Musikal:

FAME

!!!

Balettakademien, Göteborg.

Bäst: Den andra aktens febrigt röriga dramatik.

Sämst: Synken mellan tv-skärmarna och sången funkade inte.

Fråga: Vem av dessa unga talanger blir den starkaste lysande stjärnan…?

Man ska nog inte underskatta musikalen/filmen/tv-serien från tidigt 80-tal och dess påverkan på svensk underhållning i allmänhet och svensk musikals kvalitet i synnerhet. Inspirerad av den tuffa miljön på New York City’s High School of Performing Arts väckte det både drömmar och verklighet hos ett gäng artister då som gett den kvalitet vi har på svenska scener än idag.

Det är förstås en självklarhet i sig att talangerna på Balettakademien med Musikalutbildningens tredjeårsstuderande tar sig an musikalens dramatik. ”Fame” handlar ju om dem.

Med regissör Rasmus Mononens försorg – och nyskrivna texter och Joacim Hedmans dito låttexter – har talangfabriken blivit Paradise Academy. Lärarna är också en blasé, sträng jury som med knappar dissar adepterna. Som ett ”Idol”, men också som ett skoningslöst ”Squid game”. De som inte duger inte bara suger, de åker brutalt ut.

Balettakademiens ”Fame” är snillrikt uppdaterad. Som att en av talangerna gör audition med Oscar Linnros ”Från och med du”, som för att exempelvis skapa ett här och nu.

Några passerar nålsögat. Alla med samma drömmar om att lyckas. Alla med helt skilda bakgrunder. Alla med förutsättningar och möjligheter som är blott deras egna.

Fördelen med de unga aktörerna från Balettakademien är att de åldersmässigt hamnar nära sina karaktärer. Nackdelen är att de inte riktigt bottnar i dem, för så långt har de inte nått i utbildningen eller den artistiska mogningsprocessen. Så inledningsvis i första akten skaver det precis som det gör i koreografin, som emellanåt saknar den där tajmingen och framför allt energin som jag anser behövs i ”Fame”. Överspel och överambition går hand i hand.

Första akten vill också utmana utan att riktigt lita på storyn eller karaktärerna. Den är bitvis lite för desperat med exempelvis en massex- och onaniscen med händerna i skrevet-koreograferi, som aldrig blir så provocerande som önskat. Precis som de tonårigt obstinata uttrycken som tar plats (jag tror aldrig jag har hört så många ”fucking” på en svensk scen tidigare), som ekar lite för tomt.

Men i andra akten brakar det löst i ett infernaliskt kaos, mörker och drabbande dramatik. Här blommar ensemblen i sina respektive roller och klarar skickligt att manövrera genom tekniska grynnor och känslomässiga skär utan att för en sekund gå på grund.

Amelie Lindström blev jag förtjust i Balettakademiens uppsättning av ”Det påstrukna förklädet” i höstas (läs recensionen här). Här gör hon Serenea med ungdomlig sprödhet i en skirt stark roll med sin rena, vackert klingande röst. Sofia Fjalland Buhl tar sig an den intensiva karaktären Carmen, väver in sin danska bakgrund, och skapar en dramaqueen med drogproblem och mörk sorgkant.

Lärar-/jurykvartetten är pråligt lysande. Benjamin Spångberg skapar en roll som växer med sin empatiska Klockan och har en röst som är melodiskt säker och med karaktär. Kollegan Ljushuvudet skapar Josef Calistas Svensson en underbart fjollig, färgstark karaktär både i agerande och dans. Som Joe gör Vanna Mantefors en allt mer truligt slipad transsexuell karaktär, som använder sexskämt för att mota de som vill komma hen nära. Anna Askhagens rektor Lejonet är stram och sträng, men blir känslomässigt oerhörd stark mot slutet.

Jo, Balettakademien med Musikalutbildningens tredjeårsstuderande sliter med sin ”Fame” och går slutligen ut som vinnare.

”Fame”, Balettakademien, Göteborg. Premiär 14 mars 2024. Denna recension, med lag Y, baserad på eftermiddagsföreställningen 15 mars. Spelas till och med 22 mars.

Av: David De Silva baserad på en bok av Jose Fernandez.

Texter: Jacques Levy.

Musik: Steve Margoshes förutom titellåten ”Fame” gjord av Dean Pitchford and Michael Gore.

Översättning: Rasmus Mononen.

Översättning/sångtext: Joacim Hedman.

Regi: Rasmus Mononen.

Koreografi: Nazenin Ali och Kilian Wöllner.

Kapellmästare/musikalisk instudering: Henrik Magnusson.

Orkester: Henrik Magnusson, klaviatur, Anders Ljungberg, bas, Martin Freidlitz, gitarr, och Max Johansson, trummor.

Ljusdesign/videoproduktion/scenografi: Elias Wallin.

Ljuddesign: Karl Wassholm.

Ljustekniker: Ronja Svensson.

Kostymdesign: Jonna Mononen, Johan Huumonen, M3.

Mask-/sminkdesign: Johan Huumonen.

I rollerna Lag X:

Sofia Fjalland Buhl (Carmen), Felicia Udd (Tyra), Linnea Holm (Iris), Josef Calistas Svensson (Nick), Agnes Ogeborg (Serena), Marius Nytröen (Mabel), Náthalie Andersson (Joe), Felix Jansson (Goody/Kungen), Ludvig Ödéhn (Schlomo), Carolina Olea (Lammkött), Anna Askhagen (Myers/Borgmästaren), Benjamin Spångberg (Bell/Klockan), Simon Hübsch (Steintopf/Ljushuvudet), Vanna Mantefors (Masters of the Arena), Amelie Lindström (Kamera 1) och Eyla Max (Kamera 2).

I rollerna Lag Y:

Sofia Fjalland Buhl (Carmen), Felicia Udd (Tyra), Ella Max (Iris), Simon Hübsch (Nick), Amelie Lindström (Serena), Marius Nytröen (Mabel), Vanna Mantefors (Joe), Ludvig Ödéhn (Goody/Kungen), Felix Jansson (Schlomo), Alina Granehag (Lammkött), Anna Askhagen (Sherman/Lejonet), Linnea Holm (Myers/Borgmästaren), Benjamin Spångberg (Bell/Klockan), Josef Calistas Svensson (Scheinkopf/Ljushuvudet), Náthalie Andersson (Masters of the Arena), Agnes Ogeborg (Kamera 1) och Carolina Olea (Kamera 2).

Samtliga ur M3 (Musikalutbildningens tredjeårsstuderande) där alla medverkar i roll eller ensemble i samtliga föreställningar.