BETTER MAN

!!!!

Herregud vilken resa Robbie Williams har gjort. Från Manchesters bakgator över framgångarna som tonåring i Take That till solokarriärens grandiosa framgångar. Allt kantat av utanförskap, demoner, självmedicinering (läs drogmissbruk) och tillnyktring. Han är en i mångt och mycket en strålande underhållare. Ta bara hans Ullevikonserter 2006, som i många stycken var briljanta arenashower med publikkontakt av rang. Jo, mycket har flutit under hans broar under hans femtioåriga liv. I ”Better man”, skriven, producerad och regisserad av Michael Gracey, är Robbie Williams en apa. Som för att betona utanförskapet. Ett märkligt grepp som fungerar oerhört väl. Filmen är en gripande berättelse i musikalform med dans och framträdande interfolierat med händelser i Robbie Williams liv. En stark bioupplevelse med extra allt.

LEVANDE OCH DÖDA I WINSFORD

!!

Håkan Nessers prisbelöntaroman med samma namn från 2013 har nu blivit film. En thriller om män som föraktar kvinnor, men som i regissör Caroline Ingvarssons film blir en blekt berättad historia utan större dramatik. Istället blir det en strömlinjeformad film från överklasshemmet i Stockholms villaförort genom Polens nordkust till den brittiska landsbygden. Den är förvisso vacker, men utan att man drabbas av det som händer och där alla känslor är utanpå istället för inuti, bubblande och med hetta. Synd.

PARTHENOPE – NEAPELS HJÄRTA

!!!!

Att regissören Paolo Sorrentino älskar sitt Neapel står utan tvivel. Med ”Parthenope – Neapels hjärta” gör han på ett modernt felliniskt vis en hyllning av både staden och kvinnan. Vi får följa Parthenope (namnet från en av sirenerna i grekiska mytologin och även Neapels ursprung) från födseln i en vik i Neapel 1950 till sina tonår och vidare till nutid. Hon är inte bara gränslöst vacker, medveten om sin skönhet och de blickar som hon får, utan är också intelligent med sikte på en akademisk karriär i ämnet antropologi och rapp i munnen. Myten om Neapel är en stad i korruption, nära kaos och med känslor ständigt utanpå. Här visas en avmätt, stillsam och vacker bild med stor respekt för kvinnan, inte bara Parthenope. Hur 60-talets frigörelse bjuder kort kjolar, långa ben, visslande karlar – men aldrig några övergrepp. Allt präglat av respekt för det motsatta könet. Parthenobe gör en odyssé, möter män (som Gary Oldmans fantastiska roll som den alkoholiserade författaren John Cheever på Capri) och miljöer som kittlar. Hennes resa in i stadens fattigkvarter med en samlagsscen, offentlig för släktingarna, mellan två unga tu nyss inbegripna i äktenskap. Resan förbi olika boende, prosituerade, som en peepshow över människans eländighet. ”Parthenope – Neapels hjärta” – är ren poesi på film och både vackert berättad och underhållande i ett långsamt, inkännande tempo med Celeste Dalla Porta i en sensationell debut.

ANORA

!!!

Några och tjugo jobbar Anora som sexarbetare på en klubb i New York. Hon är skicklig – och social – i sitt möte med de patetiska männen, som villigt klämmer in dollarsedlar innanför de minimala trosornas linning. Så kommer det en ung, bortskämd och berusad oligarkson, som blir betuttad i henne och vill ha hennes tjänster i en vecka. Det uppstår någon form av kärlek i den villa som de nyrika föräldrarna till sonen har. Något som inte gör överförmyndaren, den ortodoxa prästen i församlingen, förbi. Ordning och reda ska skapas med komiska förvecklingar som följd. ”Anora” blir i Sean Bakers regi en underhållande film av något slags modernt ”Pretty woman”-snitt. Mikey Madison är förtjusande bra som den kaxiga Anora. Här möts fördomar i en bister newyorks vinter med en sväng ut till Conney Island där kylan kryper in i ben och märg. Våldet ligger latent, men är måttligt och mer dråpligt än något annat. Sexscenerna är oftast på distans, repetitiva och några för många. Men det är en skickligt komponerad historia med ett vasst slipat, rappt, manus med väldigt mycket f-ord. Till skillnad mot i ”Pretty woman” får inte Anora sin oligarkson, men får något annat. Som insikt. ”Anora” är helt ok underhållning, men ytlig.