Det finns som alltid en ambition att tipsa om krimlitteratur lagom till semestern. Men tiden medger inte alltid den lästakt som krävs och jag har, sedan jag är min egen arbetsgivare, bara en deadline och den tänker jag inte jaga.

Därför blir det nu, med en dryg månad kvar till jul. Inte helt fel det heller.

Urvalet är den här böcker med Göteborg eller dess omnejd i centrum.Håll till godo.

Marie Hermanson: ”Längst in i skogen” (Albert Bonnier):

Göteborgskan har sedan starten i serien om polisen, nu överkonstapeln, Nils Gunnarsson lyckats förena Göteborgshistoria, spänning och laddade dramer i kända miljöer. Ja, hon fortsätter alltså handlingarna i ett Göteborg på 1920-talet. Hon har gjort sin research noga och det känns att man gå på stadens gator, om än i en annan tid i ett annat liv. Nu är det ståtliga Naturhistoriska museet som är i fokus. En barnflicka med ansvar för småbarn från en burgen familj i Linnéstaden (ja, jag vet att det inte hette så då) kommer till museet en köldslagen eftermiddag innan stängningsdags. Plötslig är äldsta flickan försvunnen. Ett mysterium öppnar sig med oanade situationer. I ett iskallt Göteborg kläs borgarklassens diskreta charm av. En dysfunktionell familj blottas. Men vem är skyldig. Marie Hermanson har grepp om berättelsen från start till mål. Återigen får Nils Gunnarsson sällskap och framför allt hjälp av kvinnan han åtrår, Ellen Forsell, men förlorat till en annan. Jo, Marie Hermanson kan spinna intriger med flera trådar till en intressant väv. Mycket välförtjänt är hon nominerad till Svenska Deckarakademins pris 2024.

Carl-Johan Vallgren: Din tid kommer (Albert Bonnier):

Med ”Den vidunderliga kärlekens historia” (2002) satte Carl-Johan Vallgren mina sinnen i brand. En välskriven, fantasisfull berättelse som växte för varje rad som jag läste. ”Din tid kommer” är spänningslitteratur. Ja, krim, om man så vill. Han återvänder till sin barndoms Falkenberg med kommissarie Björling. Ensamstående med sin tonårsdotter. Hustrun har gått bort i sviterna av sin sjukdom. Med det har också allt ljus släckts. Björling kämpar i ett grått töcken, hemma och på sitt arbete. Det är en bok som andas Hallands skiftande miljö. Från kustens vindpinade stränder, sältan och inåt land med mossar, skogar, berg. Björling blir engagerad i ett förmodat mord på en ung kvinna som hittas i ett vattendrag. Samtidigt kämpar han med sitt förflutna. Till sin hjälp får han en utredare från Stockholm, Johanna, och den sedvanliga konflikten storstad mot småstad utspinner sig på flera nivåer. Så försvinner Björlings dotter. Carl-Johan Vallgren kan skriva, det vet vi. Men kan är också skoningslös i sitt frammejslande av spänning. Till synes inledningsvis grovhugget framträder en raffinerad historia som förenar sorg och desperation med ett idogt polisarbete, som aldrig släpper taget. Tros den gråa tonen i romanen är den färgstark i sin kraft och sin berättelse. Carl-Johan Vallgren kan det här… också.

Jeanette Bergenstav: ”Havsgrav” (Norstedts):

Hon tvekar inte att starta sina krimberättelser med en lavett. ”Havsgrav” är Göteborgsförfattaren och journalisten Jeanette Bergenstavs tredje roman i serie om frilansjournalisten Jennifer Sundin. Men trots att den börjar med ond bråd död är det den här gången ett överraskande mer långsamt förlopp. Men tveka inte. Jeanette Bergenstav tar snabbt kommando över sin historia och släpper aldrig greppet lika lite som jag gör när jag läser. Det här är återigen en sidvändare med ett stegrande tempo. Återigen rör hon sig i Göteborgsmiljö, men har nu vågat sig ut i Göteborgs norra skärgård – och upp på en fiktiv bohuslänsk, karg ö. Ett retreatboende bjuder på oanade resultat. Inte nödvändigtvis i positiv bemärkelse. Död följer på död och Jennifer Sundin dras in i handling närmast ofrivilligt tillsammans med ”sin” fotograf Petter. Det här är krim-/spänningslitteratur i sin prydno, där man lämnar den slutlästa boken med andan i halsen.

Tony Fischier: ”Själarnas illusionister” (Lind & co):

Även Göteborgsbaserade författaren Tony Fischier har i sin femte bok i sviten om kriminalkommissarie Niklas Ragnvik rört sig ut i en fiktiv skärgård utanför Göteborg. Med ”Själarnas illusionister” – hans hittills mest omfångsrika bok (drygt 530 sidor) – vilar han inte på hanen. Han skriver skickligt, skissar snabbt intrigerna och lotsar läsarna genom divers händelser, personer och platser. Med det strösslar han ledtrådar lite bedrägligt för att man ska tro att man är mördaren på spåret. Men precis som mästaren Jo Nesbø kastas man snabbt iväg till en annan lösning, som plötsligt inte heller den visar sig given. Tony Fischier öppnar skickligt ständigt nya dörrar med lösningar. Något som gör att det aldrig blir trist att läsa hans romaner. ”Själarnas illusionister” rör sig skickligt i olika miljöer med ett intressant persongalleri. Niklas Ragnviks käraste, privatdetektiven Maxine Adlercrantz, får återigen stort utrymme. Men hennes tidigare Lisbet Salander-liknande karaktär har delvis tonats ner utan att marginalisera henne. Tony Fischier klarar elegant att skildra vardag för att snabbt växla om till spänning. Han skildrar miljöer, fiktiva eller verkliga, som man själv är på plats. Även hans persongalleri är skapat med trovärdighet. Det är skickligt. Men i ett Göteborg som präglas av gängkriminalitet saknar jag fortfarande någon som vågar anta utmaningen att skriva en deckare där dessa elementen vävs in. Anna Ihréns ”Guldstaden” (2023) tangerar förvisso detta, men utan egentlig kraft. Kanske är det dags för flitigt skrivande Tony Fischier!