Det kunde ses som en tanke att jag, när november mesta gråa fond bröt ut i ett skirt höstsolsljus, var i Högsbokyrka för att åter få se ”Ecce homo”. För just denna dag var det en fullsatt begravningsakt i Katarina kyrka i Stockholm för Elisabeth Ohlson. Det var ju ingen överraskning att hon gick bort 30 oktober i år. Hon hemlighöll inte sin sjukdom, men hon tog den med värdighet. Istället för att bära döden som skuld blev det en resa i kärlek och bejakande av livet. Mitt i det svåra fann hon kärleken i en ny människa, en fåfäng sådan eftersom det inte fanns mycket kvar. Men en djärv, uppkäftig sådan. Som om ingen skulle tala om för henne vad som är lämpligt.

Elisabeth Ohlson var egentligen ingen provokatör. Men för att tydliggöra sakernas tillstånd blev hennes fotokonst ändå provocerande för somliga, desto mer berikande, trösterika och omfamnade för andra.

Jag lärde känna henne på GT, hon som en del av fotoredaktionen, en blyg viol från Skaraborg. Hon syntes, men verkade lite för sig själv, lärde av de rutinerade, kanske grabbiga men också varmt hjärtliga fotograferat på tidningen. En midsommar, kall och fuktig, blev jag upphämtad i hennes VW-buss för transport ut på vischan för en fest som var vissen redan från start. Hon skjutsade hem alla hon hämtat upp och festen var inte hennes. Men ändå, en skärva av henne och hågkomsten från då någonstans för 35 år sedan.

Hon lämnade GT och odlade sitt fotograferande i samma takt som hon kom ut och blommade som människa. Stockholm berikade henne, hennes konstnärskap och hon kunde leva fullt ut i sina nya vänkretsar. Komma ut och komma ut. Det var ju ingen hemlighet när hon jobbade på GT att hon inte sökte en man för livet. Men det var heller ingen stor sak. Var och en fick vara som den ville.

Men Elisabeth Ohlson ville så mycket mer. När hon skapade den starka sviten ”Ecce homo”, som först visades 1998, var det en annan tid. Göteborg, till exempel, var en tuff stad för homosexuella och andra med sexuella läggning bortom heteronormen. Attackerna kunde vara brutala, ibland med döden som resultat.

Att hon som kristen vill omfamnas av kyrkan var heller inget som var givet. Inte så heller för de människor hon lärde känna i kretsarna hon umgicks i. Bögar, flator, transmänniskor… alla sågs som suspekta. Aids/Hiv var fortfarande en farsot och ur vissas perspektiv ett Guds straff. Men ingenting av detta kunde vara Elisabeth Ohlson mer främmande. För hennes var kristendomen inkluderande och ingenting annat. För henne var kristendomen kärlek, inte hat.

Det kan låta enkelt och med sin bildsvit ville hon visa just på detta. Hennes sfär av människor blev illustrationer till Bibelcitat där hennes kompositioner hamnade i ett helt nytt ljus. Det var självklart, men tog hus i helsike. Bigotta kristna reste ragg, glömde kärleken och odlade sitt hat.

När jag nu återigen ser bilderna i ”Ecce homo”-sviten är det stilla och respektfullt i ett kyrkorum som öppnat sitt hjärta och sitt sinne.

Det är förstås ingen slump att utställningen har kommit till stånd drygt 25 år efter att den först visades. Men tajmingen med Elisabeth Ohlsons frånfälle är det. Att bilderna skulle visas var hon införstådd med, men hon fick inte själv bevittna denna – som det har blivit – hyllning till hennes konst och skapande.

Jag var på plats i Annedalskyrkan i november 1998. Det var fullsatt, många kom inte in. Intresset var enormt, men det var också en otäck stämning. Fläckvis i kyrkan fanns de protesterande. Vakter var på plats. Men under Elisabeth Ohlsons föredrag längst fram i kyrkan reste sig en person och skrek ”Hädelse! Hädelse!” för att bli utburen av tillskyndande personal. Så åter till Elisabeth Ohlsons ord för att igen bli avbruten av nästa ”Hädelse! Hädelse!”.

Hennes föredrag genomfördes med flera liknande avbrott. Hon, den blyga skaraborgskan, stod stark. Men hon skälvde inombords. För sin ”Ecce homo” blev hon dödshotad.

Nu har hon gått ur tiden, men hennes verk lever kvar. Vid vernissagen i måndags, som startade klockan sex på kvällen, var kön långt ringlande utanför Högsbo kyrka. Polis var på plats, men stämningen var god. I sakta mak rörde sig kön in i kyrkan och från foto till foto i samklang med Knut Irwes vackra mosaik som klär väggarna.

Men för mig gick det inte att i lugn och ro ta in denna hennes så starka och talande konstfotografier. Jag återvände idag. Fick andakten, kunde läsa bibelorden vid varje bild. Och just minnet av de protesterande i Annedalskyrkan blir extra starkt vid bilden ”Veropet” där hon citerar Matteusevangeliet 23:13 ”Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som stänger himmelriket för människorna. Ni går inte själva in, och dem som vill komma dit in släpper ni inte in.”.

Det finns inte en bild som inte berör. Allt är utmejslat från en tid som var hård och kall, som nu har blivit densamma. Som när Judas förråder Jesus och de som griper honom bland annat är en skinhead. Vi vet nu att dessa klätt sig i nya kläder och bedrägligt leder politiken i vårt land, som en ulv i fårakläder. En politik som inte är generös, som pekar ut andra istället för att förena och gagna för något bättre. Det som har skapat ett ånyo hårt och kallt samhällsklimat, som ärligt de flesta fryser i.

Just därför talar ”Ecce homo” så väl i vår samtid. Elisabeth Ohlsons bilder lever starkt.

Vi hördes inte av så mycket sedan hon flyttade till Stockholm. Jag fick sent berätta för henne om min beundran över denna hennes utställning. Hennes mod och styrka.

Sociala medier förenade oss – där hon omväxlande djärvt duckade för skitstormar och njöt av beröm – och jag fick förmånen att följa henne där i kanske tio år. En än större förmån, ur strikt personlig vinkel, var då hon hade råkat se ett foto på mig i en tweedkostym. En bild tagen i Brighton, regnbågsstaden på den engelska sydkusten, som av en händelse. Hur hon skrev till mig att hon ville fotografera mig i den kostymen.

Jag blev generad och lycklig. Vilken ära. Det tog något halvår innan det blev verklighet. I februari 2019 var jag uppe i Stockholm i ett ärende och blev inbjuden till Elisabeth Ohlsons ateljé vid Hornstulls strand. De blyga skaraborgskan var borta, en jovialisk, sprudlande människa var där. En varm person, inbjudande och rik. Hon placerade mig förtjust framför kameran, instruerade mig, regisserade mig. ”Spänn händerna! Stramare fingrar! Så, ja!”, kommenderade hon med ett leende.

Det var förstås inte ett av hennes stora ögonblick. En fotosesjour av många. Men jag var fåfängt stolt. Men än mer stolt över vad hon uppnått och vilken väg hon gått. Tack för allt!