Konsert:

DIGGILOO med Jessica Andersson, Andreas Lundstedt, Ann Westin, Saga Ludvigsson, Andreas Weise, Anders Bagge, Wiktoria, Cimberly, Elisa Lindström, Liamoo och Lisa Stadell

!!!

Skatås, Göteborg.

Publik: Snudd på utsålt.

Bäst: Cimberlys version av ”I’m telling you I’m not going” välter allt över ända.

Sämst: En halvtimmes paus skapar rastlöshet och får showen att tappa tempo.

Fråga: Ska Skatås fortsatt bli Diggiloo-turnéns finalarena…?

Förra årets final av Diggiloo hölls i Skatås. Så också i år. Då regnade det intensivt. I år var vädret nära nog lika hotande, men höll sig på rätt gräns. Men där 2023-års avslut blev en fundamental överraskning, inkluderat teamet, när Anne-Lie Rydé på scen aviserade sitt avslut inte bara på turnén utan på sitt artistskap är årets final ”bara” uppsluppen och underhållande.

Sedan starten 2003 har ett pärlband av artister uppträtt. Etablerade som nykläckta. Förra året fanns  (”Idol”-vinnare 2022) och Maria Sur (”Melodifestivalen” 2023) med. Nu är det ”Idol”finalisterna Cimberly och Saga Ludvigsson från 2023, som ska utmana jessica Andersson med sin 18 säsong med ”Diggiloo” och Lisa Stadell, 15 säsonger.

Så här vid finalen är de två ungdomarna, 19 respektive 18, en självklar del av showen. Saga Ludvigsson charmade sig genom rutan och gör det från scen likaså. Men hon har en bit kvar till att sången sitter. Cimberly är en vassare sångerska, men en smula mindre showgirl än sin finalkollega från ”Idol”. Men hon kastar ju sig huvudstupa in i alla numren med glans.

Däremot är det hon som välter kvällen fullständigt med sin version av Jennifer Hollidays ”And I’m telling you I’m not going”. Låten från Broadwaymusikalen ”Dreamgirls”, som blev hennes genombrott på 80-talet och som senare ”American Idol”-deltagaren Jennifer Hudson gjorde till sin i en magnifik scen i filmatiseringen av ”Dreamgirls” (2006). Den gjorde ju svenskan under förra årets ”Idol”-säsong med smärtsam emfas. Från scen gör hon ””And I’m telling you I’m not going” så starkt berörande att de stående ovationerna inte räcker. Bravo.

”Idol”-domaren Anders Bagge må vara en sångare, men är ingen dansman. Han klarar sig fint ändå. Hans scenskräck är förvisso alltid en utmaning, som han genomlider men hanterar. Det är djärvt. Han är ju en artist, producent och låtskrivare av rang vars CV är svårt att övertrumfa och på scen blir det lite stories från bland annat arbetet med Célin Dion.

Att vara artist på en Diggiloo-turné kräver emellertid sin artist. Anders Bagge kämpar. Hans röst är lätt och ledig, omfångsrik och mjukt vacker. Men för varje wejlande bjuder han på känslan att han är ute på djupt vatten. Nej, han missar inte. Men tilliten finns där inte. Till sig själv eller för publiken.

Mest avslappnad är han när han sjunger med andra. Då blir det mer lek och mindre allvar. Han behöver inte så i rampljuset, det skoningslösa.

Det är tvärt om med Liamoo, Göteborgssonen, som tar allt större kliv för varje gång jag ser honom. Han tar för sig, rör sig snyggt i de koreograferade numren och sjunger emellanåt i Bruno Mars-klass. Hans ”Dragon” görs i en dramatisk version, tangerande den i Melodifestivalen. Men här med lite större skärpa och mot en publik utanför kameravinklarna. En sann showman.

Uppsluppen final. ”Diggiloo”-turnén tackade för sig med en uppsluppen och underhållande final. Foto: KAI MARTIN

Så också med Andreas Wiese, som imponerar med sin röst, sitt omfång och sin karaktär på rösten – oavsett vilka genrer han svingar sig mellan.

Elisa Lindström slog igenom i ”Dansbandskampen” 2010, men har en bredd som sträcker sig utanför dansbandens domäner. Vid hyllningen av förra året bortgången kompositören Stefan Nilsson (1955–2023) sjunger hon ”Gabriella sång” från filmen ”Såsom i himmelen”. Inte som Helen Sjöholm, men starkt nog för att beröra.

Ingen ”Diggiloo” utan humor. I år med göteborgskan Ann Westin, en slagkraftig tant i min ålder som vågar att käfta. Hon gör sina inpass under gång, men när hon tar plats för ett eget nummer efter paus blir det riktigt roligt. Hennes ”drömscen” där hon håller tal på engelska till sin dotter som gift sig med prins Harry är storartad komik.

Från scen får vi allt från hyllningar till Abba, Lasse Berghagen, Stefan Nilsson och Alcazar. I det sistnämnda medleyt strålar Andreas Lundstedt som en discokula med övriga i ensemblen. Men det blir förstås också publika såväl som personliga tolkningar av standards.

Som när slagverkaren Pablo Cebeda bjuds in till scenens framkant och gör en bossa-version av ””Stand by me”, som är snygg, listig, följsam där trion Liamoo, Anders Bagge och Andreas Weise snyggt hänger in på sång.

Jessica Andersson är alltid en klippa. Här dessutom konferencier hela kvällen tillsammans med Andreas Weise.

Och, som finaler på turnéer alltid bjuder, så blev det lite hyss. Kanske inte så tydligt för publiken. Men… från blåsarna, eller när regissören Sandra Koffner kom in på slutet för sång och dans. Som om hon inte har gjort något annat (det har hon inte heller). Eller Andreas Weise i Pippi-peruk.

”Diggiloo” är över för den här gången. Det handlar alltså om oförarglig familjeunderhållning med folkkära, skickliga artister. Men speltiden är för lång, trots en generöst matad show.

Diggiloo-final, Skatås, Göteborg 24 augusti, 2024.

Artister: Cimberly, Saga Ludvigsson, Andreas Weise, Anders Bagge, Elisa Lindström, Andreas Lundstedt, Liamoo, Ann Westin, Jessica Andersson, Lisa Stadell och Wictoria.

Bandet: Robin Svensson, kapellmästare, keyboard, dragspel och kör, Kristian Persson, trombon, Jimmy Källqvist, bas och kör, Marcus Liliequist, trummor, Filip Olandersson, trumpet, Viktor Sand, saxofon och flöjt, Niklas Tinnborg, keyboard och kör, Mattias Fjellström, gitarrer, och Pablo Cepeda, slagverk, gitarr och kör.

Regissör: Sandra Koffner.

Koreografi: Linda Hansson och Lisa Stadell.

Manus- och filmarbete: Christoffer Bendixen.

Led-content designer: Thomas Benstem.

Scenograf: Roland Söderberg.

Ljusdesinger och grafiker: Palle Palmé.

Kostymdesigner: Madelene Billman.

Musikaliskt ansvarig: Robin Svensson.

Körrarrangemang: Emma Bensing.