Performance:

Performancegruppen Poste Restante har en faibless för att göra djupdykningar in i skapande på ett annorlunda vis. Tidigare har man gjort det med sina föreställningar ”The Dinner Club” (2009), ”Closing Time” (2012), ”Apokalypsen” (2015),”Kamratföreningen Leviathan” (2018), ”Heaven & Hell” (2019), ”Skuld” (2022) och ”The Sunset Suite” (2023).

När man nu, i ett samarbete med bland andra Göteborgs stadsteater, penetrerar sin favoritroman ”Svindlande höjder”, Emily Brontës klassiker från 1847 (då utgiven under den manliga pseudonymen Ellis Bell, hamnar publiken i centrum.

Inledningsvis möts man av män och kvinnor sminkade och klädda som vore det ett norskt dödsmetallband. Man får hänga av sig, lämna mobiltelefonen i en korg, runt halsen finns nu en lapp med ens förnamn hängandes i ett snöre. Så kommer gruppens – vi är cirka tio som möts vid denna vår uppgjorda tid (det är fler grupper som kommer närvara under kvällen) – ciceron för kvällen. Han som inte bara inviger oss i kvällens program och möjlighet, utan också guidar oss genom de stationer som ska ge oss en fördjupad inblick i Emily Brontës roman.

Miljön är alltså Göteborgs slakthus, kala väggar där det tidigare har slaktats och styckats. Man möts av en konstgjord häst i fullstor storlek, en romantiskt lidande staty i en hopkrupen pose. En skir dimma ligger i rummet, några möbler – stolar, soffor, bord – är utplacerade.

Gruppen rör sig efter sin ledsagare, som skickligt bjuder in oss i den värld som ”Svindlande höjder” bjuder. Vi är snabbt in i den brittiska landsbygden i slutet av 1700-talet och blir en del av romanen, om än med försiktiga steg.

Vi blir Catherine Earnshaw, rör oss mellan Wuthering Hights och godset Thrushcross Grange, kyrkogården (många dör i boken) och heden. Vi blir Heathcliff. Romanens främsta karaktärer.

I en grupp om tio – några känner varandra sedan tidigare – är varje moment en tvekan. Men allt stärks efter hand. Vi agerar efter riktlinjer. Bär en kista mot en begravning. Klär oss – chimärt – i sorgkläder. Vi agerar tjänstehjon, drängar och pigor som sliter med ilska, hunger och värkande kroppar. Vi blir sjuka. Det går så där. Åtminstone för egen del.

Snart ska vi få möjlighet att klä oss som Catherine eller Heathcliff, eller någon av de andra karaktärerna som vi möter från boken. Allt för att iscensätta en scen på heden där de båda som döda ligger. Iklädd kråsskjorta och bonjour ligger jag under dansande dimmor när en slowmotionversion, en tolkning med manlig sångare, av Kate Bushs ”Wuthering hights” ljuder. Det är så doom utan att vara doom metal och jag tänker, som död, att ”Ever get the feeling you’ve been cheated?” *

Lite drastiskt, kanske. Men när man lajvar ”Svindlande höjder” och bjuder in publiken som deltagare vill jag ha mer. Visst, det erbjuds försäljning av boken, t-shirtar, cider tillsammans med högläsning och fördjupning. Som längst kan man närvara från 18.00 till stängningsdag 22.30. Det lockade inte mig. Några bröt tidigare. Andra var mer all in. Någon tyckte att det här vore konceptet för en bokrelease.

Jag…? Möjligen konservativ. Men jag vill vara en betraktare mer än en deltagare. Om jag inte själv är den som agerar. Så är det ”Wuthering, Wuthering Hights” heller inte någon teater i egentlig mening, utan något helt annat. Förvisso en utmaning, men knappast mer än så. Fast visst har den här produktionen väckt mitt intresse för nyläsning av boken och för att återkomma till Kate Bushs debutalbum ”The kick inside” där ju ”Wuthering Hights” var första singeln, som också gav hennes genombrott 1978.

Intressant är det också, att det här genomförs, i en reflektion av kulturminister Parisa Liljestrands famösa invigningstal till Göteborgs filmfestival, med stöd från Svenska Postkodlotteriets Stiftelse och Statens Kulturråd. Delar av produktionen genomförs dessutom inom ramen för forskningsprojektet ”i svaghet” vid Stockholms konstnärliga högskola. Och just svaghet – eller styrka – är den del som vi som deltagare (mer än publik) omfamnas av. På gott och ont.

• Citatet är från Johnny Rotten (John Lydon) när Sex Pistols gör sin sista spelning 14 januari 1978 och han släpper mikrofonen i golvet och lämnar scenen.

”Wuthering, Wuthering Hights”, Slakthuset, Göteborg. Premiär 23 januari 2025. Spelas till och med 20 februari. Denna föreställning recenserad 29 januari.

Av: Poste Restante i samarbete med Göteborgs stadsteater, Backa Teater, Konträr och Ställbergs gruva.