Film:

Skilda världar. Andrea Arnolds ”Bird” rör sig skoningslöst i brittisk underklass och drogmiljö. Payal Kapadias ”All we imagine as light” skildrar solidaritet och kvinnlig självständighet i Mumbai. Foto: PRESSBILDER

BIRD

!!!!

Med vibrerande närvaro och en dokumentär känsla skapar Andrea Arnolds white trashpoesi med ”Bird”. Utan förmildrande omständigheter djupdyker hon ned i ett Storbritannien långt från intriger hos herrskap och tjänstefolk i ”Downton Abbey”, fjärran från ”Hem till gården”-idyll eller teatralisk gangsterdramatik med Shakespeareknorr som i ”Peaky Blinders”. Kanske mer i samma härad som ”Trainspotting”, men Arnolds rör sig fritt och otvunget i både regi och handling, som om skeende under processen har fått styra filmen.

Bugs (truligt briljant spelad av Barry Keoghan) är pappa till Bailey, en tolvårig dotter med skarpt huvud men fast i samhällets bottenskikt och dess normer. När han plötsligt ska gifta sig ställer hon sig på tvären, trotsigt och självklart ska hon liera sig med sin storebrors gäng. Under hand träffar hon Bird, en sällsam, skygg och ömsint gestalt, som blir något av en skyddsängel som vakar över henne.

Bailey (starkt rollporträtt av nu 13-åriga Nykiya Adams) är något av ett maskrosbarn. Hon har en stark, egen vilja. Vill skydda sina yngre halvsyskon från sin mammas våldsamma man. Överallt dyker Bird (känslostark och ömsint spelad av Franz Rogowski), som skyddsänglarna i Wim Wenders ”Himmel över Berlin”.

Ja, det är en dyster, hopplös miljö som spelas upp med hopp om droger som lösningen på det mesta, våld och tonårsgraviditeter som regel utan undantag. Men i ”Bird” finns också en ton av värme, ömsinthet och – faktiskt – hopp, som ger filmen luft under vingarna.

”Bird”, premiär i Sverige 27 mars 2025.

Regi och manus: Andrea Arnold.

Foto: Robbie Ryan.

Klippning: Joe Bini.

Musik: Burial.

I rollerna: Nykiya Adams (Bailey), Franz Rogowski (Bird), Barry Keoghan (Bug), Jason Buda (Hunter), Frankie Box (Kayleigh) med flera.

ALL WE IMAGINE AS LIGHT

!!!

Indiska regissören och manusförfattaren Payal Kapadia hyllar de strävsamma och solidariska kvinnorna i ”All we imagine as light” (märkligt att inte översätta filmens titel). Hon hyllar också världs- och mångmiljonstaden Mumbai, där den inledande scenerna är från en aldrig vilande kosmopolitisk smältdegel. Här jobbar sjuksköterskan Prabha (Kani Rushuti) på en kvinnoklinik tillsammans med sin inneboende, yngre, kollega Ana (Divya Prabha). På jobbet finns också kokerskan Parvathy (Chhaya Kadam). Där den förstnämnda är fylld av sina plikter och trogen sin man, trots att han jobbar i Tyskland och slutat höra av sig, är Ana lustdriven och dejtar sin pojkvän mot allt vad traditionen säger. Av kyssar och försiktiga smekningar väcks sinnena mot den ljuvaste av föreningar. Parvathy är på väg att bli vräkt och tvingas att flytta tillbaka till hembyn vid havet. Här möts kvinnornas öden och bakgrund i en ömsint förening. Det är en film utan större dramatik, men samtidigt ett försiktigt skildrande av de här kvinnornas liv och leverne i ett starkt systerskap. Kanske är tematiken med Anas växande lust och sexuella frigörelse ett hetare ämne i Indien än här.

”All we imagine as light”, Sverigepremiär 27 mars 2025.

Regi och manus: Payal Kapadia.

Foto: Ranabir Das.

Klippning: Clément Pinteaux.

Musik: Topshe och Emahoy.

I rollerna: Kani Rushuti (Prabha), Divya Prabha (Ana), Chhaya Kadam (Parvathy) med flera.