Teater:

PINOCCHIO

I blickfånget, det ögonblickliga en vägg av masonit som fyller randen ut mot stora scenen. En anad dörr som förstärks av Geppetto (Kjartan Hansen), som med kol ritar dörren, gångjärn, nyckelhål. Han är en arm figur, men komisk i sin desperation att få tillträde till teatersällskapet innanför dörren. Det är en skicklig start, som förtas av Geppettos mumlande. Vad säger han? Är det viktigt? Varför är ljudet så lågt. Så kastas Pinocchio (Odin Romanus) ut och hamnar i Geppettos ägo. En utsökt pantomim börjar med Geppetto och dockan, där Odin Romanus från start går in för sin roll med stela, knixiga rörelser, blinkningar och huvudvridningar.

Det är i all sin enkelhet genialt. Och låt vi oss stanna vid den ypperliga scenografin och ljussättningen tillsammans med kostym och mask är regissör Katrine Wiedmanns ”Pinocchio” i hamn från första stund. Men det är ju också en historia som ska berättas. Den om trädockan, som Geppetto vårdar och älskar som vore det ett riktigt barn. Och dockan själv som längtar efter att bli en människa. Men som människa utsätts han ju också för alla frestelser och svagheter, som att för varje lögn växer näsan.

I Katrine Wiedemanns och Peter Dubont Weiss dramatiseringen av Carlo Collodis klassiska bok från 1880-talet satts i en modern kontext. Här finns krigshetsare (Putin, Kim Jong-un), som det raljeras över på låtsasryska respektive koreanska, adderat med nationalistisk vurmande. Till det att statens flickor ska producera barn och pojkarna ska bli soldater.

I detta samhällsklimat ska alltså Pinocchio bli människa, gå i skolan för att vara en plugghäst där de latare klasskamraterna lockar in i sina bedrägliga garn. Det som i sin tur leder till berättelsens dramatiska förvecklingar.

Det finns alltså mycket att berätta, men allt sker med en intensiv fart. Det blir rapsodiskt och snuttifierat av denna barnberättelse som ska göras för vuxna. Som om vi i publiken inte skulle ha tålamod att lyssna eller ta in.

Det är synd. ”Pinocchio” bär på så mycket skickligt i denna uppsättning, men det hastar förbi oss. Ja, Odin Romanus är återigen briljant (senast ”Nattvak”) och ensemblen sliter med att glida in och ut ur alla sina roller (undantaget Marta Andersson-Larson, som får hålla sig till sin felika den blå flickan) och ge dem personlighet. Här finns humor och allvar i en bra balans.

Men…

Pjäsen klockar in på knappt två timmar inräknat paus. Första akten hinner knappt börja förrän den är över. Nog är ”Pinocchio” värd mer än så. Ja, uppsättningen också.

”Pinocchio”, Göteborgs stadsteater, premiär 6 december 2024. Spelas till och med 22 februari 2025.

Av: Carlo Collodi.

Dramatisering för Göteborgs stadsteater: Peter Dupont Weiss och Katrine Wiedermann.

Regi: Katrin Wiedermann.

Scenografi och kostymdesign: Maja Ravn.

Koreografi: Lidia Wos.

Maskdesign: Jessica Cederholm.

Ljusdesign: Joakim Brink.

Ljuddesign: Dan Andersson.

I rollerna: Odin Romanus (Pinocchio), Kjartan Hansen (Geppetto/president Nobiliare/chaufför/sergeant), Marta Andersson-Larson (den blå flickan), Anna Bjelkerud (teaterdirektör/den rike mannen/fröken Sperelli/domaren/fiskaren), Anna Harling (skådespelare/polis/Felina/rekryter), Eline Høyer (skådespelare/polis/korvkioskbiträde/Caterina/rekryter), Simon Rajala (skådespelare/polis/rumsuthyrare/Tändstickan/rekryter) och Ashkan Ghods (skådespelare/polis/Volpino/Carlo/rekryter).