Opera:

ÄLSKARINNORNA

Elfriede Jelinek – född 1946 och Nobelpristagare i litteratur 2004 – är många gånger generande rättfram och explicit i sitt uttryck. Österrikiskans ”Älskarinnorna” från 1975 är inget undantag. 50 år efter att romanen publicerats har den alltså via omvägar hamnat på Norrlandsoperans scen. Det handlar om en nyskriven opera signerad Jenny Wilson, som härmed begår sin debut som ”seriös” kompositör.

Det är förstår en utmaning som gränsar på galenskapens gräns. Men varför inte…? Hon som normalt jobbar inom popformatet med ett både drabbande och öppnade mörker vad både text och musik anbelangar rör sig ändå i det musikdramatiska. Hon vet dessutom att föra sig på scen efter eget huvud och helt utan kompromisser.

Det är förstår djärvt att ge sig på en ny musikform. Det är naturligtvis och modigt av Erik Norberg att koka ned essenserna av romanen till ett så mustigt och kraftfullt libretto som har skett.

Johan Siberg har orkestrerat Jenny Wilsons musik, som med ett slags klassisk norm kliver in i en ny dräkt utan att förlora hennes så typiska snitt. Bra är också att inte addera exempelvis trummor, bas och elgitarr för att fånga upp någon eventuell popmusik. Istället får Norrlandsoperans symfoniorkester, stringent ledd av unge geniet Eduardo Strasser (1985) tillika operans chefdirigent, finna sin egen symfoniska rytm och harmoni.

Vi hamnar rappt i textilfabriken som syr bh:ar, trosor och korsetter. Musiken är staccatoartad med hela ensemblen i ett försök till en attackerande, entonig symbios. Några bryter sig ut, som tävlande om att att ta högsta tonen. Allvaret och humorn är satt från början. Denna växelverkan spinner genom musik och libretto i föreställningen.

I denna fabrik i skuggan av alptopparna härskar hierarki, konventioner och tradition. Fabriksarbetet är bara en förberedelse för kvinnorna att söka det äktenskap som ska leda till en tillvaro som hemmafru, äkta maka och mamma till de barn som regelmässigt ska produceras.

Det är förstås en partiarkalisk formel, präglad av tradition och av jantelag. Ingen ska försöka gå utanför den, ingen ska göra sig märkvärdig.

Det blir förstås både dråpligt och dramatiskt. Två kvinnor särskiljer sig i berättelsen – Brigitte (Linnea Andreassen) och Paula (Alexandra Büchel) – 20 respektive 15 år. Brigitte vill gifta sig med Heinz (Hrólfur Sæmundsson), som också jobbar på fabriken. Förvisso lockar hon med sex, men han är inte intresserad av någon framtid med henne. Dessutom är hans föräldrar strängt avståndstagande till relationen.

Brigitte sliter med sin önskan om att nå sina drömmar, men tvivlar samtidigt på sin kärlek och priset det kostar för att slippa slitet på fabriken. Linnea Andreassen är lysande som den ambivalenta Brigitte, som blandar förakt, svartsjuka och förförarknep i jakten på ett annat liv. Det liv som ändå är enligt normen.

Paula är den juvenila kvinnan som drömmer om att bli sömmerska. Hennes föräldrar är helt emot, men hon lyckas övertala framför allt fadern med att lova lärlingslönen till honom plus att hon ska jobba extra på deras gård. Hon lär sig avvisa kavaljerer, men skogshuggaren Erich fångar hennes gunst.

Han är hårt hållen med fysisk fostran och föräldrarna vill inte släppa honom till ett eget, vuxet liv.

Men Erich och Paula blir ett par. Hon lämnar utbildningen som sömmerska, ingår äktenskap och får barn. Men relationen blir våldsam med slag och våldtäkt. Hon flyr och hamnar i ett mörker som prostituerad med både manliga och kvinnliga kunder.

Nej, det är ingen ljust underhållande berättelse som ”Älskarinnorna” bjuder. Men så är ju heller inte Elfriede Jelineks tematik. Språket är rått, naket och fullt av könsuttryck och rättframma sexbeskrivningar i librettot – men också i sångarnas gestaltning.

När inte det räcker bryter just Elfriede Jelineks röst från en intervju.

Jenny Wilson kan det där och hittar en passande, mörk ton. Hon hittar som hand i handske Jelineks brutalitet, men också svarta humor, med sin musik.

Det är en skicklig iscensättning av ett helt nytt verk som regissör Francisca Éry gjort med ensemblen. Basia Bińkowskas scenografi, med öppna scenlösningar, är stark, finurlig och bedrägligt enkel. Hennes kostymdesign färgstark mot det gråa, inskränkta livet på fabriken och i familjerna.

Det blir med andra ord en opera som är både se- och hörvärd.

Det är förstås ingen slump att ”Älskarinnorna” har premiär på Internationella kvinnodagen – något som också speglas på scen. Men av denna kraftfulla, underhållande, tänkvärda och roande föreställning återstår bara fem ytterligare föreställningar. Det är synd.

”Älskarinnorna”, Norrlandsoperan, Umeå. Premiär 8 mars 2025. Spelas till och med 29 mars.

Tonsättare: Jenny Wilson.

Libretto: Erik Norberg, efter Elfriede Jelineks roman ”Älskarinnorna” (1975 – översättning Aimée Delblanc)

Orkestrering: Johan Siberg.

Dirigent: Eduardo Strausser.

Regissör: Francisca Éry

Scenografi och kostymdesign: Basia Bińkowska.

Ljusdesigner: Mathieu Cabanes.

Maskdesigner: Emma Eastop.

Orkester: Norrlandsoperans symfoniorkester.

I rollerna: Alexandra Büchel (Paula), Linnea Andreassen (Brigitte), Hrólfur Sæmundsson (Heinz/Wolfgang), Per Lindström (Erich), Natalie Hernborg (Susie), Markus Schwarz (Papi/Paulafarsan), Susanna Levonen (Mammi), och Charlotte Hellekant (Paulamorsan/Heinzsystern).