Så har då Four Nations startat, hockeyturneringen mellan Kanada, USA, Finland och Sverige med respektive landslags främst NHL-spelare. En plojturnering istället det sedvanliga breaket för All Stars-festligheterna…? Kanske. Men ändå med så mycket mer allvar inbäddat. Här handlar det trots allt om ländernas bästa spelare i möte med mycket prestige i potten.

Saknas gör, avförklarliga skäl, Ryssland. Men även Tjeckien, världsmästarna från i våras, och det tycker jag är märkligt. Det finns ju en uppsjö av spelare i NHL med tjeckisk bakgrund, så landets medverkan hade varit given.

Premiärmatchen var Kanada mot Sverige, med Tre Kronor som hemmalag i Bell Center i Montreal. Vi är alltså i något av hockeyn heliga stad med ett publiktryck mega grande från 20000 på läktaren.

Kanada mönstrar toppstjärnor som Connor McDavid (Edmonton), Nathan MacKinnon (Colorado), Sidney Crosby (Pittsburgh), Sam Reinhart (Florida) och Cale Makar (Colorado). I mål Jordan Binnington, St Louis Blues. Sverige placerade formstarke Filip Gustavsson i mål och har tänkt kvalitet i William Nylander (Toronto), Lucas Raymond (Detroit), Rasmus Dalin (Buffalo), Erik Karlsson (Pittsburgh) och Victor Hedman (Tampa) med flera. Men laget är främst tänkt som kollektivets styrka mot Kanadas stjärnströsslade lag.

Det skulle giva sig att den på förhand givna kanadensiska offensiven inte lät vänta på sig. Efter en hög klubb från Nylanders sida på MacKinnon snurrade hemmanationen upp svenskarna i ett powerplay så det stod härliga till. En underbar backhandpassning från Crosby skar ett snitt genom svenska målgården, under Ekholm, förbi Filip Gustavsson till en helt fri MacKinnon som rakade in 1–0. Då hade inte en minut gått.

Därefter var svenskarna statister. Långsamma i sina beslut, saknade tålamod och var lättcheckade över hela banan. Skottstatistiken var skoningslös. Kanadensarna frestade det svenska försvaret; svenskarna inte alls.

0–2 kom från veteranen Marchand (Boston), som enkelt kunde placera pucken i tom kasse efter ett två mot ett-läge. Den svenske backen gick på puckhållaren, som ju Filip Gustavsson ansvarar för, och passet i sidled var förfärande enkelt från Point (Tampa) och straffade Sverige. Då hade det gått 14 sekunder.

Ett det var ett resultat som höll sig perioden ut ska vi tacka försynen för.

Men… Tre Kronor kom ut som ett bättre lag i andra perioden. Höll i pucken. Fick ner kanadensarnas tempo. Var mer noggranna i försvarsspelet och i uppspelsfasen. Plötsligt var det ett spel utan desperation utan i kontroll. Fler och fler gånger utmanades Binnington i kassen, men det var tämligen beskedligt. Så plötsligt nyper Brodin till med ett överraskande skott som smiter över Binningtons högeraxel. 1–2 och liv i matchen.

Lika överraskande kontrollerade nu Tre Kronor matchen. Försvaret höll tätt, styrde ut motståndarna. Filip Gustavsson var säkerheten själv och i anfall radades chanser upp. Men som vanligt gav en kontring 1–3 där Nylander helt glömmer hemjobbet som ger Stone (Vegas) chansen han inte missar. Återigen är det Crosby som är framspelare med ackuratess.

Nu har inte Sverige gett upp. Laget fortsätter kontrollera spelet och ger inte Kanada mycket utrymme. Adrian Kempe skjuter 2-3 (42 minuten) på en kontring signerad Erik Karlsson, som dessutom i momentet innan förtjänstfullt jagat hem och avvärjt en kontring. Strongt.

Kvitteringen i 49 minuten av Joel Eriksson Ek (Minnesota) var i klass med det mot ryssarna 1987, som gav VM-guld. Lucas Raymond driver hårt i anfallszonen, cirklar runt och möter Jesper Bratts klubblad, som med precision bjuder öppet mål för Eriksson Ek.

Resultatet håller, men inte utan Filip Gustavsson bländande målvaktsspel. (Binnington var inte heller dålig och de som kritiserar honom för Kempes mål missar touchen skottet tar på försvarande spelares klubba.)

Den dramatiska förlängningen gav, förstås, kanadensisk seger när Sidney, den ständige, Crosby serverar Mitch Marner det avgörande, 3–4 i 67 minuten.

Jo, det fanns saker att skärpa till. Och spelar som behöver höja sin nivå. William Nylanders hemjobb har mycket kvar att önska. Dessutom, tappade han puck offensivt var det som om han också tappade intresset. Mika Zibanejad har haft en tuff höst i New York Rangers och har sett olycklig ut på isen. Det har i och för sig skiftat efter nyår, men det är som det fortfarande har dröjt sig kvar. Försvaret i första perioden var – över hela banan men i synnerhet i egen zon – inte bra. Matchen börjar då den börjar.

Men att ta en poäng av hemmanationen är trots allt strong. Det trodde inte mitt defaitistiska jag innan matchen och definitivt inte efter första perioden, som påminde om när Nordamerika (med unga spelare från USA och Kanada) sköljde över Tre Kronor i World Cup 2016. Tur – eller skickligt – att det gick att vända.