Vi – MPHC (Mölnlycke Pixbo Hockey Club) – hade vunnit division 3 utan en enda förlust. I kvalet till division två hade vi tillsammans med Göteborgslaget Demonerna tagit oss vidare. Kommande säsong – 77/78 – väntade spel i den svenska tredje divisionen. Vi var stolta. När kvalet var klart och vi visste om vårt avancemang firades det med en bit smörgåstårta vid den vägkrogen som inte längre finns kvar vid Sandsjöbacka.

Klubben jag spelade var en förening i förskingringen. Nyligen ett ihopslag av föreningarna i Mölnlycke och Pixbo, där jag inte hade någon anknytning uppvuxen och boende som jag var i Änggården. Men efter en usel säsong som något slags femtemålvakt i Mölndal (jag var verkligen fruktansvärt dålig, men närde mina drömmar) första året i gymnasiet, sa en skolkamrat att hans lag behövde en målvakt. Jag nappade och någonstans där såg väl min tränare, som gammal målvakt, att det fanns något att odla i den spenslige 17-åringen. Jag fick chansen.

Det blev spel i juniorlaget och så småningom i A-laget. Jag tränade flitigt, oftast på Mölndals uterink mitt emot sjukhuset, i ur och skur. Spelade mina matcher. Drömde om stordåd.

Nu var vi alltså klara för division två. Stort. Men vi hade ingen egen rink. Inför säsongen i tvåan skulle vi på nåder få spela på den changerade Mölndalsrinken, trots att Mölndals ishall var byggd och klar (lagbilden ovan är därifrån). Därefter skulle rinken försvinna och vi skulle definitivt vara hemlösa.

Pressklipp. Bilden i mitten från 1976. Jag bär stolt mina benskydd, ett par Cooper, inhandlade på Domus, Avenyn, för studielånet då jag läste litteraturvetenskap.

Säsongen var egentligen slut, men vi fick av någon oklar anledning (jag tror mig minnas att det var ett annat lag som hoppade av) chansen att åka till norra England och Skottland för spel i april 1977.

Vi är en busslast spelare och ledare som åker, för äventyret, för utmaningen. Vi tar vägen över till Frederikshavn vidare ner mot Esbjerg och färjan över till Harwich. På båten är det jag som pratar med engelsmän, då de andra ägnar sig åt att dricka öl. Jag har efter två somrar i dels Weston-super-Mare (två månader hos familjen Fellows 1973), dels strax utanför Evesham (en månad hos familjen Littlewood 1974) tränat upp en engelska som var ok, om än inte briljant.

Väl i hamn hinner vi knappt lämna färjan förrän det ropas på pissepaus. Men… vi har inte kommit ut ur färjeområdet. Blir stoppade av tulltjänstemän, som mycket ilsket hotar med böter. Vår coach ber snyggt om ursäkt och krånglar oss ur situationen. Någonstans här har också en brittisk resguide, turnéledare kommit ombord för att guida oss norröver.

Så iväg på färden till Billingham, en förstad till Middlesbrough, där vi ska vara stationerade, men också möta laget Billingham Bombers. Tänk England 1977. Tänk norra England 1977. Inte mycket charm. Tungt drabbad industri. 30 år efter andra världskriget. Nybyggt, men slitet.

Ishallen var däremot fräsch (då tio år gammal) och efteråt bjöds det på Newcastle Brown Ale (4,7 procent, starkare än mellanölen) till de flestas förtjusning. Vi åkte till Durham, en bit norrut och söder om Newcastle, (Bryan Ferry växte upp i grevskapet Durham) för spel mot Durham Wasps. Ishallen var byggd 1940, stod alltså klar mitt under ett brinnande världskrig. Inte mycket hade hänt i ishallen sedan dess. Isen var tjock, sargen klädd i aluminiumplåtar där någon hade lossnat och rev upp ett snitt på en av våra spelare, som blödde ymnigt. En kvinna på läktaren (det var inga sittplatser) svimmade. Vårt omklädningsrum var minimalt med plats för kanske sju spelare åt gången. Duschen hade bara kallvatten. Men vi fann oss. Matchen blev tuff. En av de engelska spelarna slog ner en av våra och låg sedan och måttade slag över vår lagkamrat. Åke, som var polis i det civila, åkte fram. Knäppte av hjälmen på britten och lyfte honom sonika i håret och ifrån situationen och allt lugnade ned sig. I baren/puben efteråt var alla vänner.

Ishallen och klubben fanns kvar till en bit in på 90-talet, men stängdes 1996 och revs 2013.

Minnen. Ett blekt programblad från april 1977, en ishall från 1940 och några souvenirer från spelet mot Billingham Bomber och Durham Wasps.

På uppvärmningen innan hade jag fått en rejäl smäll. Jag skulle inte stå. Stod utan min CCM-mask (en sådan jag fann på Gitarrmuseet i Umeå, men som jag av någon korkad anledning slängde vid skilsmässan 2006) bredvid Torbjörn, min kollega. Han håller på att rensa ut puckarna efter att ha blivit uppvärmd, då någon eller några skjuter in puckarna i mål. Han blir förbannad, svingar sin klubba. Den träffar mig snett över höger kind/käke. Jag blir omedelbart bedövad, men tänderna klarar sig. Det juvenila skinnet likaså. Känslobortfallet håller i sig. I veckor.

Tredje matchen och vi åker mot Edinburgh för match mot Murrayfield Racers, ett lag som bildades som Murrayfield Royals 1952 för att bli Edinburgh Royals 1958 och slutligen det lag som vi kom att möta i april 1977.

På vägen upp sig vår brittiske turnéledare att skottarna saknar spelare. Den som önskar kan få chansen. Jag tog, som ensam svensk, min trunk, benskydd och klubba och gick över till motståndarnas omklädningsrum. Jag satt där ensam då tränaren kom in. Han hade naturligtvis inte hört något om saken, men sa ok om det var lugnt med deras målvakt, som kommer in strax efteråt. En lång fyr med skägg. Han ryckte på axlarna och sa ”No problem” och platsen var min.

Jag presenterade mig för laget och som udda fågel tog jag plats i den märkliga rinken. I storleksordningen var den som lite mindre än Frölundaborg. Men rinkens mått…! Längden som de europeiska. Men bredden var några meter ytterligare. Dessutom var yttersidan av sargen klädd i tegel. Stabilt och bra.

Efter uppvärmning och innan nedsläpp samlades inte skottarna kring sin målvakt (jag) utan åkte från mittcirkeln fram och slog på benskydden och vände växelvis upp till vänster respektive höger.

Matchen… Jo, vi vann med 8–3. I första pausen sa coachen strängt att det såg bra ut, men du behöver jobba bättre med plocken. Jag nickade stumt. Samtidigt så räddade jag de puckar jag aldrig annars tog. Mina svenska lagkamrater var både förbannade och förtvivlade. Skottarna ropade ”Great save, MacKai!” och kramade om mig efteråt och hyllade mitt spel på puben.

Det blev en match till i Billingham mot ett representationslag. Utsålt. Jag stod, det gick bra och vi – MPHC – vann. Publiken häcklade mig och jag njöt, drog av mig plockhandsken och gav dem fingret. Det blev ett jävla liv.

Min tränare från då drog sig till minnes för några år sedan i ett mejl:

”Det var tusen skrikande i sista matchen. Tyvärr var kamera och filmrulle som gällde då inte som nu. (Alltså inga foton från resan, min anm) Du hade en egen fanklubb av skottar, som stod och skrek åt mig att byta keeper. Tobbe stod första halvan och vi låg under, skottarna ville ju inte att engelsmännen skulle vinna och eftersom du var stor hjälte i Edinburgh ville dom att du skulle spela. Jag kommer inte ihåg hur många bussar med skottar som följde med till Billingham, men du blev hjälte igen.”

Ja, vi vann.

Nu är jag på väg tillbaka till Edinburgh för spel. Nu med Soha (Swedish Oldtimers Hockey Association) för en turnering. Vi är två lag som åker för att representera Sverige i Edinburgh Ice Hockey Cup. Nej, vi är inte ett landslag officiellt, men ändå med spelare från hela landet. Och, nej, jag ska inte spela med skottarna den här gången. Däremot blir det i den ishallen som jag var i då, i skuggan av den väldiga rugbystadion som låg där då, men som jag inte minns.

Det blir tredje gången i den vackra skotska staden. Senast var 2006. Nyskild. Jag hade förmodligen haft skotska the Blue Nile som soundtrack till tröst under den frusna våren som passerat. Ja, in på sommaren. I augusti upptäcker jag via brittisk musikpress att gruppens sångare Paul Buchanan ska uppträda i Usher hall i Edinburgh 25 november. Jag frågar mina vänner P&P, vi har gjort en gäng resor i musikens, matens och sportens tecken sedan 1998, om de vill hänga på. Båda säger ja. P dy säger frankt att han löser biljetter. I slutet på 70-talet fick han kontakt med en promotor, som sedan kommit att bli för skottarna något av det som Thomas Johansson blivit för Live Nation i Sverige. Jag håller tummarna och lutar mig nervöst tillbaka.

Vi reser tidigt med Ryan Air från Säve till Prestwick samma dag som konserten ska vara. Pendeltåg in till Glasgow Central. Promenad till Glasgow Quenn Street för vidare tranport med tåg till Edinburgh Waverly. P dy har dessutom via kontakter fått bokat boende i New Town, ett slags bed and breakfast inhyst i en victoriansk lägenhet som var kulturminnesskyddad, på promenadavstånd från stationen.

Vi slänger in vårt nätta bagage. Går ner på stan och vid Gap på Princes Street köper jag ett par bruna yllebyxor med utanpåfickor. Jag prutar lite, för sömmen är inte helt korrekt. Byxorna har jag kvar och de passar mig fortfarande.

Men… rastlösheten var stor. Hade verkligen P dy fått ordning på biljetterna? Låg de verkligen i kassan? Vi måste dit. Nu. Så vi tar oss till den väldiga konserthallen Usher hall i West End. Men, nej… det finns inga biljetter i kassan. Kanske, säger man där, finns de hos vaktmästaren backstage…?

Tack och lov. Där ligger tre biljetter. Jag kan slappna av och ändå inte. Förväntningarna är stora. Som recensent under många år har jag lärt mig att skala av dem, att bara insupa exakt det som händer och sker framför mig i detta nu. Men här var jag en supporter, ett fan av the Blue Nile och Paul Buchanans röst, det vemodiga uttrycket.

Vi skrotar runt i väntan på konserten, går tillbaka till vårt boende. Får en guidad tur in i det förseglade rummet som är intakt sedan slutet av 1800-talet. Hungern driver oss ut på gatorna och mot Usher hall, en italiensk restaurang bredvid gör oss nöjda, vinet gör mig mjuk och mottaglig. P dä tar bilder på mig vid en av affischerna på Paul Buchanan. Jag poserar villigt.

Konserten är himmelsk. Bandet spelar bluenileskt, inkännande och vackert. Paul Buchanan sjunger så innerligt med profilen mot publiken, men mikrofonen riktad utåt. Publiken häcklar varmt det han säger, en rå, men hjärtlig ton. Han verkar blyg, men driven av sin sång till offentlighet.

Efteråt tar vi en öl i puben bredvid. P dy säger att vi borde försöka gå in och tacka. Jag tvekar. Inte kan vi väl det… Störa…? men vi går backstage där vi hämtat biljetterna. Mannen där känner igen oss och lovar att mr Buchanan kommer uppskatta att vi säger hej.

Starstrucked. Konserten med Paul Buchanan blev extra allt med ett möte efteråt med min idol. Foto: PETER BIRGERSTAM

Som en blyg skolpojke går jag efter P&P. Så står han där. Vi presenterar oss, tackar för konserten och han säger förtjust: ”Har ni åkt hela vägen från Sverige för min skull?” och vi nickar leende, inte mindre förtjusta. P dä tar bilder. Senare hittar han konserten i cyberrymden och jag får den (har den) på en bränd cd.

Dagen efter vaknar jag nöjd, får en ljuvlig brittisk frukost och bjuds sedan på en överraskning.

Mina vänner har köpt biljetter till Hibernian–Celtic – Edinburgh mot Glasgow, alltså. Henke Larsson har lämnat Glasgow, men hans namn är aktat. Vi promenerar med folkströmmen ned mot arenan Easter Road. Det är utsålt. Vi har platser långt ned, nära ena hörnflaggan. På kortändan står Celtic-supportrarna. Stämningen är hetsk. Varje Hibernian-fan som kommer in, oavsett ålder – barn, tonåringar, män, tanter – visar fingret åt bortasupportrarna och väser ilsket en harang av svordomar.

Matchen är fantastisk. Slutar överraskande 2-2. Vi tar oss tillbaka till vårt boende. Lämnar snabbt för tåget till Glasgow. Planet går tidigt måndag morgon. Vi har hyrt in oss på ett Youth hostel, tre sängar, nära stationen. Det blir en bit indisk mat, därefter en whisky eller två i en bar i ett av valven under järnvägsstationen. Jag tänker på Rod Stewart och omslaget till ”Gasoline Alley”. Ja, det kändes svartvitt och när ”Peakey blinders” visades (fenomenal) kunde jag på något vis miljön, trots att det var Birmingham.

Jag har mycket kvar att ta igen i Edinburgh. Den här gången har jag inte hittat några konserter. Men jag går gärna i Ian Rankins fotspår, eller om det är hans kommissarie Rebus. Tar något att dricka i Oxford bar. Kanske smiter jag in i någon tweedbutik eller secondhandaffär. Vi får se.

Första gången jag var där för hockeyn hade min lagkamrat, backen Arne nosat reda på att det fanns en bra fiskesportbutik där. Flugfiskare som han var kom han tillbaka till hotellet och stod sedan i korridoren och matade lina med ett lyckligt leende. Nå, det intresset är inte mitt. Några av mina lagkamrater nu har åkt tidigare och har med sig golfutrustningen. Jag kommer gå runt och hoppas att jag inte träffar de trasiga människorna från ”Trainspotting”, men har förhoppningar om annat.

För det finns förstås mer att se. Och det är väl hög tid. För jag hoppas på att få strosa omkring i den vackra staden med sin kuperade terräng med backar, krön, slott och sevärdheter.

Murrayfield Racers finns, vad jag förstår, inte längre. Men minnen dyker upp på de mest märkliga sätt.

Något år efter hemkomsten i april 1977 läser jag Aftonbladet om en svensk som var i laget och spelade för nöjes skull belönad med uppehälle och äventyr. Det var, om jag minns rätt, en helsida. Bild på honom, förstås, vars namn jag inte kan erinra mig. Men det var också en bild på deras målvakt, som visade sig vara dåtidens landslagskeeper. Han som jag petade!

Och…!

I mars 2017 skriver min tränare från då. Han var på besök i Thailand när hans hustru börjar prata med en skotska vars man hade en tatuering på armen med skotska flaggan. ”Jag sa att jag hade varit och spelat hockey med mitt lag i Edinburgh. Då kom ditt namn upp. Han berättade han spelade i Murrayfield Racers, att de mötte ett svenskt lag och fick låna deras målvakt. Han minns ditt namn, Kai, men inte efternamn. Så du har satt avtryck i Skottland!”

Great save., MacKai!