Dans:

WE LOVED EACH OTHER SO MUCH och SOLO ECHO

Göteborgsoperans danskompani spänner ständigt bågen för det möjliga med nya utmaningar inom dansen. Det både tjusar och lockar en stadigt stor publik, som inte bara kommer för nya uppsättningar utan också för att se om verk som kommer åter på scen.

Så får både koreograferna Yoann Bourgeois och Crystal Pite nypremiär på sina respektive verk ”We loved each other so much” och ”Solo echo”. Två var för sig helt skilda föreställningar förenade under en och samma kväll med danskompaniet som gemensam nämnare.

”We loved each other so much” är en intensiv föreställning om kärlekens möjliga och omöjliga möten. Den generösa, den desperata, den öppna, den förtvivlade, den av svartsjuka solkade, den toleranta. Allt i ett tempo som fullkomligt tar andan ur mig.

Dansarna rör sig i i hög fart på en lätt sviktande ”madrass” och rusar runt, runt i något slags kaotisk kakofoni med allt på en gång i total kontroll. De krokar tag i varandra, möts i allt från street dance- till kampsportrörelser. Låter sällan varandra vila, förutom i ytterst korta segment, samtidigt som musiken piskar på, stark och oundvikligt.

Ja, allt börjar insiktsfullt med Leonard Cohen reciterande ”The goal” från ”Thanks for the dance”. Men snart vrids allt upp på max. I vissa moment tänker jag på Godfrey Reggios film ”Koyaanisqatsi” (1982) med Philip Glass musik. En puls från naturens absoluta stillhet mot storstadens hysteriska, osläckliga puls.

Dansarna upphäver här tyngdlagen samtidigt som jag nog aldrig har sett dem dansa så fort. Åtminstone ges det intrycket. Det är inte bara dansarna som blir andfådda av ”We loved each other so much”; även publiken får torka pannan från svett och andas ut av pausen som kommer.

Crystal Pites ”Solo echo” är något helt annat. En eftertänksam ensembledans med vissa solopartier. Till Brahms musik blir det så nära klassisk balett man kan komma utan tåspetsdans. Det är skirt, vackert och vemodigt om en människa – här gestaltad av de sju dansarna tillsammans eller enskilt – i livets, inte höst, utan vinter. Det finns en svartvit ton med de kritstrecksrandiga plaggen (byxor och väst), ljuset och den ständigt fallande snön. Väldigt vackert och just vemodigt med starka, men nedtonade känslor, som ibland blir reciterande, ibland som pantomim.

Göteborgsoperans danskompani skapar känslor med sina rörelser – igen.

”We loved each other so much” och ”Solo echo”, Göteborgsoperan, nypremiär 6 februari 2024. Spelas till och med 20 februari.

”We loved each other so much”: koreografi, scenografi och kostymdesign av Yoann Bourgeois.

Assisterande koreografer: Marie Bourgeois och Winston Reynolds.

Musik: ”The goal” från ”Thanks for the dance” av Leonard Cohen, ur konserten ”És zenekara” (1998) – ”Játék”, ”Vonósnégyes” och ”Finálé” – och ”Change” från ”Dragon new warm mountain I believe in you” av Big Thief .

Ljusdesign: David Stokholm.

Dansare: Mei Chen, Tsung-Hsien Chen, Zander Constant, Miquel Duarte, Valentin Durand, Zachary Enquist, Sabine Groenendijk, Logan Hernandez, Mikaela Kelly, Victor Ketelslegers-Polster, Ivo Mateus, Einar Nikkerud, Duncan C Schultz, Iris Telting, Josephine Weise, Johanna Wernemo och Amanda Åkesson.

”Solo echo”: koreografi av Crystal Pite.

Musik: Johannes Brahms (”Sonat för piano och cello op 38 i e-moll, sats 1: Allegro no trappa”, ”Sonat för cello och piano op 99 i F-dur, sats 2: Adagio affettuoso”.

Instudering: Eric Beauchesne.

Scenografi: Jay Gower Taylor.

Kostymdesign: Crystal Pite och Joke Visser.

Ljusdesign: Tom Visser.

Assisterande ljusdesign: Loes Schakenbos.

Dansare: Benjamin Behrends, Hiroki Ichinose, Da Young Kim, Rachel McNamee, Einar Nikkerud, Duncan C Schultz och Amanda Åkesson.