Jag inser att jag är för dålig på att samla ihop det jag har läst till recensioner. Böckerna blir, efter sina sista kapitel, ihopslagna och som i vilande. Men man ska ju, som alltid, bättra sig. Så här kommer ett gäng spänningsrelaterade romaner från Sverige, Danmark, Norge och Island. Håll till godo!

Anders Roslund: ”Fly” (Albert Bonnier)

Anders Roslund har ju sedan skrivarpartnern Börge Roslund (1957–2017) avlidit fått klara sig själv. Det har gått alldeles utmärkt. Kanske för att han lärt sig av Roslunds kunnande inom kriminalvård och lyckats balansera denna kunskap med sin journalistiska vetgirighet och förmågan att forma sanningar i förening med fantasi till bra spänningslitteratur. ”Fly” är ytterligare en i serien om det omaka paret kommissarie Evert Grens Piet Hoffmann, före detta kriminell. I förra boken ”100 procent” hamnade Hoffmann i fängelse. Det är där han är nu, då dåtiden kommer ikapp honom och han och hans familj hotas. ”Fly” är raffinerad, en bladvändare och en roman som flyr snabbt i läsandet. Bara Anders Roslund själv vet hur det ska sluta, men han har lösningar på allt och öppnar ständigt för nya möjligheter för sina karaktärer utan att för en sekund tappa skärpan.

Jussi Adler-Olsen: Sju kvadrat med lås (Albert Bonnier)

Redan från start fångade danske författaren Jussi Adler-Olsen min uppmärksamhet om avdelning Q, satt att jobba med kalla fall. Den var humoristisk, raljant på samma gång som den var driven i sitt språk och spännande i storyn. ”Sju kvadrat med lås” är sista boken i serien om avdelning Q i allmänhet och den bittre men ytterst duglige kommissarie Carl Mørck i blickpunkten. Han, som hamnat i fängelse, åtalad för narkotika relaterade händelser som ledde till en kollegas död för 15 år sedan. På utsidan jobbar avdelning Q med Rose, Assad och Gordon för att rentvå honom. Samtidigt är det uppenbart att han hotas från insidan av fängelset. Men är det för att han är snut…? Nja, sanningen är mer sofistikerade än så. Denna Jussi Adler-Olsens final på serien är briljant och finalen, som inte ska avslöjas, är så snillrik att jag häpnar. En så snygg sorti.

Jo Nesbø: Natthuset (Albert Bonnier)

Flitige Jo Nesbø kan konsten att underhålla i stort och smått. I serien om den rumlande kriminalkommissarien Harry Hole spänner han över mycket utan att mista hela stycket. Det är nerv, fart och briljans i de storslagna berättelserna. Men han kan fatta sig kort också. Som i ”Natthuset”, som utan att förlora sig flörtar rejält med Stephen King. Det är dessutom en bok som lätt läses av ungdomar från 15 år och uppåt. 14-årige Richard har förlorat sina föräldrar och skickas till ett fosterhem i den avlägsna hålan Ballantyne. Nej, vi rör oss i inte i norsk tassemark utan något slags amerikansk dito, där jag utan att veta i fantasin hamnar uppe i Maine på gränsen till Kanada. Det ena osannolika efter det andra händer med kamrater som försvinner framför ögonen på unge Richard. Inte guds bästa barn blir han förstås föremål för polisens misstankar. Jo Nesbø kittlar med denna sin berättelse och skapar en kuslig närvaro utan att jag helt och håller slukas av den tänka spänningen. Men det psykologiska spelet är listigt presenterat.

Arnaldur Indriðason: Stormens vrede (Norstedts)

Det är något särskilt att ha haft förmånen att resa till Island och sedan läsa krimlitteratur som utspelar sig på ön. Arnaldur Indriðason är en favorit. Sävlig i sitt språk och sitt berättande. Men detta utan att för en sekund tappa spänningen. Ja, man kanske får ha en smula tålamod, men med det vinner man mycket. Som i ”Stormens vrede”, ytterligare en roman i serien om kriminalkommissarie Konrad. Han som efter pensionen inte kan låta bli att bli indragen i olika fall, till kollegornas irritation, och dessutom fortsätta sökandet om vem som bragte hans far om livet för över 50 år sedan. Ja, han ältar detta så att det gnisslar. Men det är skickligt presenterar. Arnaldur Indriðason kan sin isländska historia, förmedlar bilder av ett Reykjavik från förr lika väl som nu. Han väver samman historia med ett här och nu, sömlöst, skickligt och dramatiken är alltid närvarande. Som när en kvinna lämnar in en pistol som kvarlåtenskap efter den avlidne maken. Pistolen har förstås sin historia och går den inte att koppla till Konrads pappa…?

Ragnar Jónasson och Katrín Jakobsdottír: Reykjavik (Romanus & Selling)

Ragnar Jónasson har jag lärt känna tidigare via hans böcker om kommissarie Hulda Hermansdottír. Han skriver i samma skola som just Arnaldur Indriðason, men har förstås sitt eget språk och sina egna berättelser. Men det finns även här något sävligt över spänningen, som ändå intre förtar något. ”Reykjavik” är skriven tillsammans med vännen och tillika Islands statsminister och partiledare för Vänsterpartiet – de gröna. En otippad kombo, kanske, men tillsammans har de fått till det med briljans. Precis som hos Arnaldur Indriðason är det tillbakablickarna som skapar dramat. Här en 15-årig flicka som försvinner efter ett sommarjobb 1956 för att aldrig återfinnas. 30 år senare firar Islands huvudstad 200-årsjubileum samtidigt som journalisten Valur Róbertsson börjar sin egen utredning i fallet. Det går, men att vända på stenar från det fördolda från förr väcker också hot. För någon eller några vill inte att sannningen ska avslöjas. Duon Jónasson–Jakobsdottír skruvar sakta åt tumskruvarna och gör rasande skicklig spänningslitteratur.