Teater:

JAG SPÄNNER UPP HIMLEN MED EGNA HÄNDER

August Strindbergs kammardrama ”Fröken Julie”, det passionerade mötet mellan högadliga fröken Julie och betjänten Jean med kokerskan Kristin närmast i kulisserna, är ju en klassiker väl spelade över världens scener. Men Kristin, hon som anar, ser sin trolovade Jean kurtisera med fröken Julie, har aldrig fått något större utrymme. Men då Strindberg ger sig hän åt fröken Julie och Jean, det omöjliga mötet mellan adel och tjänstefolk, där lusten vinner över förståndet, vill Revets scenkonst utforska pjäsen ur Kristins perspektiv.

I denna snyggt skapade monolog, författad av Erika Lindahl, om cirka en och en halvtimme håller skådespelaren Hanna Ingman hov på scen. På sitt rum, med neddragna persienner och en dörr som hon kan glänta på för att höra midsommarnattens hetta stegras mellan hennes Jean och fröken Julie, skapar hon ensam dramatik i rollen som Kristin.

Ja, det är ett annorlunda perspektiv. Inte bara för att vi här får Kristins tankar från naivitet och blind tro på sin fästman Jean till raseriet då sanningen uppdagas. Nej, i detta hennes rum är också tidsförskjutningen markant och intressant.

Furumöbler, en mikrovågsugn, en elektrisk fläkt, olika lampor som tjänar som strålkastare beroende på var i rummet Kristin befinner sig. Kristin, allt annat än tidstroget klädd, är dessutom noga med att påpeka att vi ska vara varse om att, det inledningsvis dygdiga, spelet mellan Julie och Jean utspelar sig på 1880-talet (pjäsen hade ju premiär 1889). Själv halsar hon öl och poppar popcorn. Som om hon från sitt rum kikar 136 år tillbaka i tiden för att hitta en distans till händelserna.

Kristin är trotjänarinnan som satts sin lit till sin fästman. Hon gör det envist och stolt, men av samtalen som utspelar sig utanför rummet då hon gläntar på sin dörr, står det alltså allt mer klart att han bedrar henne. Hon håller stoiskt stången, men drivs sedan till vrede, besvikelse och rannsakan. Kanske är det tid att kasta loss, att lämna slitet för Amerika, att lämna kärleken. Att bry sig om sig själv.

Hanna Ingman skapar en modern Kristin, som är allt annan än devot. Här spänner rollen mellan humor, förtvivlan, ilska och tomhet. Vilsen i allt som händer har hon bara sig själv. Hanna Ingman balanserar detta med finkänslighet och styrka.

”Jag spänner upp himlen med egna händer”, Revet scenkonst, Hagateatern, premiär 4 april 2025. Denna recension är baserad på föreställningen 5 april. Spelas även 11,12 och 13 april.

Baserad på ”Fröken Julie” av August Strindberg
Text: Erika Lindahl
Utifrån ett koncept av Revet Scenkonst
Regi: Dan Andersson
Scenografi och kostym: Emilia Bongilaj
Musik och ljuddesign: Jenny Soovik
Mask: Osborne Petersson
På scen: Hanna Ingman
Röstskådespelare: Erik Mattsson, Lovisa Perman