Konsten har sina provokatörer. har alltid haft. Kommer alltid att ha. Även om de kanske inte har för avsikt att provocera utmanade de sin samtid. Som impressionisterna med sitt nya sätt att se på konsten de skapade och motiven de sökte. Eller expressionisterna. Pablo Picasso med sina förskjutningar av perspektiven. Marcel Duchamps readymades, som ”Fountain” (om det nu var han som gjorde den…). Ja, alla konstformer har i sina nydanare haft ”provokatörer”. Något som alltid kommit att reta konservativa krafter. Så också nu, som med Carolina Falkholt närkontakt med könsorgan i uppblåst storlek.

Carl Johan de Geer (1938) utmanade tidigt etablissemanget. Under 60-talets politiserade tid sökte han utmaningar i konsten. Så väckte hans ”Skända flaggan” 1967 avsky och uppror hos förståsigpåare. Men applåder hos unga, som var emot rådande styre i stort, USA:s krig i Vietnam i allmänhet och det mesta i synnerhet. Han fortsatte in i 70-talet med den absurda tv-serien ”Tårtan”, en klassiker åtminstone för den generation som växte upp då.

Det var en frisk tid för uppror, som genomströmmade kulturyttringar som musik, film och konst, men som också kom att rubba system som skolväsende. Men Carl Johan de Geer var ju också en provokatör inte bara med sin konst. Med adligt namn, född i Montreal, Quebec, som diplomatson uppvuxen i Köpenhamn, Bryssel och Warszawa, samt efter föräldrarnas skilsmässa på slott hos farföräldrarna i Skåne och hos modern på Östermalm, Stockholm, var han en katt bland vänsterhermelinerna.

Carl Johan de Geer älskar fortfarande att provocera – och att roa. Han vill, som det står i programbladet till hans utställning ”Älg” på Göteborgs konstförening, att konsten ska skava. Men också att humorn ska ta plats.

Det gör den. Motiven på konstverken känner vi igen. Antingen är det konst av prins Eugen, Edvard Munch, Carl Kylberg eller August Strindberg som tjänar som förlaga. Eller också är det Göteborgskoloristerna. Den spretiga konstnärsgrupp, som fortfarande fascinerar och som hyllades med en fantastisk utställning på Göteborgs konstmuseum så sent som förra säsongen.

Prins Eugens klassiker ”Molnet III” har fått tjäna som motiv för Carl Johan de Geers skapelse. Men in har hans signifikativ älg tagit plats. Så håller de på. Verk efter verk. Genom Göteborgskoloristerna Åke Göransson, Tor Bjurström, Inge Schiöler, Karin Parrow, Ragnar Sandberg och Ivan Ivarson.

Jo, det roar. Det utmana och kittlar. Skaver…? Kanske lite. Men oavsett material tycker jag att Carl Johan de Geer har gjort det enkelt för sig. Utsällningen är förvisso en hyllning till de konstnärer var konstverk har fått tjäna som förlaga för de Geers serie ”Älg”. Fast dessa hans konstverk besitter långt ifrån det djup, den kraft och lyskraft som originalen har. Istället är det kladdigt och lite slarvigt gjort. Men lockas man nu av Ragnar Sandbergs ”Den blå bussen”, kan man alltså få den med älg i Carl Johan de Geers version till det facila priset av 42000 kronor.

Det har nu besökarna emellertid ratat rejält. När jag var där några dagar efter vernissagen 17 augusti syntes inte ett enda exemplar sålt av målningarna, däremot desto fler intressenter av de grafiska bladen för 4200 kronor/blad. De som bland annat innefattar de Geers version av Edward Munchs ”Skrik”, den som också har bäst bärighet av de 28 konstverken.

Så… visst är Carl Johan de Geer 86 år gammal fortfarande en retsticka med en stor portion humor. Härligt. Men det är ju lite trist att prisen är det som provocerar – eller snarare förvånar – mest. Å andra sidan får han ta vilket pris han vill. Kanske är det till och med relevant. Åtminstone om han eller galleriet finner någon köpare.

Utställningen ”Älg” pågår till och med 8 september. Göteborgs konstförening har öppet tisdag till fredag 13–17 samt lördag och söndag 12–16.