Åke Edwardson: Treblinka comedy club (Albert Bonnier)

Åke Edwardson har ju ett författande även utanför sin serie om kommissarie Winter. Hans skönlitteratur är välförfattade och tjänar sin plats i bokhyllan för omläsning. I ”Treblinka comedy club” har han åter lämnat kriminallitteraturen för sitt kanske mest dramatiska verk. I en väv av verkliga händelser och ren fiktion låter han den tyskamerikanska halvjuden, journalisten – och komikern – Arne Hoffmann återvända till barndomens Berlin i kvarteren i Mitte. Allt för att försöka rädda sina släktingar undan Nazitysklands planer för den slutgiltiga lösningen. På papperet kan det verka vara feelgood i måhända dramatisk miljö. Men i händerna på Åke Edwardson blir det ett klaustrofobiskt drama som allt mer tar andan ur sin läsare. Hans noggrannhet i miljöbeskrivningarna och mötet mellan goda och onda parat med de verkliga skeenden i andra världskriget Berlin gör romanen krypande verklig. Titeln avslöjar det osannolika, hur Arne Hoffmann hamnar i utrotningslägret Treblinka tillsammans med några komikerkollegor – för att underhålla. Återigen kan det verka nonsens, men av detta skapar Åke Edwardson kanske sin bästa prosa och sitt bästa berättande någonsin. Jag blev alldeles tagen av boken.

Grzegorz Flakierski: Morden i Muranów (Hamnvikens höjder förlag)

Glädjen att följa min forna gymnasiekamrat Grzegorz Flakierskis författarskap är osvikligt stor. Han är flitig, varvar sitt journalistuppdrag i Ådalen med att skriva noveller och romaner. Författarskapet alltid med koppling till sitt judiska arv, ofta med tillbakablickar till sin familj där många inte längre finns i livet efter just Nazitysklands härjningar. Han sviker inte temat med sin thriller (den första…?) ”Morden i Muranów”, som utspelar sig i Warszawa 1962. I huvudrollerna den statligt anställda detektiven Adolf Sadurski och hans adept, unge Spirydion Kaleta. Den rutinerade från storstan med andra världskriget i färskt minne. Den yngre, naiva men begåvade, utredaren från landet. Något som också får sin växelverkan i berättelsen när de båda är satta att utreda några bestialiska mord i stadsdelen Muranów med eventuella kopplingar till landsorten. Precis som hos Edwardson bjuder det politiska överstyret – kommunismen – på en känsla av klaustrofobi. Även här får humorn sin plats parallellt med dramatiken och de judiska kopplingarna. Flakierski skriver som om han gjort sin research gällande de platser som detektiverna hamnar på (han, född 1956, är uppvuxen i den polska huvudstaden, men lämnade den för Sverige 1969). Utan problem skickar författaren läsaren på en tidsresa, väl dokumenterad, som känns i skeende, tid och rum. Karaktärerna i boken är ljuvliga, som snidade ur Jaroslav Hašeks ”Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget” med Sadurski som listigt smiter undan politrukernas granskande ögon. ”Morden i Muranów” är ingen bladvändare, men ett stycke underhållande litteratur. Även om det övernaturliga slutet inte riktigt fångar mitt intresse.

Jensen & Gabay: Justitia (Nona)

Första thrillern i det göteborgska författarparet Morgan Jensen och Theo Gabay om kriminalinspektörerna Simon Kempe och Milla Becker är en omedelbar käftsmäll. Brutaliteten låter inte vänta på sig och är i partietet med Åke Edwardsons första roman, ”Dans med en ängel” (1997), i Erik Winter-sviten. Men här är det den göteborgska gängkriminaliteten som är i fokus med en, för de rivaliserande gängen och polisen, okända hämnare. Ja, våldet är explicit och, kanske, för mycket. Men denna duons debutroman är rafflande, lättläst och underhållande. Paret har redan kommit med bok två i serien – ”Carpe noctem”, nyss utgiven – men den får jag återkomma till.

Niklas Natt och Dag: Ödet och hoppet (Bokförlaget Forum)

Ja, förra årets julklapp blev sent läst. Men så kan det bli. Niklas Natt och Dags Bellmannoir-serie – ”1793 (2017), ”1794” (2019) och ”1795” (2021) – var oerhört spännande och skickligt författade om en tid jag är glad att inte behövt leva i. Nu gräver han djupare i tiden och använder sin ätts ursprung som språngbräda för dramatiken. Vi skickas tillbaka till 1434, Kalmarunionen går mot sin upplösning, Engelbrekt Engelbrektsson leder sina uppror. Till hans sida kommer så småningom unge Måns Bengtsson. Det är ett släktdrama med kopplingar till historien med faktiska personer. Men då mycket inte finns bekräftat lämnas det mesta åt författaren att skapa och skildra på sitt sätt. Det gör han med ackuratess, även om det ”åldriga” språket förvisso ger något slags autenticitet så blir det inledningsvis en smula trögt. Men ”Ödet och hoppet” bjuder på dramatik i historisk tid, åter i en era jag är glad att slippa leva i.

Johan Theorin: Ristmärken (Wahlström & Widstrand)

Min erfarenhet av Johan Theorins författarskap har varit i glesa skurar av läsande. Men denna hans fristående uppföljare till ”Benvittring” (2021) lockar till bättring. ”Ristmärken” utspelar sig åter på Öland (där författaren bor) och växlar skickligt mellan ett förberedande inför julen i något slags 2020-tal och Öland under andra världskrigets inledning. Skickligt växlar Johan Theorin mellan verkliga händelser i dåtid och ren fiktion med sin smart komponerade intrig. Att sätta höggravida Tilda Davidsson i omedelbar centrum i berättelsen bjuder på en otippad huvudrollsinnehavare. Det här är en underhållande, skickligt författad roman med löst fladdrande trådar som med bravur knyts samman. Han kan sitt Öland och sitt landskap. Vårdar sin miljö och sina karaktärer ömsint och målande. Med detta som bas öppnar han för en fortsättning i det som nu verkar bli en serie. Jag ser fram emot fortsättning.

Fotnot: Ja, även detta är en roman från 2023, inhandlad inför julen då och alltså läst sent. Det förtar inte underhållningsvärdet.