Teater:

BERNARDAS HUS

Tonen sätts redan i inledningen. Den dimhöljda begravningsscenen med Bernarda Alba (Marie Richardson) i spetsen för sin döttrar i sorgeprocessionen. Det sker i nära nog tystnad, sorgen som kvider hos döttrarna på olika sätt. Den rakryggad änkan. Samtliga av kvinnorna i svart med sorgflor som täcker deras ansikten. Så bär de klumpigt och obalanserat kistan mot graven. Koreografiskt skönt, dovt humoristiskt.

Frederico Garcia Lorca skrev ”Bernardas hus” 1936. Några månader senare fördes han bort av Francos anhängare och mördades. En fri konstnärssjäl fjättrades och tystades efter att ha varit ett intellektuellt motstånd mot en totalitär regim. Så farlig kan kultur vara.

Nora Nilssons uppsättning av pjäsen är bländande i sitt mörker. Här finns inte en död minut. Uppsättningen är gjord av kvinnor – med få undantag – och med kvinnor. Men för alla.

Jo, Lorcas pjäs är enbart med kvinnoroller. Men här, i Noras Nilssons regi, inbillar jag mig att det finns en poäng med att allt är strikt inom ”kvinnorummet” från skådespelare, regissör, scenografi, kostymdesign etc. Här finns en kunskap om tjejsnack, dito middagar, intriger systrar emellan, relation till en dominant mamma… ja, saker som män måhända kan föreställa sig, men inte skapa nerv av.

Marie Richardson håller sin Bernarda inom herrans tukt och förmaning. Hon är skoningslös i både sin gestaltning och i hur Bernarda är i sin relation till sina döttrar. I sorgen stänger man allt inne, som om sörjandet ska få blomma med full, svart kraft och som ett straff.

Här finns inte en man så långt scenerna tillåter, men de rumsterar i kulisserna som andar. Dels den avlidne mannen/fadern, han som med patriarkisk självklarhet satte på pigan i stallet. Eller som skrönor – sanna eller elaka rykten – om grannfruar, som drivs till galenskap av fäder, män och incest. En stark roll har också Angustinas (Caroline Söderström) blivande man Pepe Romano. Hon som Bernards äldsta dotter, från ett annat äktenskap, är den som genom arvsteknikaliteter ärver det mesta. Men samtidigt bedrar han sin blivande hustru med hennes syster Adela (Beata Hedman) och syster Martirio (Marta Andersson-Larson) är upp över öronen förälskad i samme man.

Tack, här är intriger av högsta rang.

I detta hus av kvinnor lever längtan, lusten, åtrån i varje scen. Allt närmast outtalat, för karlar är djur. Ändå något att drivas mot. Hand i hand med naturen eller som trots mot Bernardas matriarkat.

Skådespelarna bjuder på mästarprov av rang. Uppsättningen är strikt koreograferad, som en dans, och har ett mod i att inte skynda på några repliker eller scener. Varje roll bereds plats, får ta utrymme och andas – från Marie Richardsons sylvassa Bernarda till Marie Delleskog kärlekstörstande, giftaslystna dementa mormoder. Från Anna Bjelkruds Poncia, den plikttrogna husan som efter alla år vågar stå upp mot Bernarda, till Annie Dehlins Maia, den underdåniga, ständigt hungrande pigan.

Så döttrarna. De som är tätt sammanfogade och samtidigt så väsensskilda. De som hårt hållna ända skapar sitt eget utrymme och sina egna föreningar. De som kan allt om varandra och vet att skicka giftpilar där det smärtar som mest. Beata Hedman är skör och bländande som den trånande, i hemlighet förälskade Adela. Marta Andersson-Larsons gör sin puckelryggiga Martirio, som Adela, flickaktig och fjortisaktig. Eline Høyers Magdalena går från djupt sörjande till manhaftig med starkt, men smart återhållet spel. Teaterapan i familjen – åtminstone för sina systrar. Amelia får en devot gestaltning av Iskra Kostić. Ständigt en skuggfigur i systraskaran. Och Caroline Söderströms Angustina, den kuvade, den ”fula”. Hon som förmodligen inte längre kan få barn, som för gammal. Så snyggt spelad av denna nerviga, fladdriga roll som går från skör stolthet till tappad på all fysisk och psykisk hållning.

Imponerande är också Julia Przedmojkas scenografi där flickornas brudkistor spelar en central roll. Och jag, som normalt inte är så förtjust i projiceringar för att förstärka vad som sker på scen, kan inte sluta förtjusas över hur spegellikt effektivt videotekniken fungerar här.

I Bernardas hus faller allt med imploderande kraft. I pjäsen ”Bernardas hus” faller allt på plats. Det är märkligt starkt att ta del av.

”Bernardas hus”, Göteborgs stadsteater, premiär 28 mars 2025. Spelas till och med 31 maj.

Av: Federico García Lorca.

Översättning: Jens Nordenhök.

Bearbetad för Göteborgs stadsteater av Sisela Lindblom och Nora Nilsson.

Regi: Noras Nilsson.

Scenografi: Julia Przedmojska.

Kostymdesign: Lena Lindgren.

Maskdesign: Maria Agaton.

Ljusdesign: Sofie Gynning.

Ljuddesign/kompositioner: Dan Andersson.

Koreografi: Lidia Wos.

På scen: Maria Richardson (Bernarda Alba), Anna Bjelkerud (Poncia), Caroline Söderström (Angustias), Eline Høyer (Magdalena), Iskra Kostić (Amelia), Marta Andersson-Larson (Martirio), Beata Hedman (Adela), Marie Delleskog (Maria Josefa/gäst), Annie Dahlin (Maia), Gunilla Johansson Gyllenspetz (Prudencia/städerskan) och Julia Glisic (gäst/”Adela”).