Hög tid att summera förra året. Ett, ur mitt perspektiv, intensivt nöjesår – avsett om det handlat revyer, musikaler, dans, teater, konserter, filmer eller böcker. Som vanligt utgår jag ifrån ett västsvenskt, om inte till och med göteborgskt, perspektiv. Oftast med självklara kopplingar, ibland med lite lösare. Men summa summarum handlar det ändå om det jag har upplevt på scen, filmduk och i bokväg med mera.

Håll till godo. Mycket nöje!

Årets album:

Henning: ”Cowboy från rymden”. Kan man förena Håkan Hellströms Göteborgsromantik med Eldkvarns musikberättande och Mark Knoplers Dire Straits-estetik…? Tja, fråga Henning Sernhed, som utmärkt väl kan svara på den frågan.

Kristina Issa: ”Barn som ber”. Första gången på svenska gör Kristina Issa musik som är både dramatisk och närvarande. Ingen, säger ingen, sjunger som hon.

West of Eden: ”Whitechapel”. Göteborgsbandet som aldrig ger upp sina visioner blir bara starkare och starkare för varje år som går. ”Whitechapel” är vittnesmål från de offer som föll för Jack Uppskärarens brutalitet i London 1888.

Dödsriket: ”Ordet vart kött”. Göteborgsbandet med frontmannen Andrej Hude håller den svenska postpunkfanan högt.

Hästpojken: ”River av ett liv”. Nu mer medelålders för Adam Bolméus och Martin Elisson musik som de fortfarande vore tonåringar med såriga hjärtan och finnig hy. Smittande.

Bach Jazz: finurligt förenande av Jan Johanssons ”Jazz på svenska” och Bach i ömsint jazzton.

Revyfavoriter. Revyer tjusar högt och lågt – oavsett om det är i Falkenberg, Varberg, Mölndal eller på Hisingen. Foto: KAI MARTIN och BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET

Årets revyer:

Falkenbergsrevyn: ”Tvärdrag”. Gänget på Falkenbergs stadsteater är mästare på det mesta på scen. År ut och år in. 2024 var inget undantag.

Paraden: med Annika Andersson och hela hennes familj Korenado på eller vid sidan av scen blir denna Varbergsshow en tuff utmanare för Falkenbergsrevyn. Premiären på trettondagen, dagen efter den några mil söder ut, var omtumlande bra.

Mölndalsrevyn: ”50 år av revylution”. Som titeln skvallrar om handlade det om ett jubileumsfirande med extra allt. Dessa revyentusiaster förtjänar allt beröm.

”Nyårsbubbel 2024”: revygänget på Aftonstjärnans scen skapar en ny tradition. Oerhört begåvat, men man har behov av att döda lite darlingar.

Årets teater:

”Avgrunden”, Aftonstjärnan, februari. Denna ambulerande pjäs om Kristina Lugn och Alla Edwall med Mirja Burlin och Timo Nieminen har spelats ett tag, men är ständigt underhållande aktuell.

”Onkel Vanja”, Folkteatern, november. Tjeckovs klassiker i klassisk teaterföreställning i en textmässigt djärv uppdatering.

”Odysséen”, Backa Teater, februari. Svindlande, lekfull uppsättning av det klassiska grekiska verket av Homeros.

”Skål för livet”, Stadsteatern, oktober. Omtumlande teater ursnyggt gjord i både form och innehåll.

”Ett spel från sofforna”, Esperantoscenen, april. Nyskrivet av Göteborgsskådespelaren Carl-Markus Wickström, vars manusdebut imponerar. Ett modernt ”I väntan på Godot”.

Årets musikal:

”Charlie och chokladfabriken”, Göteborgsoperan, september. Ola Salo är som klippt och skuren i denna färgsprakande uppsättning av musikalen baserad på Roland Dahls roman.

”Jag ska slå dig på käften”, Stadsteatern Lunchteater, mars. En mustig musikdramatisk föreställning av och med Timo Nieminen om Nils Ferlins sista tid.

”Whitechapel”, Stadsteaterns lunchteater, april. West of Edens nya album blev även en musikdramatisk föreställning i berättande form. Stark.

”Byen som forsvant”, Narvik kulturhus, mars. Ådalsbandet, med Mölndalsbon Lars Bodén, tog uppdraget på största allvar från Narvik om att skriva musikdramatik om stadens historia. En intensiv musikdramatisk föreställning.

”Det påstrukna förklädet”, Balettakademin, oktober. Inte ens utexaminerade visar eleverna på Balettakademin i Göteborg att svensk musikal har en bländande framtid.

Konserter att minnas. Mycket musik under 2024 – här är några favoritögonblick från Göteborgsscener. Foto: KAI MARTIN

Årets konsert:

Amanda Jenssen, Jacy’z, november. Hon gör comeback på ett himlastormande vis, bjuder på sin nya jullåt ”Santa” på självaste releasedagen och jag bara står upp och skriker. Vilken röst hon har.

Bo Kaspers Orkester, Lorensbergsteatern, januari: allt känns igen, allt är invant som en gammal, skön fåtölj. Allt är bra. Alltid.

Ed Harcourt, Jacy’z, april: ensam vid flygeln eller med gitarren. Gästas av både Peter Jöback och Annica Svensson en magiskt avskalad och uppsluppen kväll.

Fever Ray, Way out West, augusti. Under ett Way out West som var en smula blek stack Karin Dreijers ut beträffande både musik och scenframträdande.

Hästpojken, Slice, april. Tänk att en releasespelning kan vara så berörande och rusigt bra.

Årets dans/show:

”Atlas song”: När Anna von Hausswolffs musik och band förenas med Göteborgsoperans danskompani blir det en så stark upplevelse att jag snudd på blåstes av stolen.

”Orup bara”, Draken, november. Jo, den hade premiär, Orup soloshow, i september. Men då var jag sjuk. En hitkavalkad med personlig touch underhåller han stort och imponerar.

Danny, Draken, december. Danny Saucedo är en favorit, som aldrig gjort mig besviken. Inte heller i denna nedtonade showexplosion som han turnerat med under hösten.

”A show larger than life”, Rondo, september. Fullödig, svensk show med dans och musik som hyllar pojkband genom tiderna.

Läsvärt. Göteborgsförfattare som bjöd på läsvärt under 2024. Foto: KAI MARTIN

Årets böcker:

Åke Edwardson: ”Treblinka comedy club”. Han har placerat Erik Winter i ide. Här är det istället Nazityskland under judehat och förintesele, andra världskriget början och en amerikansk journalist/komiker som söker sin släkt och rötter i tidiga 40-talets Berlin. Fruktansvärt bra.

Marie Hermanson: ”Längst in i skogen”. Göteborgsförfattaren fortsätter i Göteborg för cirka hundra år sedan. Mystik och krim i en skön förening i denna hennes tredje roman om polisen Nils Gunnarsson.

Jeanette Bergenstav: ”Havsgrav”. Göteborgsförfattaren och -journalisten håller klassen med sin tredje roman i sviten om frilansjournalisten Jennifer Sundin. Alltid rafflande. Alltid med smarta vändningar.

Carl Johan Vallgren: ”Din tid kommer”. Sällan har det stora vemodet rullat in så vackert, som när Falkenbergssonen återvänder till sin hembygd med detta deckardrama. I klass med Henning Mankell Kurt Wallander-svit.

Tony Fischier: ”Själarnas illusionister”. Han har ett driv som få, Göteborgsbaserade Umeåfödde Tony Fischier. I denna hans hittills tjockaste roman i serien om kommissarie Niklas Rangvik tummar han – återigen – inte en sekund på spänningen.

Årets film:

”Under trottoaren – stranden”: regissör Henrik Hellström från Falkenberg har gjort en film som det inte går att sluta prata om. Märklig, underhållande.

”Porträttet”, november. Petra Revenues nedtonad film om ett par som diskuteras sin forna relation är insiktsfull och porträttnära utan stora gester.

”Den svenska torpeden”, november. Göteborgsskådespelaren Josefin Neldén i sin livs roll som den trotsiga mästersimmaren Sally Bauer.

”Bröderna Andersson”, december. Ja, det tog sin tid innan jag fick sett Johanna Bernhardssons drabbande, och tålmodiga, film om bröderna Roy, Ronny, Kjell och Leif Andersson.

Saknade. Under 2024 gick bland andra Ulf Dageby och Sverker Stenbäcken bort. Foto: KAI MARTIN

Årets saknade:

Sverker Stenbäcken. Trots att han var svårt plågad av sin sjukdom stod han på scen med sitt älskade Bröderna Brothers i december 2023. En bit in på det nya året förlorade han kampen och avled, djupt saknad.

Ulf Dageby: I slutet av maj gjorde han ett vasst framträdande med husband på Pusterviks scen då musikaffären Musik Utan Gränser firade, lite försenat, 50 år. I juli gick Nationalteaterns grundare och Nationalteaterns Rockorkesterns starkaste profil hastigt bort.

Ulf ”Lången” Johansson: han som tillsammans med sin bror Christer bjudit upp och in till klubbliv sedan tidigt 60-tal har göteborgarna mycket att tacka. I augusti tog han farväl av livet. Saknad, aldrig glömd.

Elisabeth Olsson: skaraborgaren som blyg kom till GT:s fotoredaktion och lärde sig jobbet av erfarna, varmhjärtade kollegor. Flyttade till Stockholm och kom ut (som om vi inte redan visste). Med utställningen ”Ecce homo” 1998 blev hon ett namn på allas läppar. En förkämpe för allas rättigheter. I slutet av oktober avled hon efter en tids sjukdom. Den inplanerade utställningen, reprisen av ”Ecce homo”, i Högsbo kyrka i november blev ett hedrande avsked.