg, har båda fyllt 60 år och fick ensamma representera klubben. Vi andra fick vara med på olika grunder. Så försover sig en, en annan har missat att det är just den här dagen och kommer inte alls, en tredje har varit på sjukhuset med sjukt barn och kommer sent. Den redan klena truppen drabbas.

Men vi inleder stabilt mot Hanhals. Laget som jag emellanåt spelar med på tisdagar. Jag håller nollan och den straff som vi tilldöms (straff istället för utvisning i denna turnering) blir matchens enda mål. En bra start.

Inför matchen mot Skärgården, som har ett lag bestående av i regel yngre spelare (det är en plus 40-turnering), hejar jag på deras väldige målvakt och gratulerar honom till hjälm och galler, Cooper, som målvakter hade på 80-talet. Vid uppvärmningen ser jag honom stretcha i spagat med skridskorna från en stolpe till en annan. Men vi gör första målet. En snygg styrning på ett backskott, som ställer den duktiga motståndarmålvakten. Vi får en straff, men Koskela missar. 1–0 står sig. Så kommer en av de äldre i motståndarna, ned längs vänstra sargen och lägger in pucken nära längs förlängda mållinjen. Jag släpper otåligt stolpen och tjuvar till höger, men pucken går som en flipperkula och studsar i mål. 1-1. Kort senare kommer en Skärgårdsspelare fri, vänder snyggt från vänster till höger och skjuter i mitt bortre kryss. 1–2. Samme spelare har chansen att helt punktera matchen när han fintar bort mitt försvar och från nära håll skjuter, återigen till höger. Men han jublar förgäves. Jag har nypt den i plocken. Vi ligger på för en kvittering. Har öppet mål, men lyckas inte tråckla in pucken. Jag skrinnar i hast ut för att vi ska spela sex mot fem. Två stolpträffar. Närmare än så kommer vi inte.

Två matcher på kort tid. Två återstår.

Nu gäller det att dricka och äta lite. Jag har tagit med två bananer. Dricker vatten med Resorb. Med drabbas av akut nödighet. Får krångla av mig benskydden och trixa mig in på toan. Det händer för många gånger, men får gå.

Peter Berntsson, som är vaktmästare i Marconihallen, har ordnat så att vi har Bäckens A-lags omklädningsrum. Spatiöst och snyggt med soffor att chilla i. Lagets respektive målvakters platser är ockuperade av just dessa målmäns skydd. Jag får ta ett tomt, lite trängre. Men det går.

Väntan är över. Nu står Hovås för motståndet. Vi utmanar. Har chanser, men förvaltar dem dåligt. Snön ställer till det. Min försvarare tappar pucken snett framför mig. Hovås anfallare är skoningslös och sätter pucken högt till höger om mig. Chanslös. Innan dess har jag fått göra några vassa räddningar från motståndarnas tunga anfallsgarde. Men 0–1 blir 0–2 där en motståndare kommer in från höger och skjuter till vänster om mig. Vi reducerar, men inte mer än så. Straffen vi får förvaltas inte.

Så ska vi avsluta mot rivalerna GoHoc, det vill säger Gothenburg Oldtimers. De har mängder med spelare och kan vädra dem utefter vilket motstånd som står på isen. Men taktiken har inte lyckats. Laget var turneringsfavoriter. Nu stod de med tre raka förluster och skulle, för att rädda hedern, spöa oss.

Inledningen är den mest intensiva jag kan minnas att jag har varit med om. GoHoc pepprar mig med skott och jag räddar, räddar, räddar. Motståndarna blir mer och mer desperata och konfunderade. Hur gör han? Efter tio minuter är jag helt slut. Men vi har haft kylan att reda ut trycket. Gjort kontringar som gett resultat. 1–0 blev 2–0 på straff där Koskela resolut, tredje gången gillt, gjorde slag i saken. 3–0 kom på ett imponerande vis. Peter Berntsson är ingen dribbler, men plötsligt från han en lidnersk knäpp, dribblar sig igenom två försvarare, går förbi ytterligare en, tappar balans och puck, som glider in framför ett övergivet mål där Strempel kan skyffla pucken i mål.

GoHoc ligger på för reducering. Men vi håller undan. En minut kvar. Trycket är som i början. Pucken är som en tvål. Men jag lägger handsken på den, känner ett slag och ser pucken glida ur plocken och rafsas in i mål. Domaren dömer 3–1 och jag blir vansinnig. Skäller och gapar. Med tre sekunder kvar får Gohoc 3–2 med ett skott som är tveksamt, men det smiter in vid stolproten. Sekretariatet säger efter matchen att det var slagskott, förbjudet i rekreationshockey. Men resultatet kvarstår. Vi vinner och jag var nära att hålla nollan.

Sex insläppta på fyra matcher. Två vinster och två förluster. En okej turnering. Jag tar mig hem med hustruns hjälp, tvättar mina underställ, sover lite, gör mig redo för samkvämet på Morino vid Stigbergstorget där öl, shots och mat väntar.

Samtliga lag är på plats, förutom Skärgården. Som vinnare ville de väl fira hemma i norra skärgården. Flera motståndare kommer fram och hyllar min insats. Jag bockar och bugar. Några undrar hur mina ljumskar mår. Men allt känns bra. Mina spelare gör detsamma. Det rutinerade spelarna med elitmeriter är normalt sett sparsamma med beröm, men det kommer därifrån också.

Peter Berntsson får förvånat skriva autograf på en motståndares arm. Han tror det är någon som skämtar, men uppsåtet är ärligt. Ni år i Frölunda har satt sina spår.

Jag tackar för mig vid nio efter en lång dag för en gammal man. Kommer hem och lägger mig tidigt. Får en rastlös sömn.

Vaknar av att hela kroppen är öm. Jag rör mig långsamt. Tar varje steg försiktigt. Hockeyn för säsongen börjar klinga av. Istillfällena blir färre. Men sluta… nej, det finns inte på kartan.