Det är 20 år sedan vi stod på Jazzhusets scen för ett releaseparty av mitt soloalbum ”Sol på svenska” (lyssna här!). Plattan kom innan jul 2004 och var en märklig tävlan om vad som skulle komma först. Min producent, kapellmästare, mæstro Mattias Bylunds förstfödda barn, albumet eller den död som väntade min vän, där en hjärntumör sakta släckte hans liv för varje minut.

Döden fick vänta. Det blev barn först. Album sedan, som jag rusigt sålde till vänner, grannar, kollegor, hockeypolare. alla jag stötte på. P4 Göteborg var villiga och spelade låtar från plattan, lite skriverier blev det. Men jag var tjurig. Som recensent och nöjesreporter på GT/Expressen skickade jag inga recensionsex; de som var intresserade fick köpa plattan. Inget kotteri. Men P4-kanalerna runt om i landet fick sina ex.

Spelningen på Jazzhusets föregicks av min väns bortgång. Slutligen slapp han lidandet. Hans släkt – föräldrar och bror – var på plats från Australien. Det var en smärtsam dag, där min familj levt nära hans. Sorgen åt in i ben och märg, själ och sinne. Skulle jag ställa in…?

Nej, jag tror inte han skulle ha uppskattat det. Det blev en konsert i sorg och lycka, men märkligt paradoxal känsla där liv och död höll varandras händer. Hans pappa och bror var på plats. På sätt och vis också han. Vid ett bord ställde jag en öl, som var hans och som symbol för hans närvaro. (Ett klipp finns här från spelningen, inspelad av Lars Wallin, fantastisk kreatör, musiker, arrangör från Uddevalla. Kolla!

Plattan snurrade på, sålde slutligen 750 exemplar utan distribution annan än min egen. Utan Mattias Bylund hade det inte varit möjligt.

Det är i dagarna sex år sedan vi var på Dan Tana’s, kändisrestaurangen på 9071 Santa Monica Boulevard i West Hollywood. Där vi i sällskap om fem svenskar och två hollywoodindians, musiker/låtskrivare med ambitioner. Vi hade aldrig kommit dit om det inte var för Mattias Bylund, honom jag alltså kallar mæstro och som jag lärde känna för nästa exakt 26 år sedan.

Någon månad tidigare hade vi lagt grunderna för ett nytt soloalbum där vi skulle spela in i hans spatiösa villa i Partille med utsikt över hela älvdalen. På köksfönstret satt post-it-lappar med artister han då jobbade med: Weeknd, Dua Lipa, Harpo, Justin Timberlake… bland alla celebriteter satt en lapp med mitt namn. (Nej, jag tog av respekt för hans arbete och integritet ingen bild på fönsterrutan med alla uppdrag han hade på gång.)

Jag kommer att tänka på det förra året. Varför vi träffades och den svindlande resan som framför allt han har gjort när jag ser SVT:s fina och fantastiska hyllning till Abba (apropå jubileum är det 50 år sedan svenskarnas genombrott i och med segern i Eurovison 6 april 1974 i Brighton och förstås därför som de föräras denna hyllning.

I ”Thank you to the music” (se den här!) flimrar svenska artisteliten in för att göra sin röst – eller instrument – hörd. Detta i miljöer från skolaulor till verkstäder, frisersalonger och vildmark med snyggt placerade statister. Som vore Sverige ett mer enat land än vad det just nu är. Det är ok. Jag är svag för romantik, tror heller gott än ont, även om just det kan få sig en och annan törn när jag speglar mig i vad som händer utanför min dörr.

Abba är förstår värd sin hyllning. Inledningsscenen med Miriam Bryant med självaste Benny Andersson vid flygeln är briljant; humor och kärlek i ett. Arrangemangen i denna vackra tolkning av Abba-låten är storslagna. När jag så följer, efter lite debatt i min Facebook-tråd, ser jag att det är just Mattias Bylund som står bakom dem tillsammans med Erik Arvinder. De båda söner till fäder som ingick i stråksektionen som hörs på just Abbas inspelningar. Så vackert. Så stort.

Det är tillfälligheternas spel, dörrar som öppnas, genvägar till framgångar och händelser som när jag nystar i dem gör att jag bara häpnar.

Mattias Bylund, den 2016 Grammy-belönade musikern och arrangören, träffade jag för 26 år sedan på Musikhögskolan där vi ingick i olika jurygrupper för Smask – Svensk musikakademikers sångkåntest (ja, den stavningen). Det var ett storstilat arrangemang med originallåtar av elever på Musikhögskolan i Göteborg framförd av andra elever på skolan framför en stor orkester bestående av elever på samma skola. Några låtar sitter fortfarande kvar, som ”Du är den enda jag vill ha” med en kvinnlig trio. En smäktande, smittsam ballad.

På efterfesten – om jag minns rätt – uppträdde Åke Raask. Skådespelaren Carl-Johan Sundbergs sångaralterego. Han som sjöng schlager med Elvis i Las Vegas-ambitoner med stor orkester ledd av keyboardisten PJ Altin, som då förstås hade ett artistnamn som jag just nu inte kommer ihåg.

Det var storslagen underhållning.

Jag var i ett stim som nöjesreporter då. Fick fler inbjudningar till evenemang på Artisten där Musikhögskolan höll till. Som när sångpedagog Pernilla Emme höll konsert med sina avgångselever. Som kapellmästare: Mattias Bylund.

När bandet spelade svindlade jag fullkomligt. Vilken groove, vilket sväng! ”Honom ska jag ha!”, tänkte jag, när jag hörde honom med sitt band. Jo, jag hade börjat skriva musik långt ifrån den musikaliska postpunktradition jag tidigare gjort. Mer åt Orup möter Lisa Nilsson möter Bo Kaspers Orkester möter Mauro Scocco möter Peter LeMarc möter Svante Thuresson. Jag hade fått startbidrag ifrån inspelade demor av Olle Nicklasson, musiker i producent i Göteborg med bland annat Annica Blennerhed på sitt samvete. Göteborgsmusikern Jimmy Lagnefors, nu mer baserad i Stockholm där han gör filmmusik med den äran, gjorde en demo av ”Dum” med Håkan Lundberg som producent/tekniker/musiker. Gregor Wybraniec, då cellist i Göteborgs symfonikerna och den äldre brodern i bröderna Wybraniec, duon som gästade på Kai Martin & Stick!-plattorna från ”Röd plåt” (1982) till och med ”Uppståndelse!” (1985) ordnade fler demoinspelningar. Men jag ville mer.

När jag efter en konsert med Toto (!) på Lisebergshallen i juni 1999 träffade Mattias Bylund för en tredje gång småsnackade vi en smula. Men jag var nervös för denne musikaliske gigant (han var ju overkligt bra). Jag sa, att jag har en sak jag vill fråga honom om, men jag var tvungen att repa mod först. Kunde vi möjligtvis höras av efter sommaren…?

Han skrattade och sa att det gick bra, brydd över den märklige nöjesjournalisten. Sommaren gick och hösten skred in. I oktober blev mötet av. Jag bjöd på den kinesrestaurang som låg granne med Twins på Arkivgatan, Göteborg. Berättade om min fromma förhoppningar, om han kunde hjälpa mig att musiksatta mina låtar. Han sa ja, som han alltid sa då, men det visste jag inte. Men att han hade trångt med tid. Han skulle höra av sig. Vi gick upp till Artisten, lånade ett rum. Jag spelade med stela fingrar några av mina låtar, lät honom lyssna på några kassetter. Han tvekade inte; vi skulle köra.

Tiden gick. Ett millenium blev ett annat. I mars inledning hade hans engagemang som kapellmästare för Mölndalsrevyn avslutats. Han hörde av sig.

”Jag har bokat en studio ute på Björkö. Fixat musiker och gjort några grovskisser på arr.”

Kära värld! Jag var inte värdig. Han hade fixat allt bara så där. Inte glömt en sekund av sitt löfte.

Vi åker ut i slutet av mars. Mitt minne säger 27/3, men det är en måndag och ett annat minne säger att det var en torsdag. Då skulle det ha varit 23 eller 30 mars. Strunt samma. Jag säger hej till musikerna Magnus Sjölander, trummor, Michael Engström, bas och Lasse Tapper, gitarr, plus ljudtekniker Karl Gunér.

Studion låg i Björkö hamn, ovanpå en ”sjöbod” och mannarna började rigga och ställa in ljud. Plötsligt var inspelningen igång. Fyra eller fem låtar gjordes i rask takt. Mæstro Bylund var nöjd efter några tagningar, musikerna packade ihop och vi la på sång, lite extra keyboard, mixade och fixade. Klockan var två på natten. Jag var exalterad. Det låt ju fantastiskt. En cd på materialet brändes och vi kunde ringa efter färjan, så som man var tvungen att göra för att komma till fastlandet nattetid, och for i var sina bilar hem.

Väl hemma var jag euforisk. Jag kunde inte sova. Lycklig kunde jag, kanske efter någon liten sömn innan familjen skulle stiga upp, spela upp musiken för mina nära och kära, som i sin tur blev entusiastisk.

Jag var i himlen.

Det grepp jag lyckligt fått om Mattias Bylund släppte jag inte. Han kunde, som ingen annan, såga upp min skalle och skåda in i de idéer som jag hade för att sätta ton, takt och arr på dem. På hösten, i september, bokades ny tid i samma studio med samma musiker, förutom Lasse Tapper som bytts ut mot Stefan Ekstedt på gitarr. Nya låtar med samma bländande resultat.

Mæstro Bylund och jag fortsatte göra demor. Nu i hans lägenhet i Lunden på Torkelsgatan. När vi sedan gjorde några låtar i Apparatstudio, dit han flyttat sin verksamhet, på Ejdergatan lät det bara bättre och bättre. Men han hade mycket att göra. Hade kommit i ropet som keyboardist för Sven-Ingvars och Christer Sjögren, bland andra. Jag ville inte stressa. Inte ligga på. Det fick ta sin modiga tid. De sista inspelningarna skulle dröja innan jag fick höra.

Så ringer han till mig och säger att det är klart. Men han har bråttom. Jag sitter på jobbet vid Järntorget och han kommer förbi i sin svarta V70 med tonade rutor, trycker ned den sakta nedglidande sidorutan, lämnar över en cd, säger hej och åker iväg. Nervöst lyssnar jag i lurar på min arbetsplats och trillar snabbt baklänges. Det är producerat, som vore det en skivinspelning.

Jag ringer och säger: ”Vi måste gör en skiva!”.

Han svar är berusande. ”Jag visste det.”

Så inleds mer seriöst det som kom att bli ”Sol på svenska”, som kom i december 2004 (på Spotify lagom till min 60-årsdag 2016). Med oavstånde musiker, delar av demoinspelningarna från Björkö i uppdaterad form, med mästersaxofonisten Wojtek Goral, stråkar där Mattias Bylunds pappa Martin Bylund med fru Irene medverkar – och Gregor Wybraniec – plus blås med Sven Fridolfsson och Erik Rosenkvist. Dessutom skön jazzgitarr av Magnus Sjöqvist och bländande vacker sång av Anna Bylund. Ja, Mattias Bylund dåvarande fru.

Just de sistnämnda som medverkar på SVT:s Abba-hyllning ”Thank you for the music”. Den svindlande kopplingen mellan dessa storheter och min musik.

Han har inte slått av på takten. Kolla in Björnzon på SVTplay nog har mæstro ett finger med i spelet där med. Och går man in och kollar vilka han har jobbat med på Spotify är det bara att ta sig för pannan. Så imponerande. (Lyssna och kolla in här!)

Work in progress. Foto: KAI MARTIN/MAGNUS SJÖQVIST

Inspelningarna från Partille ligger fortfarande och väntar på att ges ut. Då, då Magnus Sjöqvist (gitarr), Miko Rezler (trummor), Michael Engström (bas) och Mattias Bylund (keyboard). Han har mycket att göra, det får ta sin tid, men jag hoppas ändå på att det ska bli av. Jag har hört pålägg som har gjorts, försöker ha tålamod. Glömmer av. Kommer på. Så kommer inslag som Abba-hyllningen eller Björnzone och jag påminnas. Eller inlägg på Facebook om saker han jobbar med. Jag är konstant imponerad och på något vis har jag, som ett slags fjärilseffekt, bidragit till där han är nu och är, tvivels utan, stolt över detta.

Han som under gång klev in som kapellmästare på Rondo för Sven-Ingvars, fortsatte med Christer Sjögren och senare blev kapellmästare i ”Bingolotto” (en roll han fortfarande innehar). Men han ville ju mera och var inte helt nöjd med hur utvecklingen tagit sig, funderade på att flytta till Stockholm… så kom telefonsamtalet. Det från hans elev från Sam-skolan, Johan Carlsson. Han som ingick (gör det fortfarande) i Max Martin-teamet. ”Vi saknar ett stråkarr på en låt. Kan du göra det?” ”Visst. När ska ni ha det?” ”Imorgon.”

Taget. Mattias Bylund, om jag minns det rätt, fick aldrig reda på vem som var artisten. Men den natten förändrades hans liv. Hans stråkarrangemang imponerade så mycket att uppdrag adderades och på vägen gav det den där Grammisen för arrangemangen på Taylor Swifts ”1989”.

Nu skriver vi 2025 och han fortsätter jobba på för team Max Martin och ett ständigt svällande CV växer ytterligare.

Los Angeles, förresten, vad gjorde jag där med Mattias Bylund? Jo, när vi gjorde inspelningarna i Partille fick jag reda på att han skulle till LA i mars (vi skriver alltså 2019). Naivt undrar jag om inte vi kunde få lägga sång i Max Martin-studion. Svaret kom inte spotant. Men i början av mars skriver han att studio är bokad. Av förklarliga skäl fanns inte Max Martin-studion att tillgå. Men Mattias Bylund hade fixat IFPI:s studio i Hollywood. Två dagar. Det var bara att köpa biljetter till hustrun och mig, boka hotell (Ramada Plaza), fixa visum och åka.

Det blev några fantastiska dagar och ständigt pågående händelser, som jag inte ska uppehålla er med för mycket. Men andra dagen av studioarbete ringer det på mæstros mobil. ”Jag måste ta det här”, säger han. Han lyssnar. Hummar. Lägger på. ”Ok, Kai, det är nu eller aldrig.” Vi har fått audiens hos Johan Carlsson i Max Martin-studion och åker dit, lyckligtvis bara några kvarter ifrån där vi huserar. Det pågår inspelningar i varje rum av den gigantiska villan, som visar sig vara Frank Sinatras gamla. Men inga artister är på plats. Vi får en timme på plats, inga foton får tas – åtminstone inte som får läggas ut på sociala medier. Jag är, återigen, djupt imponerad.

Sällskapet på Dan Tana’s…? Ja, det visar sig att en av tjejerna precis kickat igång sin låtskrivarkarriär med den här låten: ”Sweet but psycho”.