Glatt och surt på Åland

Onsdag

Förra årets tur till Mariehamn, Åland och Senior Winter Games gav mersmak och en längtan efter revansch. Vi var värda en bättre plats en den fjärde som vi tog, SOHA (Swedish Oldtimers Hockey Association), som jag ju spelar med internationellt (och nationellt).

Jag skrev om 2024 års resa här och, trots att det var en dryg resa dit och än värre hem i snöstorm, upplevelsen var totalt sett att den skulle göras om. Vi – Christer och Pär – färdas tidig förmiddag för Norrtälje som mål och pensionat Granparken för ett enkelt boende innan färjan på förmiddagen mot Åland.

Christer bjuder på sin bil och den är fullastad. Jag kläms in i baksätet. Förare och codriver där fram. Stopp i Mantorp för ström till bilen och mat till resenärerna. Det går lugnt och tryggt, förbi Stockholm och fram till ett Norrtälje som precis klätt om till aftondräkten när vi kommer till ett lätt insnöat pensionat. Vi får våra rum och går ned på stan för kvällsmat. Samma sträcka som förra året, men då var vi senare. Nu blev det en hamburgare på Ed’s Burgers på Tillfällegatan. Jag som hoppats att få springa på Lukas Söderholm, charmören från ”Idol” 2024, gick bet på det. Synd. Hade velat prata med honom om vad som hände med hans röst, som blev tunnare och mer opersonlig ju längre han var med i programmet.

Vi har smått tagna av resan, som åldermän vi är, och går till sängs tidigt. Christer och jag delar rum, kollar in ”Sveriges mästerkock” utan att bli imponerande. Jag läser Jensen & Gabay-thrillerna ”Carpe noctem” – uppföljaren till debuten ”Justitia” som jag recenserade innan jul.

Torsdag

Pensionatet bjuder på en enkel men mättande frukost och vi packar in oss i bilen för den halvtimmes långa resan vi har till Kapellskär (har vi bestämt oss för hur orten uttalas?) och blir ombordslussade på färjan bums. Vädret är strålande, båten spatiös och reslig (samma som tog oss hem förra året) med rikligt med komfort. Vi förenas med våra lagkamrater och den del motståndare. Flera stormar iväg till lunchbuffén, men vi väntar, fortfarande mätta efter frukosten några timmar tidigare.

Nu ska det dödas tid, för vi har några timmar innan vi landar i Långnäs, öster om Mariehamn. Så blir vi sugna, efter en stunds väntande, men då har buffén släkt ned och vi har misstagit oss på tiden. På färjan är det finsk tid som räknas och då ligger man en timme före den svenska klockan. Nå, en stund senare öppnar restaurangen. Det blev bra det med. Fish’n’chips och en öl. Extra kostpåslag i shopen med en chokladkaka plus extraerbjudanden på den deodorant, som jag använder, inhandlas. I butiken noterar jag att Snoop Dogg, som frontar ett – förmodar jag välrökt – rödvin. Väl i kassan får jag emellertid betala fullt belopp för väldoften enär jag inte var medlem i fartyget exklusiva klubb. Jo, jag vet, man ska läsa det finstilta.

I restaurangen – ja, kanske på båten i övrigt – visas den svartvita, finska filmen ”Månen är farlig” från 1961, med dåtidens sexsymbol Liana Kaarina i en vågad roll, som ekivok och emellanåt naken ung kvinna. Filmen ser jag brottstycken av, men det komiska är att en av de manliga huvudrollsinnehavarna är oerhört lik Per-Olov, som spelar med oss. Jag är noga att påpeka detta och vi skrattar, även han, åt detta faktum innan färjan ankommer till hamn.

Förra året bodde vi på hotell Arkepilag, modernt och spatiöst, där även banketten hölls. Där ska den hållas även i år, men vi bor på ett annat hotell (Park Alandia på Esplanaden), centralt som det mesta i Mariehamn, en stad på knappt 12000 invånare. Vi hinner ta en sväng om Islandia, ishallen där turneringen ska avgöras. Vi har fått ett rymligt omklädningsrum och jag nyper en ytterplats mittemot min målvaktskollega Peter. Vi delar rum med Sundsvalls veteraner, som spelar i +45-gruppen. Vi i +60. På isen spelar två av de lag som vi ska möta. Vi scoutar dem med avmätt intresse. Så mot hotellet. Christer parkerar bilen på bakgården där laddstolpe saknas. Ladda får vi göra sen. Vi checkar in och får möjlighet till en stunds siesta innan match. Jag hinner komma iväg på isgatorna till trottoarer till Emmaus, som jag ju frekventerade förra året. Det blir inget shoppat.

Matchen är åtta på kvällen och vi är där i god tid efter en knappt kvarts stärkande promenad. Jag är mycket glad för mina Canada Snow-kängor med piggar, som jag fick av Z julen 2023. Peter får börja och vi möter finska Mansen Ketus White (ja, de har ett Blue också). Vi pepprar den finske målvakten med skott, snurrar friskt i anfallszon. Men det är finnarna som gör mål. 3–0 i förlust, det sista målet i öppen kasse. Peter har spelat väl, men vi har bjudit på målen med stirrigt försvarspel. Onödigt, men nya tag i morgon. Samtidigt, motståndarna spelar ihop. Vi är ett gäng ihopsamlat från hela landet.

Vi slickar såren på hotellet där vi äter en bit mat. Jag nöjer mig med en charkbricka, får serveringsnumret 69 (Zebas födelseår), tar en bild och skickar till hustrun, och ett glas rödvin innan jag smiter upp för att vara på tu man hand med min bok.

Fredag

Uppe med tuppen och lite dödtid innan matchen klockan tolv mot Kringelstaden. Det blir en tajt historia med mig i mål, men med oss som ligger på utan att göra mål. Istället är det motståndarna från Södertälje som smiter upp i farliga kontringar. Jag håller stången, men efter åtta minuter slarvar vi i ett uppspel och ett skott från strax innanför höger tekningscirkel smiter in till vänster om mig då jag inte hinner över. Vi kvitterar innan perioden är slut. Men borde ha gjort fler mål. I andra perioden får jag lite mer att göra och gör det väl. Men efter lite drygt tre minuter är det återigen motståndarna som tar ledningen. Tack och lov både kvitterar vi och lägger det avgörande målet med fem minuter kvar. Vi håller Kringelstaden stången och jag får, lite överraskande, priset som bäste spelare i vårt lag. Men jag är lika fåfängs stolt för det. Om några timmar väntar nästa match. Då är det Peters tur.

Vinnare. Första segern firas. Foto: MATS T DANIELSSON

Jag går ensam ned mot stan. Försöker bekanta mig med den, som jag för första gången besökte förra året och som påpassligt dök upp i förra årets ”Antikrundan”, men då i sommardräkt. Det är en stad med anor, äldre byggnader som samsas med nyare, träkåkar mot funkis, snygga neonskyltar och butiker som hämtade från förr som samsas med affärer och restauranger/kaféer av modernare snitt.

Jag smiter förbi Loppis & Sånt, som jag besökte förra året och kom ut ur med båda kappa och en Muminkanna. Nu håller jag mina vilda hästar, men räknar med att återkomma. Mot Arkipelag och lunch, förbi Emmaus – där jag köper två par byxor (ett par mörkblå Oscar Jacobson, 10 euro, och ett par rutiga Gant-brallor, 5 euro) och sedan tillbaka till hotellet för en kort vila, så promenad för den sena eftermiddagsmatchen. Nu mot Mansen Ketut Blue. Vi har fått fart på målskyttet. Men det har sannerligen finnarna också, som inleder med första målet. Vi kvitterar och det oavgjorda resultatet står sig perioden ut. Om finnarna la ett tidigt mål i matchen är de lika tidiga med 2–1-målet. Åter kvitterar vi, men för att se motståndarna göra både 3– och 4–2. Vi lyckas klämma in 3–4, men mäktar inte med mer. Ny förlust. Trist. Vi möter internationellt motstånd som är både en smula yngre än vi (man får ha fem ”minderåriga” i laget, alltså under 60 år; vi gränsar å andra sidan upp mot 70 och över) och styggare.

Det blir middag för stukade på kvällen. En pasta med rödvin på Dino’s Bar & Grill med Christer och Pär. Vi blir inte långrandiga. Mat fick smälta en stund, sedan var det hem. Jag smet upp på hotellrummet för att se ”på spåret” i en påver omgång innan jag lät boken bjuda in till sömn någon timme senare.

Lördag

Vi har en match kvar. Sent. Ja, den sista i turneringen. Den som ska placera oss utanför pallplatsen, som femma eller sexa. Vi ska möta Roslagen Vikings, som är stilfullt klädda i dräkter hämtade från Vegas Golden Night, NHL-laget. De har, som vi, haft lite missflyt på sin väg i turnering. Matchen går 19.00. En timme efter att matchen är avblåst börjar banketten.

Det blir en heldag i Mariehamn, som bjuder upp till blåst och snöyra. Jag har tagit sikte mot Emmaus norr om staden i ett förmodat industriområde. Går förbi några tappra säljare, som hukar i snö, kyla och blåst, på en marknad på Torget. Knallar vidare iväg på snöiga, glatta vägar, tar ut kursen via kartan i mobilen. Går lite fel, men kommer fram efter en rejäl promenad på en timme i snöovädret. Emmaus Norrböle visar sig dessvärre vara ett lumpställe. Kanske kan man med tålamod hitta en vinstlott, men jag har inte det och lämnar snabbt för promenaden hemåt. Jag välsignar min Tenson Himalaya i brandgult, som jag mer eller mindre fick innan julen 2023; ett favoritplagg.

Så en annorlunda, lite snabbare väg tillbaka. Nu med vinden i ryggen. Som alltid går det snabbare när man väl känner vägen. Går förbi Loppis & Sånt, köper presenter till Zeba. Tar en bit mat på hotellet, en biff rydberg, och en öl. Sedan välbehövlig vila innan match. Jag somnar, kanske lite för tungt. Går till ishallen för att få igång kroppen. Ryggen, som krånglat sedan jag satt på bänken igår, är bättre. Promenader och stretching har gjort sitt. Nu väntar placeringsmatchen, som jag ska vakta kassen för. Jag är i god tid, kollar lite hockey som spelas innan, byter om, värmer upp. Men jag har en anspänning i kroppen som inte släpper. Det kan bli så ibland. När matchen väl inleds gör vi både 1– och 2–0. Jag får göra några räddningar, men släpper otydligt via en styrning på skridskon hos egen back reduceringen. Tycker ändå att jag borde ha tagit pucken och viftar iväg målskyttens klubba som ligger kvar i mitt målområde. Irriterad.

Men snart efter nedsläpp gör vi 3–1 och jag borde få anspänningen ur kroppen. Så också då vi någon minut senare utökar till 4–1. Men… nej. Innan perioden är över har jag lyckats släppa in två reduceringspuckar där jag borde ha tagit bägge; en som smiter in i midjehöjd mellan byxa och klubbhandske, ett friläge där min plockhand borde ha gjort jobbet.

Jag är sur vid periodpausen. Har fortfarande inte koll på känslorna när period två startar, där Pär snabbt ordnar sin andra utvisning. En manfall vi klarar av och med fullt manskap på isen gör vi 5–3. Lite senare också 6–3, som blir slutresultatet. Jag lyckas alltså hålla nollan i andra, göra lite räddningar och stabilisera mitt spel. Jag är nöjd med vinsten, men min egen insats kunde ha varit bättre. Nå… laget före jaget. Vi är klara med Senior Winter Games för det här året. En femteplats. Trist, så ambitionen var högre. Inga priser väntade på banketten, förutom för Rojne, som (född 1951) fick pris som turneringens ålderman.

Jag försökte fåfängt förra året få turneringen att även uppmärksamma årets äldsta målvakt, men fick inget gehör.

Vi får lämna utrustningarna i omklädningsrummet. Bra, så att de och underställ får torka. Promenad till hotellet i den töande snön, för vintervädret har slagit om till några plusgrader. Vi har tid på oss att klä om, jag väljer en Select Hommes-kostym från Røde kors i Hillerød för några somrar sedan, har en vinröd Etonskjorta till den, öppet i halsen där en blå snusnäsduk modell större med svarta prickar knutits lite käckt. På fötterna – eller snarare i skopåsen, för att ta på väl framme vid Arkepilag – ett par bruna, italienska lågskor (Montnapoleoni) från Røde kors i Bagsværd, fynd från förra våren. Färgladda Happy Socks på fötterna.Hakan, eller åtminstone kinderna och partiet under hakan, är rakad. Den manliga väldoften med deodorant och after shave gör sitt. Banketten, här kommer jag!

Det är i förstone en väldigt manlig tillställningen. Åtminstone vid sittningen. Lag för lag sitter för sig. Serveringen inleds. Jag upptäcker till min förtjusning att den fantastiskt vackra, unga kvinnan från förra året är på plats, som en i serveringspersonalen. Hon är späd, gracil och en sval skönhet, ett år äldre, mer kvinna än flicka. Jag nöjer mig med att titta då och då. Män i min ålder ska inte göra sig besvär och det är inte det intresset heller som jag odlar. Smyger iväg en paparazzi bild då hon serverar bordet intill.

Vinnarna firas. Priser delas ut. Vi sitter molokna kvar. Men nya chanser kommer.

Mat och dryck kommer in och vi andas in maten, hungrigt, girigt. Några glas vin extra beställs in. En flaska. Nu öppnas dörrarna för de nöjessugna i Mariehamn. Lokalen fylls med kvinnor i alla åldrar, sugna på att dansa samtidigt som dansbandet Högtryck stämmer upp.

Nej, musiken är inte min kopp te; jag sitter kvar, dricker vin och samtalar med mina lagkamrater och vänner. Som ni vet: Jag dansar inte.

Kvällen rinner iväg med tiden. Det är sent när vi kommer hem, lampan släcks strax innan två. I morgon ska vi packa, hämta utrustningen och ta färjan från Eckerö till Grisslehamn. Hemfärden väntar, med andra ord.

Söndag

Vi står upp för frukost, gör oss i ordning, packar, checkar ut och far mot ishallen, som då vi kommer inte har öppnat. Vi åker och laddar bilen och kommer tillbaka samtidigt med vaktmästaren. Trunkarna fylls och vi tar farväl att Islandia för den här gången. Mot Eckerö på vintriga vägar. Det är vackert nu, förmodligen än mer vackert sommarhalvåret.

Efter en kort kö till färjan äntrar vi den och den fylls på med personbilar och busslaster. Turen mot Grisslehamn är försvarligt kort och i fint väder, men vi hinner med att handla till taxfree-shopen och stoppa i oss något att äta. Så in i bilen och den kurviga vägen, bland annat för Albert Engströmsmuseet, mot Norrtälje och vidare söderut.

I år slipper vi det förskräckliga snöoväder som sinkade oss söderut. Vi stannar strax norr om Nyköping för lite laddning och vidare mot Mantorp för kvällsfika och tillräckligt med laddning för hemresan.

Christer kör stadigt och säker i moderat tempo. Van vid att hans bil då har lägst förbrukning. Jag är hemma vid elva. Ett nytt äventyr är över.

Lämna en kommentar