När jag plötsligt tvingades in i rollen som sportreporter för 13 år sedan var det en vilsen nöjesjournalist som stod där med portföljen i sin hand. Första jobbet var en träning med Blåvitt, ledda av Mikael Stahre. Tobias Hysén gjorde sin första träning efter skada. Jag var satt att göra intervjun med honom och hör mig säga ”Hur känns det?”. En sportreporters kliché, men samtidigt given sitt sammanhang.

I samma veva uppstod ett glapp i GT-sportens redaktion. Den rutinerade bandyreporterna Kenneth Karlsson slutade och där fanns en möjlighet för mig att kliva in. På den tiden spelade Gais, IFK Kungälv, IFK Vänersborg och Villa Lidköping elitseriebandy. Jag fick att göra.

Nej, jag kunde inte mycket om bandy. Hade sett ett fåtal matcher på teve, gjort något besök i Ale arena för att se Surte–Kungälv eller på Skarpe Nord för att kolla Kungälv–Surte något annandagsderby (systerdotterns pojkvän var målvakt i brukslaget från Surte). I övrigt var jag renons på det mesta av kunskap, men kastade mig in i sporten med trotsig nyfikenhet.

Jag blev snabbt fast. Såg skickligheten i denna blixtsnabba sport. Blev klar över ambitionen hos spelare och ledare. Hur hårt lagen drillades och hur vinnarskallarna satt lika hårt fastskruvade som hos vilka spelare som helst i vilken sport det månde vara.

Det blev många resor i bil, kors och tvärs till Kungälv, Vänersborg och Lidköping. De två sistnämnda orterna hade då precis rest fantastiska ishallar och i sin ambition var Villa Lidköping det lag som siktade mot ett första, eftertraktat SM-guld.

Plötsligt befann jag mig på Studenternas i mars 2012 för att bevaka SM-finalen Sandviken–Villa en solig, tidig vårdag med tiotusentals på läktarna. Det blev inget SM-guld då och det var knappt att jag blev insläppt i omklädningsrummet efteråt för att få tala med ett besviket Lidköpingslag.

Jag hade då brett ut mig i tidningen fram till dess. Skrivit inför matcher, om matcherna och skrivit krönikor. Villa Lidköping fick kort och gott heta Villa, arenan Villa Villekulla. Det blev reportage, intervjuer, texter om matcher och i den väldiga arenan fick jag sitta och skriva texter långt efter att alla gått hem. Vaktmästaren kom och sa ”Glöm inte att stänga efter dig, så att inte larmet går”. Jag åtnjöt ett förtroende och var noga med att inte slarva med det. Men så hade jag också blivit förälskad i bandyn. Jag, gamla hockeykillen! (Jo, jag fick skriva om hockey också och fick till och med beröm av Leif Boork för en krönika tidigt säsongen 2013.)

Villas sportchef Jonas Johansson hade ett extra gott öga till mig. Han var en formidabel ledare som tillsammans med klubben tog föreningen till nya höjder på is och utanför. Vi har hållit kontakten, men efter att min karriär som sportreporter tog slut vid månadsskiftet november/december 2013 blev mina besök i bandystaden Lidköping inte lika frekventa.

Länge har vi pratat om att ses. Länge har jag pratat om att åka till Sjöaremossen för att kolla in Frillesås i elitserien. Inte ens de matcher laget spelat i Ruddalens nya arena har jag kommit iväg på. Ja, jag pratar så mycket. När jag plötsligt inser att det är sex år sedan jag senast var i Lidköping för att se Villa spela i Lidköping känner jag ett styng av skuld. Jag måste agera.

Kontakt tas med Jonas Johansson och vi bestämmer att toppmatchen mellan Villa och Edsbyn är lämplig. Jag bokar in mig på hotell Läckö för en natt, tar tåget en lätt frostnupen onsdagsmorgon och anländer till staden vid Vänern vid lunch.

Vädret är välkomnande och jag promenerar med min lätta packning mot Agape secondhand, som jag har kollat upp är öppet. Lokalerna är inhysta i gamla tändsticksfabriken och inne på första plan vittnar den vackra muralmålningen av Rörstrandsskulptören Carl-Harry Ståhlhane om forna tiders verksamhet. Jag hoppas att man har förstånd att bevara detta verk, som bara det är värt ett Lidköpingsbesök. På entréplan är det möbler och mattor, lite lampor. På andra våningen kläder, lampor, köksredskap, porslin och glas med mera.

Jag kikar runt, som jag plägar göra på loppisar, och ska inte ha något och är ju ”hindrad” av det köpstopp som jag ålagt mig. Men det har ju under hösten hänt att jag har fallit till föga och som shopaholic är det lätt att falla till föga. Jag hittar något litet tänkt för julklappsleken på julafton. Tio kronor per enhet är ju inte så farligt. Går vidare till klädavdelningen. Hittar inte så mycket. Men en Oscar Jacobsonrock liknande den Peter Falk har i sin roll som Colombo lockar. Jag provar den tillsammans med en blå, vitprickig Scotch and Soda-skjorta och en Elson ylle/kashmirkavaj (den ”nya” kavajen sitter som skräddad, lagom i ärmarna och runt midjan, fickorna osprättade). Rocken för 150 kronor passar jag på. Men de övriga för hundra kronor per plagg köper jag tillsammans med julklappslekspresenterna och en Rörstrands blomkruka (75 kronor) – jag är ju ändå i Lidköping.

Med påsen halvfylld går jag ut i det vackra vädret, fortsatt genom Gamla Staden, den gamla bebyggelsen som kantar Limtorget och mot hotellet på Järnvägsgatan. Jag checkar in via receptionen på Stadshotellet, får nyckeln och kliver in, inser att här har jag bott förut. Ställer in min packning för att trots lusten till en siesta.

Ut på stadens gator, går över Torgbron och ned längs Lidan mot PK Secondhand, nästa stopp på min loppistur. Jag slår mina lovar runt i den spatiösa butiken. Lyfter och kikar på somt, men går vidare. Hittar så på herravdelningen en brokig, färgglad skjorta (These Glory Days, 40 kr), en bomullströja (NN07, 50 kr), en Sandskjorta (50 kronor) samt ett par byxor i blandmaterial (läs stretch, Tailored originals 80 kronor) plus en ny påsen (en begagnad Ica-kasse för fem kronor, allt för välgörenheten). Så ut på Nya Stadens Torg, den väldiga platsen med det vackra röda rådhuset, med torghandel, julhandel och skridskobana. Upp mot systembolaget för att handla något till Jonas Johansson, vidare ner till anrika Garströms konditori för kaffe och en leverpastejmacka. Porslinet är förstås från Rörstrands, men kopp och tallrik matchar inte med koppen jazzandes omkring en smula riskfyllt med den varma drycken.

Så en stunds kontemplation och vegetering innan jag åter går till hotellet. Nu för en stunds vila (man är ju inte 67 längre).

Jag ligger och läser Jonas Theroins utmärkta ”Ristmärken”, en krimroman som initierat utspelar sig på Öland i nu- och dåtid, från förra året. (Köpte den av honom i julruschen då.) Så kommer sömnen en kort stund innan det är dags för promenaden mot Villa Villekulla.

Jag väljer vägen längs Lidans östra strand upp mot och över Blåe bron, gång-/cykelleden, som vackert lyser i det tilltagande mörkret. Så snett upp den väldiga arenan där jag möter upp Jonas Johansson för ett kärt möte.

Kvällen till ära har jag tagit på mig mina nyss inhandlade plagg: de svarta byxorna, den svartsmårutiga Sandskjortan och Elsonkavajen. I ett fåfängt försök att hedra stadens secondhandverksamhet, som går till välgörenhet.

Jonas Johansson har via kontakter fått plats i en av logerna, så vi blir tre som inte bara ska se bandy utan också får mat och dryck. P, som är ägare, av logen, är hängiven bandyfantast, företagare och logägare sedan några år tillbaka. Nyss uppkommen från Göteborg, där han bor, för hemstaden och toppmatchen.

Jag tackar och tar emot. Låter mig skämmas bort. Hamnar sedan mellan de båda – P och Jonas – som båda kommenterar en underhållande match som börjar med mål efter en knapp minut till bortalaget. Jag tjusas av farten, intensiteten, skickligheten i sporten. Pulsen går upp, men jag sitter tyst och fascineras. Villa vinner med 9–6 i en svängig match där Edsbyn ligger högt och inlednings vinnande, men där hemmalagets omställningar ger segern. Det blir mål som är hissnande skicklig bollkonst och räddningar som inte ska gå att göra.

Ja, bandy är en fartfylld sport. Dessutom är det grinigt och prestigefyllt med en domare som kanske är en smula för generös i sina bedömningar.

Kvällen i Villa Villekulla är över. Jag tackar varmt och lovar en återkomst. Gärna till slutspelet. Till mig själv säger jag att det är ett löfte som ska hållas. Så går jag samma väg hem som jag gick dit, kommer till hotellet och stänger om mig. Far till Öland en sväng innan jag faller in i en rastlös sömn.

Vaknar tidigt. Packar. Sätter mig vid frukostbordet på Stadt och är snart redo för att ta tåget 07.50 hem till Göteborg med en smula bandyfeber brinnandes i blodet. Far genom ett frostbitet landskap, rådjur som söker mat, skogar med skir snödräkt från en vinter som fortfarande tvekar. Passagerare kom och går. Som tiden.