Teater:
EN FOLKEFIENDE

Foto: OLA KJELBYE
Läser precis en artikel om en läkare som sakligt kommenterat i en Facebooktråd där lögner och påhitt grasserar. Hen får raljanta kommentarer och gråtsmilande emojier till sin kommentar. Fakta är inte mycket värt i dessa dagar. Fråga just läkare. Fråga forskare. Fråga, för all del, journalister. En grupp som vill hantera sanning med varsamt korrekt hand.
Men… vi lever i en tid där evidens inte är fakta. Istället lever vi efter hittepå eller märkliga, politiska vändningar med en kappa som fladdrar i medgångsvinden.
Henrik Ibsen skrev ”En folkefiende” i ett slags fåfäng vrede efter att hans pjäs ”Gengångare” inte prisats som författaren tyckte att den borde. Samtidigt är Norge, ja, större delen av västvärlden, i slutet av 1800-talet inne i en demokratiseringsprocess, som i mångt och mycket format det samhälle vi har idag. ”En folkefiende” skrevs 1882 när parlamentarismen var på väg att införas i Norge.
Ibsen var skeptisk till de politiska vindar som blåste. En modernisering av samhällets struktur. Var det av ondo eller godo…? I denna hans då så aktuella pjäs stormar det rejält på den offentliga arenan, som inne i läkaren Thomas Stockmanns själ. Han som avslöjar vattnet till stadens kurbad, som otjänligt. Han som inledningsvis får med sig etablissemanget – tidningar och entreprenörer – men stöter på patrull hos politikerna.
I regissör Viktor Tjernelds uppsättning av Ibsens klassiker blossar det upp till en familjefejd. Thomas Stockmann, febrigt och engagerat spelad av Jesper Söderblom, är sanningssägaren. Den visselblåsare som vill rädda invånarna från sjukdomar relaterat till det vatten som gör allt annat än renar. Motståndet kommer från hans syster, den slipade politikern Marie Stockmann, hans syster. Hon görs av Josefin Neldén, som under några år skämt bort oss på film och i tv-serier, med starkt spel. Nu i sin comeback på scen visar hon klass med sin roll, som bitvis är otäck i förmågan att vända politiken till sin fördel.
Första akten inleds med att paret Thomas och Sofia Stockmann tillsammans med dottern Petra i de övre tonåren precis har flyttat in i sitt hus. Joe Cockers ”With a little help from my friends” dånar till en headbangande, mimande Sofia. Gäster kommer. Journalister, konstnärer, svärmor… ja, även syster Marie dyker upp.
Samtliga gör sina entréer via dörrar och riktar sig artigt mot publiken. För vi ska vara med. Något som visar sig blir en allt större roll ju längre pjäsen lider.
Springa dörrar är ju ett klassikt farsgrepp för att presentera intrigen – ofta komplicerad för att möjliggöra förvecklingarna som följer. Här blir första akten just en fars med humorn som vapen, samtidigt som Thomas Stockmann ivrigt har sitt stora avslöjande i en rapport i sin hand. Den som tidningens stora journalist Natalie Hovstad (Victoria Olmarker) tillsammans med sin praktikant Niklas Billing (Odin Romanus) vill publicera. Ett porträtt av Thomas Stockmann, som ska rubricera honom som stadens hjälte, ska ges ut. Den Voiåkande entreprenören Rikard Aslaksen (Fredrik Evers), ständigt med flera mobilsamtal jonglerandes i luften, äger det mesta i samhället – inkluderat tidningen. Alla är positiva till artikeln i allmänhet och rapporten i synnerhet.
Tempot är högt, handlingen svischar förbi och tonen sätts för att sakta skruvas åt till en allt dovare och mörkare. I andra akten slår det till och det är då det stora allvaret och dramatiken rullar in. En sanningssägare kan ju skapa problem för staden, för inkomster, för relationer. Att ta hand om det förgiftade vattnet, som ju kommer från fabriker som ger invånarna inkomster, blir kostsamt. Nytt, rent vatten i rör som måste läggas om utsätter stadskassan för ett orimligt tryck. Planerade satsningar på vård och skola kommer ställas i skamvrån. Hälsan tiger kanske inte still, men den går att snacka bort.
Plötsligt står Thomas Stockmann ensam. Alla vänder sig emot honom och han, sanningssägaren, som har rätt blir istället en ”Folkefiende”. Han försöker informera stadens invånare på ett stormöte, men det tas över av det etablissemang som nyligen stod på hans sida. Marie Stockmann utmanövrerar sin bror brutalt. Hans flammande tal på mötet blir en pamflett, som slår hårt mot alla, inklusive oss i salongen. Ingen kommer undan. Vi vet att han har rätt. Men när Fredrik Evers slemmiga Rikard Aslaksen ger oss chansen att rösta för Thomas Stockmann avkrävs vi på vissa kriterier (jag ska inte avslöja vilka de är); majoriteten tiger. Det är kusligt. Det är starkt. Det är otäckt.
Ja, Thomas Stockman vänds ryggen. Han står styvnackad. Men förlorar också allt.
”En folkefiende” har Henrik Ibsens ramberättelse, men sätter den i ett här och nu. Han skulle nog inte riktigt känna igen sig i replikernas snabba skiften, eller i den humor som har vävts in på gott och ont. Men styrkan i Viktor Tjernelds version är just att den landar tungt i vår nutid där evidensbaserad sanningen inte är mycket värd.
Henrik Ibsens ”En folkefiende” lever och har hälsan. För två år sedan såg jag, exmepelvis, Niklas Hjulströms uppsättning på Västmanlands teater (läs recension här). Samma tema, samma ramberättelse, men med delvis andra karaktärer och en annan tvist – om än med både sanningen och demokratin i blickfånget.
”En folkefiende”, Göteborgs stadsteater, premiär 15 februari 2025. Spelas till och med 9 april.
Av: Henrik Ibsen.
Regi och bearbetning: Viktor Tjerneld.
Scenografi och kostymdesign: Siria Areyuna Wilhelmsson.
Maskdesign: Elin Bergström.
Ljusdesign: Sofie Gynning.
Komposition och ljuddesign: Daniel Fogh.
På scen: Jesper Söderblom (Thomas Stockmann), Michaela Thorsén (Sofia Stockmann), Aviva Wrede (Petra Stockmann, paret Stockmanns dotter), Josefin Neldén (Marie Stockmann, syster till Thomas Stockmann)), Fredrik Evers (Rikard Aslaksen), Carina M Johansson (Louise, mor till Sofie Stockmann), Victoria Olmarker (Natalie Hovstad), Odin Romanus (Niklas Billing) och Johan Friberg (Hørster).