Duvstock. En liten musikfestival sammanhållen av entusiaster för entusiaster. Vid Duvbergets fot, mellan husen på Ekedalsgatan i höjd med spårvagnshållplatsen Majvallen finns en stig. Den leder brant och snirkligt uppför. Väl där öppnas denna lördagskväll i slutet av augusti en glänta, som en saga från förr. Ja, inte bara det. En festival. Som slungas man 45 år tillbaka. Nedanför duvslagen, som klättrar på berget, en festplats.

På plats band med förhoppningar och skilda uttryck. Ett enkel PA, instrument, ett partytält till skydd för ljus och mörker, kanske regn.

Ett gäng artister finns på plats, som Lena Junoff & Bubblans Allstar Trio, Stina och Solpojkarna, Män Man minns, Örni, Avantgarbage och Dödsriket. På plats finns också på denna lugubra plats en vitt skilda skara människor i fråga om ålder och härkomst. Några som vore de hämtade från Nationalteaterns persongalleri, men här 50 år senare.

Min avsikt? Tja, förutom att jag aldrig varit på Duvstock ville jag kolla in Dödsriket med Andrej Hude, en mörkrets och humorns man som jag lärt känna. 19.20 var dessutom en starttid som passade. Jag skulle kunna smita ifrån en stund utan att det skulle stjäla hela kvällen, kanske träffa lite folk jag känner, mingla runt och sedan landa i hemmet för kvällsmat.

Det blev allt och lite till. Jag får sällskap samtidigt som jag parkerar cykeln. En musikervän som hinner notera min flyende gestalt och vi slår följe för vi har samma mål. På scen spelar ett band som hämtat från proggrörelsen. Enligt uppgift har deras soundcheck försenat hela festivalen och nu tycks de aldrig vilja sluta spela. Glädjen är total. Hos bandmedlemmarna. Inte lika stor hos de väntande banden.

Så kliver de av. Ett nytt band kliver på. Det blir efter en soundcheck, hyfsat kort och koncis, där mikrofonerna skiftar i ljudstyrka men sällan till sångarens fördel. Det blir, när gruppen väl startat, både Pink Floyd, Beatles och Frank Zappa, som hanteras med bravur.

Glammigt i gläntan. Avantgarbage med sångerskan Jessica Åhman glittrar och larmar och gör sig till. Foto: KAI MARTIN

Klockan tickar och mörkret flaggar för sitt intåg. Plötsligt dyker ett sällskap upp som vore de hämtade från Roy Wood och hans Wizzard. Glammiga kläder, stjärnor och ansiktsmålningar. Spännande. På detta stampade jordgolv placeras en matta, på mattan två cirkelrunda plattor, svarta med en blixt sprakande ditmålad. Bandet har det klockrena namnet Avantgarbage och har sångerskan Jessica Åhman. En färgstark sångerska med röstresurser. Och, ja, bandet bygger sin musik på influenser från glameran för 50 år sedan. T Rex, Roy Wood, men väver också in en version av Runaways ”Cherry bomb”. Det är ett band som ännu är mer för ögat än örat. Men jag älskar pretentionerna, gesterna och att man hamnar på en ”scen” i dödsskuggans dal någonstans i Majorna.

Nära Dödsriket. Andrej Hude leder bandet Dödsriket in i mörkret. Foto: KAI MARTIN

Mer passande då med Dödsriket, som med sättningen bas, trummor, gitarr/sång och slagverk/sång vill skapa sitt eget mörker. Inte utan humor, men med en dov klang och med ett intensivt allvar. Bandet spelar mer än en timme och tjugo minuter sent, så mörkret har klädsamt slutit kring bandmedlemmarna. Spelningen blir kort, med löfte om ett snart gig på en annan plats, på en annan scen.

Märkligt, kanske. Men Dödsriket är både ambulerande och väcker mersmak.