När jag blev sportreporter var det ett inträde i sporter som jag naturligtvis följt via teve, men inte på närmare håll. Såsom bandy, handboll, basket och innebandy. Hockeyn kunde jag hyfsat. Fotbollen likaså. Kunskaperna i de övriga var knappast ens på lekmannanivå.

Men när jag nu – då, hösten 2011 – antog utmaningen att bli sportreporter var det att gå all in. Visst, inledningsvis hade jag någon kollega som höll mig i handen (tack för det) och visade mig rätt. Men snart stod jag ensam med matcher där det skulle skriva om dem, om spelare och om ledare. Snabba intervjuer efter match. Gärna texter som levererades innan de skrevs. Värst var det i Scandinavium där man skulle liverapportera, skriva en text på slutsignal, rusa nedför trapporna högst upp i arenan för att hinna med intervju med någon i Frölunda, därefter springa på presskonferensen där tränarna skulle säga sitt och sedan gå in i omklädningsrummen för snack med någon spelare i båda lagen. Lugnt efter det…? Nej. Då ringde Expressen som tittat på matchen på teve och ville ha en vinkel som var bestämt utefter vad som visats i sändning. Tokigt…? Ja, minst sagt.

Jag tror inte man jobbar på det viset längre. Det var tufft.

Bandyn kom att bli min räddning i den här ofrivilliga rockaden som min flytt från nöjesredaktionen till sporten blev. KK, mångmeriterad bandyreporter, slutade (tvingades, mer eller mindre – det var en galen tid) och jag klev in i hans roll. Då fanns Gais på Heden, IFK Kungälv på Skarpe Nord, IFK Vänersborg och Villa Lidköping i sina respektive arenor. Alla elitserielag och jag var på plats så mycket jag förmådde. Med det blev jag oerhört förtjust i sporten och dess atleter. En kärlek som sitter i, även om jag alltför sällan följer bandyn på plats. (var ju i Lidköping och såg toppmatchen Villa–Edsbyn i december – läs här.)

Men jag kom alltså också att följa även basket (Borås herrar, Sjuhärad och Kvarnby damer), innebandy (Pixbo herrar och damer, Varberg herr) samt handboll (Sävehof herrar och damer, RIK och Alingsås herrar). Det var också en sport att bli förtjust i. Så intensiv och tuff, skoningslös och emellanåt helt obegriplig i sina domslut och spelsystem. Lätt förvirrad stod jag och intervjuade handbollsspelare som kollrade bort mig fullständigt med tekniksnack. Men det gick ändå bra och några slutspelsmatcher var så olidligt spännande att jag var minst lika slut och svettig som spelarna.

I måndags blev jag inbjuden att följa Sävehofs damers kamp i slutspelet. För motståndet stod Jönköpingslaget Hallby. Visst, Sävehof hade 2–0 i matcher, men ingenting var givet och – som det heter inom sporten – mycket kan hända och bollen är klibbig och rund. Jag har alltså inte varit och sett handboll sedan 2013, vilket är en lång tid sedan. Då följde jag ju både herrar och damer, Sävehof hade gått in i sin gyllene era och var i ett segerrus. Det var kul.

Jag gjorde också då en reportageserie där jag inte bara intervjuade målvakter i de stora sporterna fotboll, handboll, bandy, innebandy och hockey. Jag var också med och tränade med dem och deras målvaktstränare. Jag hade då, 2012, någon månad kvar till mina 54 år och var knappast byggd eller tränad för uppdraget, men i tillräckligt god form för att klara av det.

Det var, utan jämförelser, det roligaste jag har gjort i reportageväg. Jag inledde med fotboll, cyklade ambitiöst ut till BK Häckens träningscenter i Tuve. Möttes av målvaktstränaren Mats Johansson, gammal elitmålvakt och jämngammal med mig, som sa att ”Vi kör alltid med tre målvakter på träning. I dag är juniormålvakten sjuk, så du går in i hans ställe.” Sedan körde han skiten ut mig. Dagen efter, med värkande kropp, var det dags för Sävehofs damer med elitspelare som Jamina Roberts, Ida Odén och Hanna Fogelström (halva gänget var ju med i landslaget – några är där fortfarande), där den sistnämnda omtänksamt frågade ”Du… ha väl… skydd…?” då vi gick ut på plan. ”Suspensoar, menar du? Jo.”) Jag följde målvakterna Filippa Idéhn (spelade då i kortbyxor) och Johanna Bundsen. En tuff position och, ja, jag fick vara med på skotträning. Bilderna var avslöjande. Där jag trodde att jag var en vig katt, såg jag ut som en flaxande kråka. Men kul var det.

Ja, handbollen är skoningslöst tuff. En kontaktsport av rang och imponerande disciplin.

En sport som engagerar. Foto: TOMMY HOLL/STELLAPICTURES

Här tar Hallby tag i det sista halmstrået och gör första målet för att sedan ta ledningen fortsatt in i matchen. Men efter ett tag spelar Sävehof ut och trots att Hallby tar kommandot direkt efter paus och knappar in på hemmalagets ledning är gästerna utan chans. På bortaplan vinner herrarna övertygande mot Karlskrona, men där är matchserien jämnare. Segern gav 2–1 i matcher. Ny kamp på lördag.

I fina Partille arena, byggd för handboll, har jag varit förut. Jag har sett P3 guld där några gånger. Senast 2020 (läs här), precis innan pandemin bröt ut och man valde att flytta evenemanget till Stockholm efter några framgångsrika år i Göteborgsområdet. Samma år, någon månad senare och definitivt närmare nedstängningen, såg jag Simple Minds (läs här).

Nu var det alltså äntligen dags för handboll och det bör bli fler gånger. Dels för den fina hallen med dess faciliteter, men också för sporten som med bjuder på sådan dramatik och intensitet – oavsett om det är damer eller herrar.

En fördel var det förstås att gå med min gymnasiekamrat Mike, se min gymnasiekamrat Tommy Holl fotografera (vi blev ju kollegor på GT efter gymnasiet och har haft många fina yrkesverksamma år tillsammans). På plats var också min forna chef, GT:s chefredaktör, Lars Näslund (nu på DN i Göteborg), hans fru – min vän – Maria Näslund (även hon på GT och Expressen) och deras dotter Saga. En handbollsfamilj. GT-klanen kompletterades med förre VD Torbjörn Wittström, även han engagerad i Sävehof och föreningens CSR-ansvarig Anette Tingets. Och, förstås, Stefan ”Abbe” Albrechtson Föreningens starke man.

Vi ses igen.