Film:

Triss i film. Daniel Craig gör en stark prestation i ”Queer”. ”A complete unknown” är snygg men lever på klichéerna om Bob Dylan. ”Filmberätterskan” en chilensk hyllning till berättandet. Foto: PRESSBILDER

QUEER

!!!!

I ”Queer” hamnar Daniel Craig som William Lee (en fiktiv version av författaren William S Burroughs vars bok med samma namn tjänar som förlaga till filmen) i Mexico City på 50-talet. Alkohol, droger, jakt på unga män för tillfälliga sexrelationer. Han i en elegant, löst hängande linnekostym, bleka hornbågade glasögon och en frisyr svettplattad under hatten. Det ekivoka livet paras med intellektuell skärpa och umgänge i queera kretsar i kvarteren där han bor. Så kommer den sköna ynglingen Eugene Allerton (Drew Starkey) med kvinnligt sällskap (Claudio Cardenas) till favoritbaren Ship Ahoy. Han ska förstås förföras.

Italienske regissören Luca Guadagnino har låtit bygga sitt 50-tals Mexico City i Rom med en stilistisk skärpa värdig något av Edward Hopper – från exteriörer till interiörer. Klädkoden är tipptopp. Med den skarpa inramningen är det ”bara” för skådespelarna att agera. Och som de gör det. Glöm Craig som Bond eller Benoit Blanc. Här är han fyllt upp sin homosexuelle, depraverade, drogmissbrukande alkoholist till författare vars snygga kostym med filmens och handlings gång blir allt mer solkig. Förvisso i en vältrimmad kropp, inte så härjad av missbruk. Men Daniel Craigs spel är både utåtagerande och sublimt. Och, ja, de som önskar se honom naken och i homoerotiska scener blir inte besviken. Han är all in utan att det är besvärande. Tvärt om blir sexscenerna ömsinta.

Han drömmer om drogen yagé, som finns djupt in i Amazonas djungler och ska ge honom möjligheter till telepati. En ny kick. En ny trip. Får med sig unge Eugene Allerton på resan till Ecuador. Resan och miljöerna tar nu närmast AI-generad form utan att det fördärvar, men blir också en trip i dubbel bemärkelse. Väl inne i regnskogen når de till doktor Cotter (Lesley Manville i en sensationell roll, knappt igenkännbar), som driver sin högst egna, privata forskning. Både komik och galenskap möts.

Ja, ”Queer” är en kittlande film på många plan i miljöer som är fuktigt estetiska, oavsett om det är i storstad eller djungeln. Med ett hissnande fräckt soundtrack där musiken av Nirvana, Prince, New Order, Sinéad O´Connor med flera – plus Trent Raznors och Atticus Ross ljuvliga originalmusik – blir det extra bonus. ”Queer” fascinerar och roar från start till mål.

”Queer”, premiär 14 mars.

Regissör: Luca Guadagnino.

Manus: William S Burroughs och Justin Kuritzkes.

Foto: Sayombhu Muukdeprom.

Klippning: Marco Costa.

Musik: Trent Reznor och Atticus Ross.

I rollerna: Daniel Craig (William Lee), Drew Starkey (Eugene Allerton), Lesley Manville (doktor Cotter) med flera.

A COMPLETE UNKNOWN

!!!

För de hågade gick det att se James Mangolds film ”A complete unknown” under Göteborgs filmfestival. Det hann jag emellertid inte med och någon pressvisning inför premiären några veckor senare kom jag aldrig iväg på. Att göra en film om Bob Dylans första år i karriären – från att han kommer till New York, träffar idolerna Woody Guthrie och Pete Seeger, managern Albert Grossman ( kärestan Sylvie Russo och Joan Baez till den intensiva artistiska utvecklingen – är förstås en utmaning. Alla kan Dylan, men ingen vet vem han är. Dylanfanatiker sitter med sitt anteckningsblock för att hitta fel – och rätt. Lägg till att inget får gå fel med Timothée Chalamets gestaltning av en ung, trulig, ambitiös och socialt hopplös Bod Dylan.

”A complete unknown” gör en hyfsat rätt upp och ned berättar story om dessa Bob Dylans år fram till det famösa elektrifierandet av hans musik. Miljöer och karaktärer är utmärkta, om än att det känns som om Edward Nortons trevligt mysiga Pete Seeger ständigt ska utbrista i ett ”We shall overcome” som konflikthantering.

Nej, Timothée Chalamet är inte Bob Dylan. Men blir ju längre filmen lider alltmer röstlik honom. Det är skickligt. Dessvärre blir det också mycket en kliché av Bob Dylan, som aldrig når på djupet. Likaså med kvinnoporträtten – Elle Fannings Sylvie Russo, Monica Barbaros Joan Baez och Eriko Hatsunes Toshi Seeger – som aldrig får leva fullt ut, som om de bara finns en, eller två växlar att ta.

Så, visst, ”A complete unknown” är tvivels utan skickligt gjord om en artist som vill skapa på sina egna villkor och inte på de förväntningar som skapas kring honom. Men vem Bob Dylan får man i denna ytterligare mystifiering aldrig veta. Dessutom en film med mer musik än repliker. På gott och ont.

”A complete unknown”, premiär 21 februari.

Regi: James Mangold.

Manus: James Mangold och Jay Cocks baserad på Elijah Walds ”Dylan goes electric”.

Foto: Phedon Papamichael.

Klippning: Andrew Buckland och Scott Morris.

Musik: Bob Dylan.

I rollerna: Timothée Chalamet (Bob Dylan), Edward Norton (Pete Seeger), Elle Fanning (Sylvie Russo), Monica Barbaro (Joan Baez) med flera.

FILMBERÄTTERSKAN

!!!!

Ja, det är en några år gammal film. Men om denna vill jag ändå berätta, för den var ljuvt berusande och lyckliggörande, efter att ha sett den på bio Roys kafébio häromsistens.

Det är en film som tar berättande på allvar, låter tempot ta sin tid och fotot vila i scenerna. Vi är i en gruvstad i den chilenska öknen där man bryter saltpeter. Det är torrt, dammigt. Ett sisifysarbete. Samhället, den lilla staden där arbetarna bor med sina familjer, ligger på cykelavstånd. Vägarna till och från orten är lika rött dammiga. Vi rör oss i sent 50-tal, kanske en bit in i 60-talet. Medardo (Antonio del la Torre) sliter plikttroget för sin familj – den vackra, drömmande hustrun Maria Magnolia (ljuvt och starkt skildrad av Bérenico Beije) och de fyra barnen med Maria Margarita (Alondra Valenzuela gör henne fint och starkt som liten flicka och Sara Becker fullständigt bländande som ung vuxen), som enda dotter.

Hustrun dammar av sin man varje gång han kommer hem. Det är hon, som hemmafru, som ser om hemmet, vänder på slantarna och lagar maten där de väluppfostrade barnen ordentligt dukar till bords. Söndagar är familjens stora glädje. Inte för att de går till kyrkan, utan till den lilla stadens biograf. Det är då familjen klär upp sig, visar upp sig och drömmer om livet utanför gruvortens slit och vardag. Man ser cowboyfilmer, skräckfilmer, science fiction-filmer, kärleksfilmer och mexikanska filmer. Pratar om dem. Tjusas av dem.

Men… hustrun har en älskare. En av cheferna på gruvbolaget, Nansen (återhållet spelad av Daniel Brühl). Han kommer spela en alltmer väsentlig roll när fadern blir förlamad från midjan och ned i en sprängolycka. Han förlorar därmed sin arbete och försörjning. Familjen ska egentligen inte få bo kvar, men…

Det innebär också att man inte längre har råd med bion på söndagar. Det löser man med att en i familjen får gå för att sedan återberätta filmen. Uppdraget går runt i familjen, men det visar sig att Maria Margarita gör detta med en så levande, inkännande känsla att det blir ett hedersuppdrag. Som hennes uppdrag som filmberättare får plötsligt familjen en inkomstkälla då mamman Maria Magnolia plötsligt rymmer utan förklaring. Ett sårigt trauma för hela familjen, som sakta läker och håller samman. Utanför förvandlas samhället och nationen när först Salvador Allende tar makten, men störtas av Pinochets brutala militärdiktatur, och teven kommer in för att konkurrera ut biograffilmer.

”Filmberätterskan” är en film baserad på Hernán Rivera Leteliers roman med samma namn (på svenska 2012), i sin tur baserad på erfarenheterna han har från uppväxten i ett saltpetersamhälle på Atacamaplatån i norra Chile. Det är en ömsint berättad film, inte utan dramatik, men skickligt skildrad med Maria Margarita som en stark flicka/kvinna som stolt utmanar livet. Som Alfred Hitchcock så skickligt gjorde väljer regissör Lane Scherfig att vända bort kameran från det onda; inte för att hon räds brutalitet, men för att hon vet att vi som tittare ändå förstår. Desto starkare blir det. Så blir också ”Filmberätterskan” en film som går rakt in i hjärtat.

”Filmberätterskan”, från 2023.

Regi: Lone Scherfig.

Manus: Rafa Russo, Walter Sallos och Isabell Coixet baserad på Hernán Rivera Leteliers roman.

Foto: Daniel Aranyó.

Klippning: Bernat Aragonés och Jordi Azategui.

Musik: Fernando Velázquez.

I rollerna: Sara Becker (Maria Margarita som tonåring och ung vuxen), Alondra Valenzuela (Maria Margarita, ”Niña”, som flicka), Daniel Brühl (Nansen), Bérenico Beije (Maria Magnolia), Antonio del la Torre (Medardo), Simón Beltrán (Mauricio 11–14), Max Salgado (Mauricio 15–19), Santiago Urbina (Marcelino 9–11), Joaquín Guzman (Marcelino 14–19), Elian Ponce (Mariano 14), Francisco Diaz (Mariano 18–22), Beltrán Izquierdo (Mirto 13), Alfred Borner (Mirto 17–19) med flera.