Greetings from Edinburgh! Great save MacKai II

Ni kunde ju nyligen läsa om att jag skulle till Edinburgh för hockeyturneringen Edinburgh Ice Hockey Cup 2025. Hur minnena for iväg till 1977 och 2006. (Länk här.)

Nu var det alltså dags. Tidig tisdagsmorgon, efter en natt som reds av resfebern och kastade mig fram och tillbaka innan jag gick upp tjugo över fyra. Fem skulle min skjuts komma. Jag var redo, om än sömndrucken. Göteborg var grådisig i skymningen med regntunga skyar som hotade. Jag borstade tänder, gjorde morgontoalett, tog på mig, kysste hustrun farväl – hon som jag precis hade fått hem efter tre veckors frånvaro – och ställde mig att vänta den lätt råa aprilmorgonen.

Min chaufför, tillika lagkamrat, kom i tid och vi for mot Landvetter, parkerade bilen och tog oss till incheckningen, som löpte lätt och smidigt, men sved i plånboken. En målvaktstrunk väger sina kilon i övervikt. Så in genom säkerhetskontrollen och vidare till Pressbyrån, där jag sneglar mot vänster. Jo, där står min vän och forna kollega Tore, hans som var en riddare och räddare då jag hamnade på Sporten under GT-tiden. Han odlar en ny karriär i Pressbyrån på Landvetter. Står i kassan, men just nu bereder han mackor för de frukostsugna. Jag tänker vänta med mitt matintag till mellanlandningen på Arlanda, där vi har några timmar att fördriva innan vi ska förenas med övriga i Soha Team Sweden, äldre spelande gentlemen från hela landet – från Norsjö väster om Skellefteå i norr till Nybro i söder, från Stockholm i öster till Uddevalla i väster. Alla med skilda meriter från skilda divisioner – från Elitserien till, som jag som kommer från division 2, 3, 4 och 5.

Det är alltid en lättnad att bli av med bagaget. Men då tickar å andra sidan oron över om bagen kommer komma fram. Jag har varit lyckligt lottad de senaste gånger detta ”oversized luggage” har nått rätt flygplats. Alla har inte haft samma tur. Inkluderat mig 2016.

Vi lämnar en regntungt Göteborg för ett mulet Stockholm. Tar oss förbi gränskontrollen för efter Brexit är ju Storbritannien som en annan planet. Med detta står det också klart att här finns färre faciliteter, men det blir en macka och en kopp kaffe. Det får gå. De i laget som checkar in på Arlanda kommer alla in en efter en, så är vi fulltaliga sånär som på två spelar som åkt en dag tidigt för att spela golf.

In på planet och en resa över ett molnigt Sverige, Norge och Nordsjön. Men över Aberdeen klarnar det upp och piloten tar en sväng ned mot Dundee och vidare från öster in över Edinburgh. Molen skymmer emellanåt sikten, men nog passerar vi hamnen, Leith och vidare västerut mot flygplatsen.

Planen är att ta diverse olika fordon för att komma till hotellet. Men välorganiserad Örebro Oldtimers är med på planet och förhandlingar har gjorts om att få åka med den buss det har bokat. Skönt, för det är mycket att bära.

Vi checkar in och jag har lottats att bo med PK, en glad fyr från Bollnäs, som jag tidigare aldrig delat boende med. Men vi har kamperat ihop på både läger och turneringar sedan hösten 2022. Det visar sig vara en turlott, han är både trevlig och – ska det visa sig – en dröm att sova bredvid. När vi är klara med dagen/kvällen och kryper ned i varsin 140-säng spinner han snabbt som en katt till sömns. Snarkningar? Inte en sekund.

Men först ska vi på samling med samtliga lag i turneringen. Turneringsledaren Peter för PLC Sports Travel, som arrangerar cupen, har bokat in oss på Down the Hatch, en sportbar som gillar att visa hockey, för mat, öl och information. Plötsligt är vi en försvarlig mängd spelare som ska ta en lokal buss – nummer 1 – ned mot centrala Edinburgh. Det går förhållandevis smidigt, men bussen bli knôkad och det gäller att hålla i sig i svängarna. Vi passerar Usher Hall, där jag ju såg Paul Buchanan i november 2006, och följer Princes Street, paradgatan, innan vi svänger av på Leith Street där vi kliver av för en kort promenad över Picardy Place och nedför Leith Walk där stället ligger på höger sida. Det är kö utanför, väl inne ligger baren omedelbart till höger, så där blir det stopp innan man kan tråckla sig in till den stora ”matsalen”. Ljudet är högt, blir inte mindre larmande av musik som skrålar ur högtalarna, vilket i sin tur driver upp samtalsnivån, och när sedan den beställda maten portioneras ut av servitörer som använder megafoner, så blir det ett jävla liv.

Jag väljer ett bord för några i mitt sällskap nära väggen och mot storbildsteven som visar Edmonton Oilers–Los Angeles Kings. C köper en öl i baren till sig och mig, sedan väntar vi på att den förbeställda maten ska komma. Vi väntar och ser bord efter bord få sina beställningar; vi får inget. Efter en dryg halvtimme vädrar vi vårt missnöje och får slutligen reda på att vi inte hade beställt. Det som vi trodde var en beställning var bara en fingervisning för köket om hur många som skulle ha det ena eller det andra. Nå, vi löser det. Men då maten kommer önskar jag mig någon annanstans. Bröd, kompakt kött, pommesfrites… stånkigt, stabbigt och äckligt. (Ni ser bilden på maten några nedanför.)

Peter hälsar oss välkomna, delar ut tröjor och kepsar i fruntlig stil efter någon nyckfull tävling, som man inte kan höra. Jag kroknar och går hem i den ljumma aprilkvällen där skymningen inte helt tagit över.

Princes Street, Lothian Road, förbi Usher Hall (nu till fots) där jag stannar på Shakespeare, puben, som bjuder på en toalett för den hågade.

Jag fortsätter förbi restaurangerna som följer efter konserthallen, men italienaren – som jag vill minnas var väldigt bra – där vi åt i november 2006 finns inte längre kvar.

Jag viker av på Fountainbridge och har bara några hundra meter till hotellet. Kliver in, tar trapporna till mitt rum och gör mig tidigt redo för kvällen. Det har varit en lång dag, kropp, öron och andra sinnen behöver vila. PK kommer även han tidigt. Vi knyter oss efter lite avstämning. Rummet är fyllt av våra hockeytrunkar. Imorgon är det gameday.

Soha Team Sweden Blå inleder turneringen mot kanadensiska Silverbullets från Winnipeg. Jag väljer att följa med efter en tidig brittisk frukost, dels som backup för Peter, dels för att jag vill komma tidigt till arenan och få min plats. Det visar sig vara klokt. Bussen lastas full och tar oss till Murrayfield Ice Rink, där jag alltså spelade för nära 50 år sedan. Det är med spänd förväntan som jag kommer dit. Minnena rusar, men mycket är grumligt. Väl på plats kittlar det av förtjusning och spänning; det här ska bli kul. Utanför har inte mycket hänt. Inte innanför heller. Sätena är från anno dazumal, rinkens bredd är några meter fler än gängse europeiska, sargens utsida är i tegelsten, sargkanten nära två decimeter.

Peter, organisatören, är på plats och berättar att han har arrangerat ett rum gemensamt för de två Soha Team Sweden-lagen. ”Men dessvärre är det inga krokar.” Det visar sig heller inte finns något fungerande ljus. När vaktmästaren kommer visar det sig att vi inte alls skulle vara där. Jag packar hastigt ned det jag har packat upp, krånglar ut bag och klubbor i korridoren för nästa rum. Men det, som är ett gym med speglar, kommer inte kunna hysa två lag. Jag lämnar det för de blå. Peter tar oss vidare i environgerna till andra sidan. Under läktarna finns några fuktiga rum med snedtak, mögel nere där golv möter tak och, ja, det är bara att gilla läget. Men efter att ha packat upp för tredje gången blir det nästa flytt. Nu till ett mer rymligt rum på andra sidan korridoren, med fack för varje spelare – och krokar! – samt dusch för fyra och toalett. Rena lyxen. Men det är svinkallt och fuktigt. Fördelen är att vi slipper dela med något annat lag. Möjligen vill någon komma för att duscha.

Jag kniper en plats. Byter om och hjälper Soha Team Sweden Blå till en vinst med 7–2 genom att vakta båsdörren. En inte helt lätt uppgift. Dels är låset ett skjutlås. Dels är spelarna inte bekanta med varandra och inte helt säkra på vem de ska byta med. Jag lyckas rädda en och annan situation som kunde gett utvisning för för många spelare på isen.

Soha Team Sweden Gula, laget jag spelar med, har match kring lunch. Kaféet öppnar halv elva, nåja, och en stackars ensam grabb försöker jonglera beställningarna, men klarar inte ens en åt gången. Det blir förvecklingar och hans tunnelseende smalnar av, vill ge mig en americano, som jag inte har beställt. Men jag lyckas få en märklig hotdog, en Mars och en Cola till.

I korridorerna får jag se lite lagbilder från 70-talet och tröjor från de olika lagen som spelat i arenan, byggd 1938 men använd för hockeyn först långt efter kriget. Jag försöker se om jag känner igen någon av spelarna, men går renons.

Utanför vårt omklädningsrum står en skotsk hockeyspelare iförd kilt ovanför hockeybyxorna. Klart man måste ha en bild på det.

Jag pratar med folk som jobbar i arenan om mitt äventyr 1977 och spelet Murrayfield Racers. Kanslisten Scott Neil, före detta landslagsspelare, säger att det finns material från den tiden, men nedpackat. Men han ska försöka lösa någon som var med då.

Till finalmatchen kommer han in då jag håller på att byta om. I släptåget har han en äldre herre, som presenterar sig som Derek Reilley. Jodå, han spelade på 70-talet. Jag nämner MPHC:s resa i april 1977, men han minns inget av det svenska laget. Jag nämner att vi vara baserade i Billingham och nämner att vi mötte Durham Wasps. ”Åh, Durham. Dit var det aldrig trevligt att komma. Jag förlorade min tänder där.” Så frågar jag om Murrayfield Racers målvakt, han som jag petade och som jag senare fick reda på var landslagsmålvakt. ”Ah, Willie Clark. En väldigt duktig målvakt.” Derek frågar mig när vi kom, när vi ska spela och varifrån vi kommer. Frågorna återkommer fyra, fem gånger. Jag inser att demensen tagit honom. Men jag fick knutit an till historien, lagt några pusselbitar och hittar både Derek och Willy på lagbilderna från 70-talet.

Men när jag senare googlar på målvakten är det tveksamt om det är han som jag far efter. Willie Clark spelade förvisso i brittiska landslaget, men slutade 44 år gammal 1975.

Inför första matchen, där vi möter Küsnacht – ett kombinationslag med spelare främst från Schweiz, Skottland och USA –, kommer de fram en glad fyr och pratar med mig. Han får reda på att jag är målvakt och ber mig vara snäll mot honom. Vi presenterar oss. Glenn är från Sydney, har precis börjat spela hockey. Han bor granne med arenan och kom dit av en slump och portion nyfikenhet för att snabbt bli förtjust i sporten. Han som annars är fostrad i australisk fotboll.

Men, nej, på isen visade vi inget förbarmande. Vi vann med 10–2, där sista målet från motståndarna kom på en straff på slutsignal efter att deras spelare försökt köra över mig, men stoppats av min hårdföre, meriterade back BJ. Motståndarnas målvakt Brett McGuire, amerikan med Brodeur som förebild, är 90-talsskolad. Atletisk och spektakulär; han räddar sitt lag från en större förnedring. Men 60…? Tror inte det.

Vi möter lite senare kanadensarna Silver Bullets, men klarar inte att ladda om. Deras nummer 24, Andrew Samuel, är vindsnabb, gör två mål på kontringar med reptilsnabba skott längs isen, som jag inte klarar att avvärja. Men jag gör mycket räddningar och vi hämtar upp 2–0-ledningen till oavgjort innan 24:an kommer fri igen. Jag har lyckats avstyra några innan, men den här rinner in med en hårsmån. 4–2 kommer efter ett flipperparti där jag försöker leta efter pucken bland myriader av med- och motspelare. Plötsligt känner jag den mot klubban och hör C säga bistert ”Den ska du ha”. Han är sträng. Men, jo, jag skulle väl gått ned i position då jag inte såg pucken. Å andra sidan kunde utespelaren gjort några fler mål.

Så… en vinst, en förlust. Finalchansen kändes långt borta.

Utrustningen får vara kvar i arenans omklädningsrum. Frågan är om något kommer torka i det kalla, fuktiga utrymmet…? Men påsen med svettkläder ska jag ha med och hotellhandduken, som jag glömde men som PK räddade mig med. Vi planerar att gå hem, en spatsertur på en dryg halvtimme. Perfekt i det vackra, soliga vårvädret. Vi hinner promenera nära nog förbi den väldiga rugbyarenan med plats för över 60000 (byggd på 1920-talet) innan jag inser att bagen med svettkläder inte är med. Får gå tillbaka. Ragga tag på en vaktmästare med nyckel till rummet och när jag återtar promenaden är alla försvunna. Jag försöker ana vilken väg till har tagit, för jag är inte uppkopplad på telefonen och saknar därmed karta. Hittar efter en stund några vid en busstation och kommer snyggt hem, smiter förbi en Frälsningsarméloppis, utan att fynda, innan jag kommer till hotellet för en tupplur. Vaknar av att klockan är fem, får fart på benen. Ska försöka hinna med Walker Slater, butiken i Old Town som har fantastiska tweedkläder (köpte ju en i deras Londonbutik i augusti 2018 – läs om det här).

Jag har memorerat vägen och går längs Fountainbridge förbi korsningen East Fountainbridge. Kollar mig noga för i vänstertrafiken, fortsätter längs West Port och kommer fram till Greater Grassmarket, där turisterna flockas vid restaurangernas uteserveringar. Rundar hörnet vid West Bow och inser att jag är nära nu. Ser först Walker Slaters dambutik innan jag kommer rätt.

Åh, så vackra kläder och accessoarer. Jag har bara 20 minuter på mig innan stängningsdags, men utnyttjar tiden väl. Känner på kvaliteten, kollar in några potentiella köp, tittar i skåpet med de vackra skjortorna, rockarna, strumpor, slipsar och kepsar. Allt andas stil. Ska jag köpa en ny tredelad kostym innan jag åker hem…?

Jag promenerar ut ur butiken, uppför trapporna till terrassen Victoria Street. Studerar folkhavet, fortsätter mot Lawnmarket och upp mot slottet, som håller på att stänga. Fascineras av byggnaden och utsikten innan jag går ner ungefär samma väg jag kom. Mot hotellet, ensam. Väljer dess restaurang Sofia’s med libanesiskt kök. Beställer lamm med ris och sallad plus vatten och ett glas vin. Njuter av stillheten och lugnet, trött i kroppen efter två matcher.

Men hur gammal är 24:an…? Han som gjorde tre mål. På rummet när jag tanken om att kolla upp det, men somnar med Ian Rankins, Edinburghförfattaren, ”A song for the darkness” med kriminalaren John Rebus i händerna.

Vi, Gula, har match kring lunchtid. Nu mot Soha Team Sweden Blå. Så kan det gå. Prestigefyllt derby, alltså. Återigen tidig frukost enligt samma mönster som morgonen innan: torr scramble eggs, vita bönor, bacon, rostad macka med smör och något slags sylt, blaskigt te, äpplejuice och ett hårdkokt, kallt ägg.

C och jag vill vara på plats i god tid. Promenerar ned mot Haymarket där spårvagnen ska ta oss till Murrayfield arena. Jag memorerar återigen vägen och vi går med morgonströmmen för att hamna rätt. Kommer precis när en vagn glider in till perrongen, men vi saknar biljett, så vi väntar, köper en och kliver på en ny bara några minuter senare. Det går fort och smidigt, en kort promenad till rinken och vi konstaterar att ingenting är torrt.

C raggar tag på en värmefläkt, installerar den och sakta börjar värmen komma i rummet.

Blå har match mot Küsnacht, (vinner den oväntat trögt, men med 4–0 – grattis målvakts-Peter) som vi tittar på plus någon annan match innan det är dags för en påver lunch i Iceberg café med den stressade kafévärden. Sedan är dags att byta om. Allvaret lägger sig i omklädningsrummet. Hockeymatcher är allvarliga saker. Någon drar ett skämt för att lätta på trycket.

Så är det dags. Det blir tufft och tajt. Jag får jobba. Laget får jobba. Blå är lite yngre på några väsentliga positioner, men vi har rutin, spelar oss ur och gör både 1–0 och 2–0. Vinner första perioden, vilket är viktigt ur något slags poängräkning. Blå lyckas göra ett mål efter hårt tryck och via en kontring. Min back försöker stå upp, men skymmer mig. Pucken smiter mellan vänster arm och midjan.

Men vi klarar oss. Jag gör uppenbarligen en stabil match för när den fryntlige Peter med rondören kommer in med kepsen till matchens lirare är det jag som får den. Men inte av honom. Han har förstås ingen koll, så organisatör han är, utan ger den till kaptenen i laget att vidare dela ut detta MVP-pris. Jag är fånigt stolt.

Dessutom. 24:an i Silver Bullet är inte kanadensare. Han är britt. Med meriter. Och dessutom nyss fyllda 50 år. Protest är inlagd.

Fryntligen Peter ger oss rätt. Vi får matchen mot Silver Bullets och hystar in en seger med 2–1 istället för förlust med 2–4. Vi är i final. Och, ja, det hade varit roligare att gå vidare på sportsliga grunder, men å andra sidan ska rätt vara rätt. Tio år yngre än det stipulerade +60 är rätt mycket. Visst, någon ”minderårig” har fått lov att vara med på dispens. Men då har det handlat om de som har något år till 60. Men tio! Det är för mycket.

Efter att vi nöjda duschat och klätt om promenerar vi i vårsolen återigen förbi den stora rugbyarenan, på gräsmattan i Roseburn Park utanför arenorna springer hundar lyckligt där vi långsamt, nöjda strosar in mot stan.

Några har gått vägen förut och guidar rätt. Det är skönt att röra kroppen efter detta tuffa pass. Roseburn Street, höger vid Russel Road, under järnvägen, förbi några broar och parker till puben the Fountain på Dundee Street, som i förlängningen blir Fountainbridge, bara några hundra meter från hotellet.

Det blir en segerlunch, en Guinness, mineralvatten, en pumpasoppa till förrätt och en misshandlad, tillplattad kyckling med lite ris och sallad. Vi firar segern modest, men jag tackar för mig, tar mig en vilande tupplur och vaknar av meddelande på Whatsapp att alla planerar för att gå ner på stan för mat. Jag är sen på pucken och det må vara hänt utanför isen. Men någon pub och öldrickande är inte min kopp te. Jag vill fokusera på spelet, har betalat dyra pengar för att åka hit och vill hålla nere kostnaderna och på samma gång vara fräsch i kroppen. Nej, någon turneringslirare är jag inte. Tänker, en smula orättvist, på stormålvakten, NHL-stjärnan Jacques Plante, som inte bara utvecklade sin egen stil som kom att utveckla och prägla målvakters spelstil än in till denna dag. Hur han var en renlevnadsman, höll sig för sig själv och fokuserade på sporten och spelet, på att vara i trim från en match till en annan.

Nej, jag är förstås inte på den nivån. Men jag hör vad han tänker.

Jag slår istället följe med O och M, det äkta paret. Hon har följt med sin man för att se honom spela hockey i Edinburgh och samtidigt få ta del av den vackra skotska staden. Men han, som tillsammans med Peter och jag skulle ha delat på uppdragen mellan Blå och Gula Soha-lagen, har dragit på sig en förkylning med feber och håglöshet. Han är inte i skick att spela.

Men han vill röra på sig, ett gott tecken om tillfrisknande, så vi promenerar ned på stan med sikte på någon kinesrestaurang, som väl ska ramla över oss på vägen. Det gör den inte. Men vädret är vackert och vi trivs i varandras sällskap. Går förbi Greater Grassmarket, tar West Bows kullerstensgata uppför, stannar vid Walker Slaters skyltfönster, går vidare upp till stora Bank Street, kryssar oss mellan turister och bilar och bussar till vänster. Passerar the Royal Mile, en kiltklädd säckpipsblåsare vid Lawnmarket, tar höger vid St James’s Place Bank och nedför New Stairs, en försvarlig mängd trappsteg nedför till Market Street, uppför Waverly Bridge där, mitt emot stationen, tre unga damer sjunger Abba hellre än bra förstärkta av förinspelat och en skrällig högtalare.

Någonstans i minnet har jag en kinesrestaurang i närheten, på andra sidan Princes Street. Jag gogglade ju på den och vi promenerar South Saint Andrew Street upp mot St Andrew Square. Står där och sniffar efter rätt riktning, upplever i minnet att West Register Street låter bekant. Men Tattu… var det verkligen rätt namn på restaurangen? Den ser förfärligt flott ut för tre svenskar, en från Göteborg och ett äkta par från Tegsnäset utanför Vindeln, Västerbotten. Vi går runt i gränderna för att hitta rätt, men inser att Tattu ändå är stället som vi söker. Går in i lyxen hukande men hungriga.

Det finns plats. Vi blir inledningsvis placerade i baren, får en fråga om allergier, väljer att inte ta någon fördrink och snart sitter vi till bords, får frågan om allergier av en annan kvinna, som meddelar att vi snart kommer bli omhändertagna av en annan servetris. Som kommer. Och frågar om allergier, samtidigt som hon räcker över menyerna. Vi beställer lite olika, O tar en lättöl till maten, M en Cola och jag en exotisk öl, åtminstone till namnet. Den passar hur som till den fint tillagade kycklingen som jag har valt. Vi delar på en skål ris.

Stället är smockat; unga som gamla, mobila, mindre mobila, överviktiga och trådsmala, tjejgäng, barnfamiljer… jo, det kostar, men det är det värt för den dryga timme tillsammans vi fick med god mat och umgänge.

O känner sig lite bättre, men menar att han nog inte kommer vara i skick för att spela finalen. Fast klä om tänker han göra och ta lite skott på uppvärmningen. Vi tar oss hem längs Princes Street och vidare förbi Usher Hall och Fountain Bridge. Kan det. Har gjort det förut.

På hotellet finns en försvarlig mängd spelare i baren. Jag tar en öl. Bjuder O på en finwhisky, dubbel, innan det är dags för mig att knyta mig. Det är ju final i morgon.

Vaknar efter en rastlös natt. Tidigt, förstås. Har i tankarna vankat av och an om jag ska till Walker Slater för att köpa en ny kostym och till slut fallit till föga. Det blir det. Måste ju komma hem med tweed. Men först en omgång frukost och efter morgontoalett har jag tagit ut riktningen utifrån centrala stan mot en Röda korset-butik i stadsdelen Morningside. Det ska ta en halvtimme, ungefär, och jag börjar med att korsa Fountainbridge, viker av mot Gilmore Park, fortsätter då den gatan – alltså ingen park – blir Leamington Road, hinner passera Lift Bridge som i sin korthet spänner över Union Canal och vidare uppför Leamington Terrace och tar höger vid Meadows, parken där John Rebus rastar sin hund, går längs Bruntsfield Place och hamnar på Morningside Road, som kantas av restauranger, butiker, secondhandaffärer, skivhandlare, blomsteraffärer och vaccinationscentraler. Ser på krönet i söder skidbackar utan snö: Midlothian Sports Center.

Förutom skidbackarna är det är väldigt brittiskt och någonstans blir the Beatles ”Penny Lane” morgonens soundtrack.

Några secondhandbutiker – eller charity shops, som det heter på engelska – har öppnat redan halv tio. Så jag snirklar runt, spanar, nyper och känner. Men, nej. Jag går runt kvarteret där Röda korset ligger för att fördriva tid, hittar ytterligare charity shops. Men… nej. Så är det öppet. Utbudet för män är sådär, men ett par Burberryjeans lockar till ett pris strax över 400 kronor. Jag avvaktar, trots att det var i gott skick. Men i butiken bredvid Bethany Christian Trust hittar jag mina Burberry. Ett par badshorts, helt nya med etiketten kvar, för 9.50£. Glad i hågen för det anspråkslösa fyndet företar jag mig promenaden ned mot centrala Edinburgh.

Matchen? Finalen? Den spelas senare. En bra bit in på eftermiddagen. Jag har tid. Men gåendet har kostat. Jag är svett, delvis pådrivet av regnjackan, en Samsø Samsø – ett loppisfynd på Kirppu i Helsingør i julas – som sluter tätt trots att den är öppen.

Det blir något besök till i någon av de secondhandbutiker som jag passerar, men ingenting handlat. Plötsligt har jag gått nedför Morningside Road, Bruntsfield Place, Home Street ned mot Tollcross och Lothian Road då det peristaltiska systemet gör sig påmint. Jag går till hotellet, nöden har ingen lag.

Där byter jag skjorta till en CCM-piké och forsätter vandringen mot Walker Slater i vädret som är mer än välvilligt inställt. På plats blir jag genast omfamnad av en expedit, väljer en snyggt rutig tweedkostym, får låna en skjorta som lägger sig sval och skön mot min trinda kropp… Provar inledningsvis kavajen. Men där är ärmarna för långa och, nej, jag vill inte gå till en skräddare för att justera längden. Byxor, ja, men kavaj, nej. Jag har ju en kostym sedan tidigare, som sagt, och vet att rätt storlek finns. Dessvärre, meddelar den unge, manlige expediten, har de inte mina storlekar inne. Nå, så var det avgjort. Jag går samma väg som aftonen innan, förutom att jag istället för New Stairs ned tar Playfair Steps.

Många gånger slås jag av att skottarna – och vi turister – inte har någon aning om vilken sida av trottoaren vi ska mötas. Rimligtvis till vänster, men det är kors och tvärs. Men i trapporna är det disciplin. Nedför till vänster. Släpp ingen jävel över bron. Alla håller sin kant.

Ska till på Waterstones för att köpa Ian Rankins senaste – ”Midnight and blue” – från förra året. Men slås av att John Rebus favoritpub, Oxford bar, ska ligga i krokarna. Jag går uppför Fredric Street, en av de spatiösa gatorna som löper ut från Princes Street. Viker av in på George Street västerut där den ena grandiosa butiken följer den andra. Här andas stil, klass och rikedom. Princes Street är för turister. En tweedbutik lockar. Jag går in, låter fingrarna smeka tyget på en vacker kvavaj, blå. Expediten, en man i 40-årsåldern, smyger diskret fram och jag börjar prata med honom. Berättar att jag är här, i Edinburgh, för en hockeyturnering och mitt lag är final. Han skrockar lite tyst, men inte ovänligt, att han inte håller på något lag här. Han har släkt i Kanada. Så förstår han att jag är från Sverige och han berättar om butiken, om att han tillsammans med ytterligare två butiker – Walker Slater är en av dem – är de enda som tillhandahåller riktig tweed. Vi pratar storlekar, kvalitet och att de väskor med märket Harris Tweed som säljs i turistshoperna är från Kina. ”Whoops! Berätta inte det för min fru!” skrattar jag, för jag har ju köpt en till henne. Så visar han mig de riktiga väskorna och det är förstås en sådan jag skulle ha köpt, inte den jag inhandlade på Chalmers Tweed & Cashmere på West Bow.

Jag tackar för mig och får tips om var eventuellt Oxford Bar kan ligga, men pubtäta Rose Street är inte John Rebus domäner. (Jag inser senare att jag var i krokarna, men skulle ha gått något kvarter högre upp till Young Street.)

Det blir ned till Princes Street till Waterstones. Men där inser jag att Ian Rankin så att säga har fallit på rankingen. Från omhuldad till inte längre så prominent. Visst finns där böcker, men inte slagna på den stora trumman och den senaste har bokhandeln inte inne.

Så ingen tweed, förutom en väska från Kina, och ingen Ian Rankin-roman från Edinburgh. Men en buss hem till hotellet ynnade jag mig. Det vankades ju final.

Tillsammans med några lagkamrater blir det en Ûber till arenan. Vi är i god tid och samlar intryck och fokuserar. Omklädningsrummet är varmt, prylarna har torkat. Vi är redo för kamp. Jag börjar byta om. När jag snörat skridskorna och är på väg att ta på mig benskydden kommer Murrayfield Ice Rink-kanslisten in med en äldre gentleman. Det visar sig vara Derek, som jag skrev om lite högre upp. Det blir ett spännande möte, men det dröjer också innan han förstår att han bör lämna. Rummet har ju fyllts och vi ska inrikta oss på match.

Äntligen på is. O är ombytt, får ta delar av uppvärmningen, men erkänner att han blev trött och att han inte skulle orka en hel match. Det blir mitt uppdrag. Men tänk att åka hela vägen från Västerbotten för att bli sjuk i Edinburgh. Trist.

Vi lyckas igen med att utmanövrera Blåa laget. Vi spelar mer disciplinerat, håller huvudet lite kallare och gör 1–0 turligt, en puck som Peter räddar. Men trissan far upp i luften och gör en båge över honom och går via en touch in i mål. Blåa har sina chanser, men jag är allert och styr undan det mesta. Ändå lyckas laget kvittera, inte oförtjänt. Fast vi trummar på, gör både 2–1 och 3–1 innan slutsignalen ljuder för seger till oss.

Glädje!

Ja, jag blir fånigt glad. Fryntlige Peter ger kapten M bucklan, som vi senare alla får hålla, och oss alla guldmedaljerna vi förtjänat efter att Blåa fått sina i ”silver”. Nu väntar dusch, pizza, öl och prisutdelning i arenans bar. Alla förväntar sig att det är något som ingår i priset vi har betalat för turneringen, men nej… fryntligen Peter betalar inget extra. Några går iväg till en näraliggande pub för mat, men jag tar en ale, en platt, syrlig, skotsk öl utan kolsyra som är ljuvlig. Någon har i alla fall beställt pizza, så jag får en bit eller två. Det får gå. Innan match hade jag ju ynnat mig en lammburgare på Sofia’s, restaurangen på hotellet. Det blev en ale till att ha till prisutdelningen, där priser till bästa forward, bästa målvakt etc skulle delas ut. Jo, jag hade mina förhoppningar, men ändå inte. Priset gick till Küsnachts keeper Brett McGuire, välförtjänt, i och för sig. Men hur var det med åldern…?

Jag frågar samtidigt som jag gratulerar. 49, säger han.

Ok, så Silver Bullets har en inlånad spelare som är 50 år som dominerar i +60-klassen.

Bäste målvakt blir en 49-åring i samma lagkategori. Märkligt.

Nej, jag är inte bitter.

Jag tröstar mig med alen och att vi vann. Förundras med mina lagkamrater att vi, som vinnande lag, bara kunde konstatera att ett individuellt pris gick till en lagkamrat, som bäste back.

Nå Soha Team Sweden vann både guld och silver i turneringen och kan med facit i hand vara nöjda med vår prestation.

Nu återstod resten av dagen. Flera skulle komma att fira rusigt. Jag hängde med en stund i hotellbaren, som var strösslad av spelare från olika länder och kontinenter. Men tröttheten har sitt pris. Jag gick och knöt mig vid elva för en rastlös sömn till gryningen då vi skulle upp tidigt.

Vi hade åter förmånen att få åka med Örebroarna. De som dessutom trumfat igenom så att fryntlige Peter fick ordna med busstransport med våra trunkar från arenan. Bussen skulle lämna 06.00. Inte en minut över.

När bussen kom 06.20 var den tidig. Det skulle ha kommit 06.30. Alla ombord. Dags för avfärd. Bussen lastad med trunkar i lastutrymmet och inne bland säten. Tre hockeylag full. Så knackar det på dörren. Ombord stiger LC med famnen fyll av smutstvätt. Det som i hasten inte kom med vi nedpackningen. Å andra sidan kom han hem vid fyra efter en yr natt, så det må både vara förståligt och hänt.

Så far vi på Edinburghs snirkliga vägar mot flygplatsen västerut. Packar ut och tar oss mot incheckningen som inte öppnat. Vi fållas snart in för den som ska öppna 07.25. Men då klockan närmar sig är det inte ett spår av någon personal. Örebros starke man kollar med annan personal, som inte vet något. Vår driftige och världsvane P gör samma sak. En halvtimme sen kommer de, tre personer som snart blir två. Incheckningen går trögt, men alla kommer med och in. Resten går smidigt. Någon tar frukost. Någon tar öl. Jag handlar present till Z.

Så up up and away. Genom gråa moln ser man fläckvis Edinburgh och Skottland försvinna för Nordsjön. Jag somnar och vaknar över Hadangervidda. Ser Haugesund med flygplats, Oslofjorden som tornar upp sig, Norges trubbiga sydkust, Kosterskärgården, så in över Värmland med Karlstad och Vänern, Örebro, Västerås… Det är härligt att flyga och försöka orientera sig.

På Arlanda blir det äntligen mat för mig. En buffé som jag borde ha låtit bli. Så sitter vi vid gaten och väntar på att få gå ombord. Bra placerade med bara några meter att gå. Men är det inte väldigt lite folk.

Någon kollar. Herregud, planet ska inte längre gå från E4 utan från F35. Vi får bråttom. Springer igenom korridorerna, men hinner i tid med flämtande andetag och porlande svett i pannan.

Snart Göteborg.

Min packning kommer snart. De andras också. Men mitt ressällskap, chaufför och lagkamrat saknar sin trunk. Den dyker inte upp. Vi får lämna en anmälan och kan sedan ta oss hem. Jag blir avsläppt, kör in de stora bagen i garaget, hänger upp allt, sorterar tvätt. Går in i ett tomt hus. Z är med dotter i Köpenhamn. Snart ska vi återförenas. Men först tvätt och vila.

Välkommen hem, champ!

Lämna en kommentar