Jo Nesbø: Blodsband (Albert Bonnier)

Favoriten Jo Nesbøs produktion är enastående. Lika imponerande är hans förmåga till att inte bara hitta kittlande intriger utan också, gång efter annan, hålla i spänningen och skapa nya, oväntade lösningar när man som läsare tror att fallet är klart. ”Blodsband” är inget undantag. I denna norrmannens senaste roman återvänder han till de massmördande bröderna Carl och Roy Opgard på den norska landsbygden. Duon vi mötte i ”Kungariket” och som nu fått sin fristående uppföljare. Ny, storvulna planer är i gång. Roy, bensinmacksägaren och mekanikern tillika dyslektikern, vill bygga en storslagen berg- och dalbana i trä värdig Zadra, den som finns i verkligheten i polska Zator, väster om Krakow.

Till det behövs förstås enormt mycket pengar. Lägg till att planerna om en vägtunnel förbi brödernas hemort Os inte ska gå i lås. Det går förstås att övertyga, men hur. Jo Nesbø tar tag i dramatiken från start och släpper sedan inte greppet om sin historia, som får lika många branta upp- och nedförsbackar i dramatik och hastiga förvecklingar som den bergbana Roy vill bygga.

Ja, han är skicklig på att skapa spänning. Men har det inte också, trots intelligensen i både storyn och skrivandet, gått lite rutin i författandet…?

Mohlin Nyström: Den högra handen (Norstedts)

Barndomsvännerna från Åmål, Peter Mohlin och Peter Nyström, vet sannerligen hur en thrillerslipsten ska dras. ”Den högra handen” är den fjärde romanen i krimserien om FBI-agenten John Adderly, som lever under hemlig identitet i Karlstad. Men som detta också ett liv kriminalpolisen Fredrik Adamsson. Karlstad är inte så oväntat, han är uppvuxen där. Men vid skilsmässan mellan hans afroamerikanska pappa och hans svenska mamma blev det New York för John Adderly och fortsatt Karlstad för hans bror.

Ja, ni ser, det öppnar för förvecklingar och dramatik bara på det personliga planet. Så John Adderly balanserar mellan att hålla sitt privatliv hemligt, men ändå ta hand om sin brorsdotter där pappan avlidit, och polisuppdragen han får. Samtidigt ska han hålla koll på den nigerianska maffian, där han efter ett liv som undercover avslöjade en höjdare. Han har med andra ord ett pris på sitt huvud, om än att det är få som känner till hans hemliga identitet.

Nu handlar det om fastighetsbranschen i Karlstad, lånade pengar och luftslott parat med våldtäkt och mord. Författarduon vilar sannerligen inte på hanen utan gasar på från början utan att det går för fort. ”Den högra handen” är fortsatt driven spänningslitteratur med ett intressant porträttgalleri och karaktärer med hög trovärdighetsfaktor. Lägg till Karlstadsmiljön, som är både diktade och baserad på stadens faktiska gator, torg och byggnader, så har man återigen en roman som engagerar.

Jensen & Gabay: Carpe noctem (Nona)

Den göteborgska författarparet Morgan Jensen och Theo Gabay har på kort tid under förra året publicerat inte mindre än två romaner. Den första (”Justitia” 2024) var en lika bloddrypande som kittlande kriminalroman med kriminalinspektörerna Milla Becker och Simon Kempe i huvudrollen. I ”Carpe noctem” återvänder dessa i ett Göteborg hårt ansatt av gängkriminalitet och annan brottslighet. Men när en forskare från Göteborg hittas mördad på Svalbard får duon en annan terräng att röra sig i.

Det är ett bistert klimat med de isande vindarna viner med snön mellan raderna i denna lika drivet skrivna och spännande roman som debuten. Det stannar förstås inte med ett mord och när Göteborgspoliserna blir allt annat än observatörer för att hjälpa sina underbemannade norska kollegor uppstår spänningar.

Svalbard, forskning, ond bråd död och ett liv i utkanten av civilisationen med ett konstant mörker under den tid som team Becker-Kempe är plats… ja, sällan kan förutsättningarna för rafflande intrig vara bättre.

Jensen & Gabay vårdar storyn väl, väver in familjeintriger, romantik och vardagskonflikter i berättelsen för att skapa dynamik. Det lyckas de utmärkt med och fortfarande lever första romanens slut som en cliffhanger till en fortsättning. Det dröjer nog inte länge förrän roman tre i serien kommer. Tack för det.

Dennis Lehane: Hatets hjärta (Bookmark förlag)

Dennis Lehane skildrar ett USA som utan omskrivningar inte är speciellt smickrande. Det är en nation byggt på våld och korruption, där man kan köpa sig till framgång och rättslig frihet; funkar inte det går hut och hot hem.

Med den darrande amerikanska demokratin i nedmontering av sittande president är det egentligen inte förvånande. Ja, Dennis Lehane – precis som Cormac McCarthy och James Ellroy – skildrar oförblommerat just detta, hur ett samhälle plågas av våld, våldets tradition och korruptionen lamslår rättsväsendet.

Ja, böckerna är förstås fiktion. Men det finns en ton av verklighet i det som dessa författare skriver. Antingen mer, men sällan mindre.

Dennis Lehanes ”Hatets hjärta” utspelar sig i segregationens Boston 1974. Det år då, genom ett domstolsutslag, bussningar startade. Ett sätt och experiment att lindra segregationen genom att bland elever med olika bakgrund. Det skapade protester. Afroamerikanarna vill inte gå i samma skola som de med irländsk härkomst. De med rötterna i Italien ville inte beblanda sig med latinamerikanarna.

Den ensamstående mamma Mary Pat har förlorat sin son, avliden på grund av narkotikamissbruk efter hemkomsten från Vietnam. Kvar är tonårsdottern, som en kväll försvinner. Mary Pat skyr inga medel för att nå sanningen och få hem dottern vid liv.

Det blir en resa genom maktmissbruk, våld, kriminalitet och rasism. Det blir också en roman som når in i veka livet med sin stegrande dramatik, men också i skildringarna av meningslösa, cementerade åsikter om rätt bakgrund och oförmågan till förståelse.

Få kan, som Dennis Lehane, skriva med en så stark närvaro och socialt patos. Han skapar högoktanig dramatik med en social skärpa, kantade av faktiska omständigheter, med personer som hade de en gång levt då för 50 år sedan och fortsatt arvsynden framgent.