Berörande resa genom tid, plats och klass

Teater:

FLICKAN OCH VILDPÄRONEN

Berörande. Med en dryg timmes speltid skapar Eleftheria Gerofoka och Vasiliki ”Kiki” Gerofoka, dotter och mor, en empatisk resa genom tid, rum och klass. Foto: OLA KJELBYE

I en tid när politiker alltmer bidrar till polarisering och ett utpekande av vi och dom. När flyktingar från stund ett stämplas som paria, parasitiska bidragsfuskare och utsugare av staten… ja, då kan det vara på sin plats med en pjäs som öppnar ögonen och öronen för att skapa utrymme i själen för empati och insikt i vad det innebär att vara flykting.

”Flickan och vildpäronen” är en autentisk berättelse med dotter och mor Eleftheria Gerofoka och Vasiliki ”Kiki” Gerofoka. Den förstnämnda verksam i Sverige sedan en bit in på det nya millenniet. Den sistnämnda kvar i Grekland. Hon som saknar kunskap i skrivande och läsande, men som är en berättare av rang. Eleftheria Gerofoka som brutit sig loss från familjens tradition av tobaksodlare i gränstrakterna mot Albanien. Allt för att skapa sig ett liv fjärran slitet med den karga jorden och de nyckfulla belöningarna för tobaksbladen. Den resan som tidigt lockade in henne i teatervärlden för att senare utbildas till skådespelare. Men resan med insikten om en allt större blottläggande skam för sin familj och den fattigdom som präglat livet och uppväxten.

Det blir en ömsint resa genom tid, rum och klass berättat med en försiktig ton, som klingar kristallklar och från start kräver största möjliga tystnad och uppmärksamhet. Pjäsen är från 15 år och uppåt och – åtminstone den föreställningen jag ser – fångar publiken i sitt grepp från start. Här ska ingenting missas.

Inledningsvis, när vi tar plats, sitter Vasiliki ”Kiki” Gerofoka på en enkel plaststol och pratar grekiska. Mjukt, stilla utan krav på att någon ska lyssna. När Eleftheria Gerofoka kommer in är det för att förklara pjäsen, dess innehåll och familjens resa genom 1900-talet. Från flykten från Armenien, från den turkiska utrensningen under första världskriget med miljontals mördade, till Grekland. Detta nämns bara som ett andetag, men berör desto starkare. Som ett dna för evigt präntat i familjens själ.

Fyra overhead-apparater tjänar som belysning och den ena används i förklarande syfte med bilder på kartor och bilder från familjealbumen. Språket växlar mellan vackert bruten svenska, engelska och grekiska utan att en enda detalj missas.

Mor Vasiliki ”Kiki” Gerofoka är timid, en mjuk aura som strålar. Hon höjer aldrig rösten, tar emot dottern Eleftheria Gerofokas frågor, svarar tålmodigt. Av skammen kommer en viktig förståelse – och förlåtelse – nu när hon är vuxen och har ett eget barn. Sonen som talar svenska och som får hjälpa sin mamma att tolka när svenskan blir för svår i möten med läkare och myndigheter.

”Flickan och vildpäronen” pekar inte något finger, anklagar ingen, sätter ingen i skuld. Istället en ödmjuk berättelse om just denna resa genom tid, rum och klass för att skapa förståelse.

”Flickan och vildpäronen”, Backa teater, nypremiär 26 mars 2025 (pjäsen hade urpremiär 30 augusti på Göteborgs dans- och teaterfestival) . Spelas till och med 29 april. Denna recension baserad på föreställningen från 2 april.

Idé och initiativtagare: Eleftheria Gerofoka.

Av och regi: Eleftheria Gerofoka och Rasmus Lindgren.

Scenografi och ljusdesign: Bella Oldenquist.

Ljuddesign: Jonas Redig.

Konstnärlig mentor: Lola Arias.

Rörelseinstruktör: Joseba Yerro Izaguirre.

Medverkande: Eleftheria Gerofoka och Vasiliki ”Kiki” Gerofoka.

Lämna en kommentar