Han föddes 16 augusti 1924, min far, av en ensam mor, som i slutet av 1923 blev gravid med en man som vi vet mycket lite om.

Det är i dag hundra år sedan. Ett tidsspann som är vidöppet.

Vad händer 1924? Mycket, förstås. Men det verkade som att det historiskt var lite av ett mellanår.

Året inleddes av premiär på ”Lyckolandet”, Ernst Rolfs revy. En storstrejk utbryter i huvudstaden där tennishallen invigs. Ryska Petrograd byter namn till Leningrad, för att hylla Lenin. I februari erkänner Storbritannien Sovjetunionen. I samma månad har George Gershwins ”Rhapsody in blue” premiär.

Ja, så håller det på. Stort som smått. Just 16 augusti tecknas ett handelsavtal mellan Lettland och Sverige. Inget mer att rapportera. Men det var då min pappa kom till världen i ett Stockholm som slickade såren efter första världskriget och spanska sjukan. Pandemin som tog min farmors mors liv 1918.

Han var ett älskat barn. Men ensam mamma på 1920-talet var förstås svårt. Hur skulle hon försörja sig? Vilka ögon fick hon av grannar och myndigheter över detta ”oäkta” barn? Var han en snäll grabb, som försynt tydde sig till sin mor. Eller var han en rastlös själ som höll henne vaken på nätterna. Inget vet vi. Om detta har väldigt lite sagts.

Farmor tog honom, något år gammal, till Berlin, hennes födelsestad. Där bodde hon med honom hos släktingar på en gård som jag besökte under Z:s och min bröllopsresa 2013. Jo, huset stod kvar. Historiens vingslag slöt sig tungt om min kropp och mina sinnen. Jag blev berörd där på gården på Rathenower Strasse i Moabit, inte så långt från Hauptbahnhof.

Men hon flyttade tillbaka och tvingades lämna bort honom som treåring, det vill säga ungefär i den åldern som mitt barnbarn är nu. Han kom att bo på landet utanför Stockholm. Lite äldre hamnade han flera år hos en bondfamilj ungefär där Arlanda flygplats nu ligger. Han var ett omtyckt barn och där fick han lära sig om blommor och djur, att ha respekt för naturen, vad träden heter, vad blommorna har för namn. Kanske fick han också där sina gröna fingrar.

Farmor träffade några år efter pappa tillkomst den man som vi alltid har kallat farfar. De gifte sig, men först inför att min faster skulle komma till världen kunde farmor ta hem sin son. Han var då nio år och hämtades av min farmors syster Maja, som reste med honom med tåget till Stockholm. På Centralen blev oron och spänning så stor inför uppbrottet och allt det nya som skulle komma, att han kissade på sig. Lilla pappa.

Jo, farmor hade varit noga med att besöka honom på gården. Men med alla år där kom han att ty sig till familjen. Det var ju självklart och han trivdes.

Nu blev han stockholmare, sattes i skola, blev adopterade av farfar, fick hans efternamn och skulle plötsligt ta plats i en ny värld.

Pappa var kreativ. Det passade farfar, som var precis detsamma som teknisk chef på Operan respektive Dramaten. När pappa började med modellflyg fick han stöttning av farfar. Modeller byggdes och pappa blev snart en fen i den på den tiden stora sporten. Med tiden blev han svensk mästare och tävlade även i Finland – mitt under andra världskriget. Vi har kvar pokalerna och ett flygplan som han själv skapat finns i mitt hem.

Han var duktig på att teckna. Kom att börja skriva i modellflygstidningar, där ”Löwens modelltips” var uppskattat. Han ritade också sina egna modeller.

Han hade drömmar om att bli pilot. Seglade segelflyg, men hans dåliga syn tvingade ner honom på marken; av pilotplanerna blev det intet.

23 år gammal kom han till Göteborg. Året 1948 hade knappt börjat. Rummet han skulle hyra, för han hade fått tjänst som korrekturläsare på Göteborgs Handels- & Sjöfartstidning, låg i ett radhus i Änggården. Granne med mina morföräldrars. Mamma var i huset hos sina kompisar där man spelade tändstickspoker. Hon var 18 år. Värdparet tyckte att pappa skulle bekanta sig med ungdomarna, så han öppnade dörren till ”pokerhålan” och presenterade sig på bred stockholmska.

Mamma viskade till sin kompis. ”Honom ska vi sätta dit!”. Snart blev hon och pappa ett par. De höll ihop till döden skilde dem åt när mamma gick bort 6 januari 2011.

De förlovade sig, gifte sig sedan 1953 13 maj och 21 november samma år nedkom mamma med min storasyster.

Pappa hade, förutom jobbet som korrekturläsare, även en konstnärskarriär. Som det står på Wikipedia om honom: ”… studerade vid Konstfackskolans  aftonkurser 1946–1948 och för Nils Wedel vid Slöjdföreningens skola i Göteborg 1950–1953 samt under studieresor till bland annat Nederländerna, Österrike, Belgien och Frankrike. Han har medverkat i Decemberutställningarna på Göteborgs konsthall ett flertal gånger. Hans konst består av abstrakta kompositioner utförda i olja, akvarell, gouache, vaxkrita och akvatint samt mosaikarbeten.”

Vi var väldigt stolta över hans konst och de hänger hemma där de pryder sina väggar. Han jobbade extra som tecknare för tidningen, men han hade inga högre tankar om sitt konstnärsskap. Med familj och arbete, plus sommarhus, trädgårdar, båtar och renoveringar gled konsten iväg, precis som modellflyget. Men hans intresse för konst var intakt, något som både mamma och han odlade fram till de tackade för sig. Hemmet var design- och konstfyllt, bokhyllorna proppade med litteratur.

Jag föddes 15 oktober 1956. Han var då 32 år och familjeförsörjare. Men han var också en närvarande pappa. Han tyckte om att vara med min syster och mig. Gick gärna till Slottsskogen med oss och fick underliga blickar och kommentarer om ”Har barnen ingen mamma”. Så var världen då. Pappa var en särling och brydde sig inte, men älskade oss.

Barnkär. Pappa och jag 1957 respektive något år senare tillsammans med min syster. Foto: PRIVAT

Vi levde ett gott liv med boende i Änggården och på Onsala nära Kungsbackafjorden. Han tog med familjen ut på fjorden i sin snipa, först Kalvön med sin sandstrand, men senare Yttre och Inre Lönn med magiska klippor. I slutet av 60-talet tog han och mamma med oss på skidresor till Alperna tillsammans med mina gudföräldrar och deras barn. Min gudmor och mamma var vänner sedan tidig barndom och mina föräldrar och gudföräldrarna älskade att umgås med varandra.

Pappa var en atlet. Stark, smidig och hade, förutom det – faktiskt – kondition modellflygandet även en karriär som gymnast. Den smidigheten gav honom en plats som målvakt i skolans hockeylag i skola-SM 1941 med en förstaplats som resultat.

Han hade också ett väl utvecklat sinne för att känna av hur vi mådde. Det fanns en närhet, som var stark. Som då det var klart att min x-hustru skulle lämna mig, ett besked som kom hösten 2005. Pappa ringde kort efter som hon hade sagt det. Jag svarade och han frågade hur det var. ”Bra”, sa jag. Han avslöjade mig direkt och jag fick berätta om vad som hade hänt.

Man brukade sig om pappa att han var alla hundars, katters, barns och gamla tanters vän. Men han var förstås så mycket mer. Alltid kreativ. Han var en mästare på att renovera, hade en känsla som få för att anlägga trädgårdar och driva upp växter. Trädgården ute på Onsala var omtalade och folk kom förbi för att se den då den prunkade med rosor i sin fulla blom.

Farfar. Bara dagar kvar innan pappa ska bli farfar 15 augusti 1990, bild till vänster. Till höger med min förstfödde son några år senare.

Foto: KAI MARTIN

Det var kanske inte så konstigt att han var omtyckt. Han var oerhört social, älskade att träffa människor, prata, äta, dricka. Det nymornade intresset för golf i slutet av 70-talet, något han delade med mamma, gav nya vänner och förstås resor.

1983 blev han morfar för första gången. 1985 för andra och 1988 för den tredje. Det band han kom att knyta med min systers barn körts hårt och ömt. När han sedan, som 66-åring, blev farfar och det igen fyra år senare var det med samma förtjusning.

Fem år senare började hjärtat krångla och med det blodcirkulationen i benen. Han gick envetet, mot smärtorna för att blodet skulle pressas ut i ådrorna, förbi förkalkningarna. Ålderdomen smörjer honom. Han som varit frisk som en nötkärna hamnar på sjukhus för sina besvär.

Så blev han akut bypassopererad i mars 2003. Det tar en stund innan han kommer på benen, men hämtar sig. Han är knappt 80 år. Känner sig starkare och kan ta upp golfen igen. Den som 2000 gett honom en hole in one på hemmabanan Albatross på Hisingen.

Det kom senare barnbarnen att på egen hand vårda sin relation inte bara till sin farfar/morfar utan också till sin farmor/mormor. Det har utan tvekan varit fint att se.

Att förlora sin älskade tog hårt på honom. Vi försökte, i familjen, att bjuda hem honom, hälsa på och ibland ta med honom på resor, som ned till Louisiana med medföljande besök på Rungsted kro (något som Z och jag gärna följer honom i spåren med). Ingen påsk eller, midsommar eller jul var han ensam. Men tomheten gnagde ändå.

I början på mars 2013 gick han över Heden till sin vårdcentral på Avenyn. I början på millenniet hade han och mamma sålt huset i Änggården för att flytta till lägenhet nere vid Gamla Ullevi. De kom att trivas där och skapade ett fint hem som passade deras rådande behov.

Men nu var lägenheten stor, tom och ekande av ensamhet. Hans hjärta ville inte dansa i takt. Han tvingades sätta sig och vila ofta. Väl på vårdcentralen så ringer de mig och säger att man måste skicka upp honom med ambulans till akuten på Sahlgrenska. Jag kommer inte ifrån i brådrasket. Har att göra på jobbet. Z åker dit och sällskapar honom – de gillade varandra – innan jag kommer dit.

Pappa kommer aldrig hem. Efter akuten hamnar han på kardiologen, där han charmar sköterskor. Men läkaren där har ett enskilt samtal med mig om att pappa hjärta är i usel skick. Det går inte att göra något åt. Han är för gammal för att operera.

Han hamnade på eftervård alldeles för länge. Men i början av juni 2013 fick han plats på Örgrytehemmet, samma ställe där mamma levde sina sista år. Det blev en knapp månad där innan han tackade för dig 29 juni. Djupt saknad, men i starkt längtan efter att få förenas med mamma.

I dag skulle han alltså ha fyllt hundra år, denne kärleksfulla, nyfikna, lekfulla, intellektulla, kunniga, kloka man. Jag tror att han skulle ha gillat det, att vara med. Och jag kan känna att han hade älskat att få vara farfarsfar, att få träffa barnbarnsbarn, att få följa sina barnbarn i karriären i livet. Precis som han följt min systers och mitt, vår vägval, med en skyddande han bakom oss; alltid redo att stötta. Tack, pappa och grattis på hundraårsdagen.