Teater:

POISON

I ett kapell möts de, hon och han. Kallade till ett möte för att diskutera flytten av deras gemensamma barns reliker. Sorgen har skilt paret åt. Åren likaså. Efter många år ses de nu igen efter att han, 20 i sju på nyårsaftons kväll 1999 med två resväskor lämnat henne.

Han kommer först. Hinner ta av vigselringen innan hon kommer in från regnovädret utanför.

Mötet är tafatt, precis om inledningen är trevande. Men sakta, skickligt, där berättelsen spinner om vad, varför och hur allt blivit som det blivit, intensifieras inte bara handlingen. Det är så mycket outtalat, så mycket som inte förklarats, inte retts ut; ilska, den fortlöpande sorgen, frågor…

Nederländska författaren Lots Vekemans pjäs är ett drama som andas, häftigt och intensivt. Men också ömsint och försiktigt när så krävs. På bästa sätt förvaltar de båda skådespelarna Kristina Brändén Whitaker och Anders Tolegård dessa viskningar och rop, detta avstånd, denna nakna förtvivlan som hon och han står inför efter alla år efter att den förolyckade sonen ryckts ifrån dem. Här möter vi en rasande sorg, som för henne också blev ett svek då han lämnade. Men också hans försvar, hans förklaringar. Allt i en skicklig balans.

”Poison” är en plågsam pjäs om det avstånd just sorg och svek kan skapa. Men lyckligtvis lämnar den oss inte där, utan visar också på försoning.

”Poison”, Gothenburg English Theatre Studio, premiär 8 november 2024. Denna recension baserad på föreställningen 14 november.

Av: Lot Vekemans.

Översättning till engelska: Rina Vergano.

Regissör: Gary Whitaker.

Set och ljusdesign: Diblik Rabia.

Ljuddesign: Yosef Madar

Kostym och rekvisita: Diblik Rabia och Mia Bellouere.

I rollerna: Kristina Brändén Whitaker (she) och Anders Tolegård (he).