Det är den ljuvaste av tider. Inte nödvändigtvis för att det är vår och att därmed ljus och värme kommer. Utan kanske snarare för slut- och kvalspelshockeyn. Det är nu lag ska gallras ut. Förlorare som degraderas eller vinnare som tar sig vidare med hopp om det slutgiltiga målet: en SM-vinst eller en plats i en högre serie.

När Frölunda ställdes mot Timrå ska jag erkänna att det inte var det bästa av motstånd ur min synvinkel. Mot Växjö, Rögle och just Timrå har Göteborgslaget haft synnerligen svårt av något av en tradition. Timrå har haft en tyngd och tydlighet i sitt spel ledda av spelare somMagnus Pääjärvi, Jonathan Dahlén, Anton Lander och Filip Hållander. Till det en stabil backbesättning och ett synnerligen vasst målvaktspar i Jacob Johansson och Tim Juel.

Det blev ju också en stark start för Timrå som i Scandinavium besegrade Frölunda med 4–2.

Uppgivet tänkte jag att det i princip var klappat och klart. Frölunda hängde inte med, kom inte in på mål och orkade inte i man mot man-spelet. Men… Frölunda knep en nödvändig seger i match två. Lasse Johansson spikade igen i kassen och laget kunde vinna med 4–0.

På isen har det varit synnerligen jämt och närmast tillknäppt. En tuff kamp mellan två giganter, som söker efter ett befriande grepp att kunna få den andre på fall.

Nej, jag tycker inte att Frölundas anfallsspel har varit fantasifullt och där har jag saknat möjligheten att lirka upp Timrås starka försvar. Matcherna har vägt. Ibland till Timrås fördel. Ibland till Frölundas. Men Lasse Johanssons spel i match tre var helt avgörande, precis som övertidssegern på bortaplan. Visst, Timrå hade motståndarna i brygga med 3-1 i slutperioden. Men med tre och en halv minut kvar reducerade Arttu Ruotsalainen. Samme man kvitterade med bara sex (!) sekunder kvar att spela. I förlängningen dröjde det in till slutet av femte perioden innan Isac Born kunde avgöra matchen till Frölundas fördel. En tung förlust för Timrå. Det omvända för göteborgarna.

Match fyra knep Timrå på marginalen med avgörande mål. Men 2-1 på hemmaplan gav det förstås råg i ryggen och kvitterat i matcher. Frölunda hade ställt Tobias Normann, som spelade utmärkt. Timrå hade även de valt att vila ”förstekeepern” Tim Juel till förmån för Jacob Johansson, ett vinnande drag.

nu var det ändå Frölunda som hamnade i förarsätet. Med ett försvar som imponerade och tog udden av framför allt Jonathan Dahléns, Anton Landers och Filip Hållanders framfusighet. Dessutom med Lasse Johansson i mål, som storspelade gång efter annan.

Det blev en matchserie i Frölundas favör där man på bortaplan i match sex kunde avgöra kvartsfinalen. Då hade Lasse Johansson kastat in handduken på grund av sjukdom. Istället fick Tobias Normann visa sina kvaliteter och lärdomar under sitt tid med Lasse Johansson som mentor. 1–0 till Frölunda visar på det och på att det var tufft in i det sista.

Samtidigt var Frölunda genom matchserien trots allt mest kreativa och gjorde flest mål samt släppte in färst. Avgörande förstås.

Men efter detta nålsöga till kvartsfinal är det dags för Luleå. Norrlänningarna har under säsongen var tungt och effektivt. Har visat på ett spel, ungefär som Brynäs, som har varit vinnande.

Holmgångarna mot Frölunda har varit klassiska genom tiderna med SM-finalserien 1996 som extra minnesrik. Då gick laget vinnande ut med en sista seger i Frölundaborg.

Nu är det dags igen, men för spel om finalplatsen. Utgången av semifinalen…? Återigen oerhört svårtippat. Men samtidigt har Frölunda oftast kunnat bemästra Luleå, men tajt kommer det bli. Igen. In i det sista.

Första match på lördag, klockan 15.15 med spel uppe i Luleå.