Teater:

OM KÄRLEK

Att Lars Noréns drama ”Om kärlek” räknas som bortglömd kan ju förstås ha sina skäl. En uppsättning på Dramaten för knappt 15 år sedan. Det är ett delvis självbiografisk drama om kärlek i fritt fall och krackelering. Men också om spirande kärlek. Den som förvandlar älskande tu till kärleksberusade fånar. Förstås även om svek. Och om hopp. Och barnlöshet.

”Om kärlek” är inte Lars Noréns skarpaste pjäs. Kanske är det därför som den heller inte spelas utan hamnar en bit från scen bland övriga dramer från hans penna. Men den är förstås inte ointressant. Göteborgs dramatiska teater hittar en ton som väcker skärpa och empati. I Marcus Carlssons regi hamnar skådespelarna närmast i knäet på publiken. I snygga sömlösa skiftningar mellan scenerna får man följa par A – Mia Eriksson och Erik Åkerlind – och par B – Hanna Ullerstam och Carl-Markus Wickström. Med på scen finns också staffagefigurerna Christian Olofsson och Oskar Lundblad, som sent kliver in i handlingen.

De är snudd på namnlösa karaktärer, men Erik Åkerlind får behålla sitt. Men Oskar Lundblad får namnet Anders. Övriga saknar namn i den stillsamt förtätade iscensättningen. Här möter vi omedelbart Mia Eriksson och Carl-Markus Wickström i en kärleksscen bakom skira draperier. Otroheten osar öppet men inte ogenerat. När vi så möter dem båda i scenrummet är Mia Eriksson känslomässigt avklädd, ljuvt förälskad och fortfarande i åtrå.

Så snabbt över i nästa scen. Carl-Markus Wickström letar efter en kassett (!) samtidigt som han spelar intensiv spräckjazz på stereon. Hans sambo Hanna Ullerstam försöker nå honom. Parets barnlöshet tränger på. Ska de inte efter alla försök på naturlig och konstgjort väg ändå adoptera…? Par A, med en son i förskoleåldern, letar hus. Men där Erik Åkerlinds karaktär är på är Mia Erikssons av. Hon ständigt tvekande, hon som inte vill möta konflikter, men som lustfyllt berusar sig i relationen med Carl-Markus Wickströms roll.

Kvinnorna är känslomässigt drivna. Männen tillbakalutade med en bok i handen. Som om livets gång är satt på repeat i vanans våld.

Ingen av paren är något vidare på att kommunicera. Det är som ett glappande avstånd flytt av tomhet och oförståelse.

Så nya snapshots. Paren går isär. Fortfarande tvekar par A att berätta för sonen. Livet passerar, men allt dröjer kvar.

Jacki Román ljud och ljus får jobba till den enkla, men effektiva scenografin signerad Agnes Gry. Ljud från passerande tunnelbanor och distanserad musik, förutom ovan nämnda spräckjazz och Clashs ”I’m so bored with the USA” – tjänar som kulisser av en stad.

I den trevar paren efter kärlek, men är märkligt distanserade i sina relationer. Som om allting sakta faller itu utan att någon vill bromsa.

Göteborgs dramatiska teaters uppsättning ”Om kärlek” är avskalad och ren, både i spel och scenografi. Originalmanusets Lanzarote, där delar av handlingen sker, har förpassats närmast till kulisserna. I denna versionen är man i ett här och nu, dämpat och återhållsamt med få känslostormar, som trots ett emellanåt tragglande manus med flera upprepningar berör.

”Om kärlek”, Göteborgs dramatiska teater. Premiär 25 oktober 2024. Spelas fram till jul och vidare in i januari.

Manus: Lars Norén

Regi: Marcus Carlsson

På scen: Mia Eriksson, Hanna Ullerstam, Carl-Markus Wickström, Erik Åkerlind, Christian Olofsson och Oskar Lundblad.

Scenografi och kostym: Agnes Gry

Ljus, ljud, musik: Jacki Román

Mask: Jessica Cederholm