Teater:

ONKEL VANJA

Livet går sin gilla gång på godset på den ryska landsbygden. Strävan, jobb, rutiner. I alla år har Sonya Aleksándrovna (Anna Lundström) och hennes morbror Iván ”Vanja” Voinitskij (Benjamin Moliner), förutom arbetet med skötseln av godsets lantbruk också hängett sig åt hennes pappas arbete. Han, en upphöjd professor, vars texter har renskrivits och korrekturlästs av dottern och hennes morbror. Dessutom har inkomster skickats till honom från godset, där man nogsamt skött bokföringens debet och kredit.

Men så kommer den nu pensionerade, självupptagne professorn Aleksándr Sérbejakov (Jakob Eklund) med sin unga, andra, fru Jelenea Andréjavn (Ruth Vega Fernandez) för att bo på godset och allt ställs på ända. Allt från matrutiner till känslostrider.

Sonya Aleksándrovna får plötsligt konkurrens i kärleken till läkaren Michaiíl Ástrov (Jonas Sjöqvist) när professorns frun visar spirande intresse. 47-årige Onkel Vanja förlorar inte bara sina dagliga rutiner vid professorns ankomst utan förlorar sig också i bottenlös, desperat och obesvarad kärlek till Jelenea Andréjavna.

Ja, Tjechov kan sina intriger och regissör Anna Takanen vet att förvalta dem. På Folkteatern har man de senaste åren sett vilda, berusande, roande och gripande uppsättningar som vågar utmana teatern som form. Men här är det som om Anna Takanen vill gå tillbaka till klassisk teater. Här är texten, den försiktigt drivande handling som stegras i den dramatiska andra akten och skådespelarnas gestaltning i fokus. Allt annat är avskalat.

Scenograf och ljusdesignern Tobias Hagström-Ståhl har valt det enkla. Första aktens veranda, trädgårdsmöbler, en hammock och ingången till vardagsrummet. Stenläggningen delas av en längre tvärställd brun, som samlar regnet när det sakta faller från det utskjutande altantaket. I andra akten är vi inne i husets vardagsrum med ett piano, ett större klaffbord, stolar, en skänk.

Inga märkvärdigheter, som i linje med idén om att låta handlingen och skådespelarna sättas i fokus. Från första akten, som försiktigt sätter tonen och presenterar karaktärerna, till andra aktens explosivitet.

Likaså med Jonas Redigs musik med skärvor av Erik Saties ”Gnossiene no1” som tema, som i sin enkla pianomelodi fasas ut med modern redigering och ljud. Ett så skickligt lagt soundtrack, men det har han ju också visat förr att han kan. Som till Stadsteaterns ”Skål för livet” aktuell just nu.

Men det är, som sagt, skådespelarna som till syvende och sist tillsammans med den snyggt drivna handlingen, för pjäsen. Benjamin Moliners ömkansvärda Onkel Vanja som växlar mellan stormande häftig och svag, som bara han kan. Anna Lundströms Sonya Aleksándrovna, som görs så ung och både stark och svag; en fjortis emellanåt med ett bultande tonårshjärta för läkaren Michaiíl Ástrov. Han som inte alls är intresserad utan är intresserad av professornsfrun, som i Jonas Sjöqvists gestaltning är både avmätt, fånig, förtvivlad och lustfylld. Professor Aleksándr Sérbejakov görs av Jakob Eklund på det bullrande sätt som han kan bäst, med ekon av Sven Wollter. Men så klär det också rollen. Precis som våpiga, flörtiga och blasé professorsfrun som Ruth Vega Fernandez gör till en ung kvinna knappt över tonåren. Hon som i en koreograferad, stark scen ensam briserar i sina känslor.

”Onkel Vanja” är stram och stark teater i pur form. Här slarvas inte med någonting. Magnus Lindmans översättning efter irländaren Conor McPhersons bearbetning är moderniserad från originalet, kryddat med svårdomar och invektiv som jag inbillar mig knappast författats av Anton Tjechov. Så har också läkare Michaiíl Ástrovs värv vid sina ordinarie sysslor som doktor satts i skarpare ljus. Denna hans skogshantering är som av dagens idéer om miljövård och klimathantering. Ett skickligt sätt att sätta pjäsen i modern kontext utan att förlora sig helt. Så också med Charlotta Nylunds kostymer, som är i ett snyggt skifte mellan klassiskt och nu, där Onkel Vanja kliver omkring i ett par Converse eller Jelenea Andréjavna i dresser av modernt snitt. Detaljer, men raffinerat.

Det kan anas något enkelt över denna Anna Takanens uppsättning. Men jag tycker det är mod, att just våga pjäsen vara teater i sin prydno.

”Onkel Vanja”, Göteborgs folkteater, premiär 9 november 2024. Spelas till och med 11 januari 2025.

Av: Anton Tjechov, i bearbetning av Conor McPherson.
Översättare: Magnus Lindman.
Regissör: Anna Takanen.
Scenograf och ljusdesigner: Tobias Hagström-Ståhl.
Kostymdesigner: Charlotta Nylund.
Kompositör och bearbetning: Jonas Redig.
Maskdesigner: Suz Åberg.

I rollerna: Jakob Eklund (Aleksándr Sérbejakov), Ann Lundgren (Marina Timofejevna), Anna Lundström (Sonya Aleksándrovna), Benjamin Moliner (Iván ”Vanja” Voinitskij), Lena B Nilsson (Maríya Voiniskij), Thomas Nystedt (Olja Íljitj Telégin, ”Våfflan” kallad), Jonas Sjöqvist (Michaiíl Ástrov) och Ruth Vega Fernandez (Jelenea Andréjavna).