2020 6 oktober vid femtiden på morgonen blev jag väckt av att det ringde. Jag hade sedan några dagar valt att koppla bort ljudlöst mot ljudet på för att inte missa då samtalet skulle komma. Jag hade fått ett hedersuppdrag av min son, som vari svårt… nej, helt omöjligt att tacka nej till. Han var i stånd att bli pappa, jag därmed farfar. Hans gravida flickvän/käraste skulle nedkomma med sitt andra barn, hans första. Jag skulle vara behjälplig. Som chaufför.

Jag inbillar mig att jag snabbt blev klarvaken denna tisdag. För från det att min son meddelat att det var igång – han lät oroväckande lugna för att vara med om det första gången – till att jag snabbt fått borstat tänderna, satt på mig kläderna och i hast sätta mig i bilen för att köra sträckan Änggården–Kärralund i den glesa morgontrafiken och kom fram gick det inte lång tid.

Jag tar emot paret, där hon har det en smula mödosamt denna gråa, egentligen trista morgon. Jag tar deras väska och en babybarnstol, som ska med. Jag kör stilla skyndsamt mot Östra sjukhusets förlossningsavdelning, lämnar de båda och tar mig omtumlad och rusig av känslostormar hem för att äta frukost.

Jag gick till jobbet, men det är oklart hur effektiv jag var. Mitt fokus var på något annat, långt mycket mer väsentligt än arbete. Jag hade fortfarande mobilen med ljudet på och vid lunchtid, eller kanske en smula efter kommer så samtalet om att det har nedkommit en son och att allt har gått bra med mor och barn. De två, som nu blivit tre, siktar på att dröja kvar en stund, men vill sedan åka hem. Jag skulle bli uppringd när så skulle ske.

Tolv timmar efter att jag skjutsat dem åker jag för att hämta dem. Jag står rastlöst utanför förlossningskliniken – det är ju pandemitider och restriktioner , så komma in var det inte på tal om – och bidar min tid. Bilar kommer och lämnar höggravida kvinnor, som frustande och stånkande välter sig ur fordonen för att snart få hjälp att komma in för att föda. Snart öppnas dörrarna för min son, hans käraste och i handen bär hon babystolen, som snart ska fästas i bilens säte. I den mitt barnbarn. Jag är stum. Jag är rörd. Jag är lycklig.

Barnets mamma är omtumlad. Tror katten det. Hon säger ”Är det kväll eller morgon?”. Ett högst relevant spörsmål. Dagens grånad har varit konstant och ser precis likadan ut som för tolv timmar sedan.

Jag skjutsar hem dem, lämnar familjen och är euforisk och omtumlad.

Det blir många besök hos dem. Jag, som fyller år någon vecka senare, promenerar stolt med barnvagnen för att låta föräldrarna få lite rast och ro. Den lille har snart ett entourage av nära som hjälper till för avlastning och för att få ge sin dos av kärlek.

Tiden går, han växer, av en baby, värnlös, blir det snabbt en individ med ett eget uttryck. Veckor blir till månader och när han är elva månader får jag förtroendet att ha honom hela torsdagarna. Min son behöver jobba en dag i veckan under sin pappaledighet och jag är snabb att tacka ja till detta uppdrag.

2 september 2021 blir min premiär efter att jag veckan innan, under överinseende av min son, fått godkänt i babyhantering. Z, som jobbar, kan inte låtar bli att arbeta hemifrån. Vi får fina dagar, vecka ut och vecka in. Endast avbrutet av resor eller sjukdomar gällande endera partnern. Men mina farfarstorsdagar, som fortsatt hänger kvar med hämtning på förskolan, hoppas jag att vi knyter bestående band.

Hans utveckling som individ och karaktär är förtjusande. Men fortfarande är han på detta märkliga sätt som det ju är med människor fortfarande den han var som späd. Han gör mig oerhört lycklig. Han gör Z oerhört lycklig och hon och han har knutit sina egna band, precis som han gjort med övriga i det entourage han fått kring sig: sin farmor med man, min andre son med hustru, mormor och farmor och två mostrar.

Nu ska han firas. För det är han värd. Grattis, underbara unge!