Konsert:
THE WANNADIES
!!!!
Mosebacketerrassen, Stockholm.
Publik: Nästan fullt.
Bäst: Pär Wiksten som ohämmad, känslodrabbad frontman.
Sämst: Att bandet deklarerade att det var sista spelningen – någonsin.
Fråga: Blir det verkligen ingenting mer…?
Skellefteåbandet the Wannadies kom ju på något sätt att, tillsammans med Easy, definiera det svenska popundret på 90-talet. Åtminstone inom indiegenren. De lyckades med det märkliga att förena grunge med britpop på ett vis som charmade de svårflörtade britterna att tro att västerbottningarna var engelsmän. Kanske inte så konstigt att gruppen tog vägen direkt till London för tio års boende i Camden utan att passera Stockholm.
Att Pär Wiksten med bandet lyckades förena trallvänlig, vän pop med de övriga ingredienserna gjorde inte populäriteten mindre.
The Wannadies kom att hämta andan efter 2002 för att göra några comebacker senare. Med samma charm, samma trevnad, men inte med så värst mycket nyskrivet. Det gick det också.
Bandtrogne Pär Wiksten hamnade i ”Så mycket bättre” 2023, visade känslorna inuti även på utsidan och gjorde några fina tolkningar av de övriga gästernas låtar som Mapei, Jonathan Johansson och Staffan Hellstrand. Något som senare gav gruppen möjlighet till ”Allsång på Skansen” i somras och ånyo en landsomfattande turné nu i somras.
Final för sommarens spelningar blev på nya hemmaplanen Stockholm (sedan hemkomsten från London bor flera bandmedlemmar där) och Mosebacketerrassen. Fullsatt, festligt och sorgligt. För från scen aviserar en tårögd Pär Wiksten att det inte bara är sista spelningen för året utan också för alltid. Bandet upphör där och då efter sista ackordet.
Det blir med andra ord en känslosam spelning med tårar och ett mellansnack som fylls av gråt, kramar och gästartister som Marit Bergman, Staffan Hellstrand och blåsarna Per ”Ruskträsk” Johansson, sax/tvärflöjt/tamburin, och Goran Kajfeš, trumpet.
Rörd och skakad. The Wannadies med en känslosam Pär Wiksten, rörd och skakad, tog med vänner som Marit Bergman och Staffan Hellstrand farväl av sin publik med sitt sista gig någonsin. Foto: KAI MARTIN
Bandet kramar, efter entrén till Donny Osmonds ”Puppy love”, verkligen ut det gottaste av denna deras sorti. Det bli en energifylld grande finale, som är både uppsluppen och innerlig. En bergochdalbana av känslor, som är lätt att omfamna. En resa genom de förträffliga låtarna som varit med på resan från debutplattan 1990 till nu.
Ibland slirar det, rösten spricker hos en förkyld Pär Wiksten och ljudet sticker iväg. Men när hjärtat bor granne med själfullheten är det lätt att bortse från misstagen. Charmen från bandet är påslaget från Christina Wiksten, keyboard, melodica, tamburin och sång, till gitarristen Stefan Schönfeldts riffande och melodifilurande, basisten, brorsan Fredrik Schönfeldts punkiga basspel och trummisen Fredrik Myhrs driv på snyggt tvärställda pukor på Clem Burke-vis.
Det blir ett förträffligt slut, som gärna kunde ha fortsatt en bit till. Men långa farväl blir å andra sidan inte så bra. Det här var ömt, koncist och känslosamt. Gott så. Tack, the Wannadies.
Låtlista, the Wannadies, Mosebacketerrassen, 7 september 2024:
- Friends
- Love in June
- Might be stars
- It’s you
- Aldrig ensam
- Low enough
- Someone somewhere
- Mitt hemland/My hometown (Marit Bergman som gäst)
- Fiskarna i havet (Idde Schultz hit som kompositören Staffan Hellstrand gästade tillsammans med Martit Bergman och blåsarna Per ”Ruskträsk” Johansson och Goran Kajfes)
- You and me song
- Shorty
- Hit
- Öm sommarvals (extranummer Mapei-cover med Per ”Ruskträsk” Johansson som gäst på tvärflöjt)
- Never killed
- That’s all
kaimartinblog 