Det är ju det där med sociala medier, som fängslar. Ja, det kan ju bli ett beroende. Men också en väg till kommunikation med vänner man inte träffat på väldigt länge. Som med Johan, som jag en gång spelade fotboll med i Pushers BK på 80- och 90-talen. En löpstark targetplayer, synnerligen trevlig, men som med tidens gång försvann utom sikte.

Så dyker han upp på Facebook/Instgram som inte bara en skicklig surdegsbagare utan också en frejdig ishockeyspelare. Han har sitt värv i Fritsla och där finns det sedan några år en uterink som nyligen 20-årsfirande Fritsla Hockeyklubb nyttjar för rekreation, glädje och sportsligt allvar.

Genom klubben, och egentligen Johan, fick jag för något år sedan också upp ögonen för Fritsla Outdoor Hockey Games. En turnering över några timmar, som spelas mellan allsköns lag. Inledningsvis är det tre mot tre plus målvakter över en match på tio minuter i en zon. För att vid finalspel vara över helplan.

Utomhus? Ja, det lockar. Precis som utomhusmatcherna i NHL tjusar undertecknad.

Tidigare har jag inte kunnat vara med på grund av andra åtaganden. Men i år tog jag chansen och anmälde mig som målvakt, vilket kan göras utan lag. Jag blir då placerad i ett gäng, men finns också tillgänglig för andra under dagen.

Inledningsvis har jag problem med logistiken. Hustrun behöver bilen och Fritsla ligger en dryg timme österut. Via Johan får jag kontakt med en kompis till honom, som eventuellt kan ta mig med. Men det visar sig att han ska ha med sina söner och jag inser att då kommer inte jag och trunken med benskydd få plats.

Jag lyckas övertyga min tålmodiga älskade att skjutsa mig och sedan låta henne ta bilen tillbaka. Det blir många mil för min kära, för efter hockeyäventyret behöver jag inte bara bli hämtad utan vi ska dessutom åka till Varberg för att se ”Paraden 2025”, som har premiär. (Recension här!)

Men hon står ut och i ottan åker vi i duggregn och mörker efter en grötfrukost. Det har ljusnat en smula i det glåmiga vädret när hon dumpar mig med utrustning – och kostym för kvällen – nära rinken. Turneringen har knappt börjat när jag är på plats, men jag ska vara på is 08.45. Det finns bara två omklädningsrum, men jag och målvaktskollegan Kim (som jag känner sedan tidigare) tingar två platser, som vi rovgirigt bevakar under dagen.

Några plusgrader, dis med hög fuktighet, är kanske inte optimalt för isen. Drömmen hade varit solsken och minus, men nu är det som det är. Jag frågar, när jag väl är på is, var det för mig okända laget som jag ska spela med håller hus. Blir placerad i en kasse, men laget som kommer in har inte blå tröjor som det var sagt. Istället är det röda, klassiska CCCP, där samtliga spelare har 24 och Makarov på ryggen. Det är ok hockey, men ”mitt lag” torskar med uddamålet. Å andra sidan hade motståndarna ett skynke som målvakt. Svårare än man kan tro att göra mål på en sån. Det blir några matcher till innan jag träffar Johan. Jag har lovat deras lag The TV-pucks att stå. Det visar sig två saker. Dels är hockeykunnandet inte så stort. Dels visar det sig att Johans kompis med söner är personer jag känner. Pappan spelade jag också fotboll med, en ytterst skicklig mittfältare från Fagersta, och sönerna Anton och Calle skrev jag om då de spelade i Falkenbergs FF, som avancerade till Allsvenskan.

Namnet…? Det ryktade innan om att det fanns någon eller några med TV-puckmeriter.

I första matchen blev det storstryk mot tuffingar från Rönnäng, ett lag som frekvent spelar ihop. Jag var helt slut efteråt. Mjölksyran slog ned stumma pålar i benen. Men jag fortsatte spela i andra matcher, utan att göra några hjältedåd.

Ny match med The TV-pucks och nu har tvillingarna Wede steppat upp. De har förvisso inte spelat hockey i någon nämnvärd omfattning, men bandy. Nu fick de fart på både skridskor och puck. Men mål lyckas vi inte göra. Den här gång fick jag bättre ordning på skydden och håller motståndarna – Materialers från Göteborg – innan deras målfabrikation kommer igång.

Gängen på is är från alla håll och kanter. Även internationellt. Fränast i klassen är killarna i The Salmons of Vancouver. Det är bara tre plus målvakt, som har den coolaste tröjan i form av en bloddrypande ”The shining”, iklädda lumberjackets, avklippta jeans, svarta hjälmar och fin frenesi så länge de orkade.

Det blir paus och spolning av den sträva, mjuka isen. Jag passar på att ta en hamburgare och något att dricka innan det blir fortsatt spel.

Alla ska med. Till Fritsla Outdoor Hockey Games är alla välkomna. Foto: KAI MARTIN

Jag spelar med ett ”junior”-lag, var de i åldersklassen 11 år?, och det yngsta i vuxengruppen där dessa, kanske som äldst 14, ställdes mot minst dubbelt så gamla spelare. Det höll ju inte. Värre var att motståndarna jublade för varje mål, som om det var en VM-final. Moget…? Nej.

Så blir det sista matchen med The TV-Puckers. Kvaliteten i laget har ökat ytterligare och nu gör en av tvillingarna mål. En ledning som i och för sig inte håller så länge, men att spräcka nollan var viktigt. Jag får också göra några svettiga räddningar, bland annat en plock långt nere vid höger stolpe. Något som kommer repriseras på ”NHL on the fly” i veckor.

Efter fem timmar på isen och flera intensiva matcher, dygnsur och trött, väljer jag att kliva av. Jag packar ihop, duschar, fräschar till mig och tar på mig min tredelade kostym, slips och sneakers (i väntan på finskorna som ligger i bilen). Över hänger jag min gröna Oscar Jacobson-trench. Johan har lovat mig en portion chili från Håll Käft & Ät, som dragit dit för storkok. Det smakade ljuvligt, inte bara för att jag var utsvulten och trött.

Jag har kontaktat Zeba, som är på väg. Hon kommer efter en timme och jag tar farväl av hockeyvänner, som jag mött tidigare (en lovad en öl om han fick göra mål i matchen mot Materialers, men han gick bet).

Med andra ord missar jag finalspelet och VIP-gästen, som visar sig vara hockeylegendaren, OS-medaljören, Swedish hockey hall of fame-medlemen Kim Martin, som ska dela ut priser. Materialers hade med sig en hel hästtransport, där delar av laget hade sovit över (och festat i) och hade som omklädningsrum (utan dusch).

Gråvädret håller i sig och jag sätter mig som co-driver då vi åker ut från Fritsla sydväst mot Varberg.

Strax efter Skene passerar vi en bilhall. Jag hinner se en stilig Folkabuss, berättar det för Zeba som göra en hastig u-sväng. Bilhallen är stängd, men kan öppnas efter överenskommelse. Lite längre bort knuffar några en Merca in i ett garage. Inget hindrar Zeba och se, sesam öppnar sig efter ett tag. Vi får en fin visning i von Braun Sports Cars, som är som ett museum men med bilar till salu. Det visar sig dessutom att det finns två Folkabussar, Brasilienbyggda och till ett pris som långt sträcker sig över vår ekonomiska horisont.

Så vidare mot Varberg. Mat på Nami, som bussigt ordnar något åt oss trots att tiden är knapp. Maten är fantastisk och vi lovar varandra ett återbesök under mindre stressade former.

Ja, Arena Varberg väntade och ”Paraden 2025”, innan vi (jag) styrde Hilda norröver och hem. En lång dag som avslutades med ”På spåret”, ”Antikrundan”, ost, kex och vin.