Jag har alltså varit en av 70000 unika besökare på Way out Wests 16 upplaga. Denna festival som jag har besökt sedan starten 2007 varje år, förutom 2013. Jag har med andra ord sett och hört högt och lågt. Träffat vänner, delat upplevelser med kvinnan jag älskar mest. Ätit mat, som från 2012 har varit vegetarisk. Druckit öl. Hängt och dängt. Klätt mig efter väder – Way out West bjuder alltid på allt från strålande sol med stekande värme till ösregn – med signatur efter eget mått mätt.

Så 2024… vad var bäst, sämst och mittemellan? Hur höll festivalen måttet och hur var artistutbudet? Vilka träffade jag och orkade jag verkligen distansen ut.

Nej, jag höll inte tröttheten stången en enda dag. Första dagen på grund av en subbas under Sarah Klangs konsert som gav mig extra stark tinnitus och balansrubbningar. Ja, jag hade missat att få med mina öronproppar. Men jag hade knappast räknat med att det var just under hennes konsert som jag skulle vara orolig. Det blev en nykter fylla där jag fick kroka arm med Z för att gå uppför, nedför och medför. Det blev mycket sittande och det var ingen lätt historia. Är det något Way out West försämrat detta år så var det möjligheten att sitta och då med god utsikt över de två stora scenerna Flamingo och Azalea. Var tog läktaren vägen? Den där man kunde träffas, vila och andas ut utan att missa något av vad som hände på scen…?

Way out West är en möjligheternas festival. En musikfest som ger en en chans att se somt man aldrig skulle ha fått möjlighet att bjudas annars och somt som man tidigare har sett, men som nu spänner bågen på nytt. Det har har pratats om nostalgi med akter som the National, PJ Harvey, Air och Pulp. Men då gör man det enkelt för sig. Äldre akter och band/artister som spelat tidigare på festivalen, en del med sina toppar i karriären bakom sig, kan fortfarande vara relevanta.

Air, som spelade sitt debutalbum ”Moon safari” gör en väldigt stilistisk konsert. Musiken låter utsökt live och intrycket från scen, med den snygga scenografin och de vitt pressade musikerna, visar på god smak. PJ Harvey är som PJ Harvey är. En artist som väljer sin egen karriär, sitt eget uttryck och sitt eget scensätt. Det blir aldrig dåligt. Pulp är mästerliga, men snöpta på grund av förseningar från först Tems som sköt på Oskar Linnros start. Han som sedan babblade sönder sitt set så att britterna kom till korta. Onödigt av både artister och arrangörer. Fever Rays framträdande är scenkonst i sin prydno. Vasst och elakt, med musik man nästan hukar under. Fräckt.

The National som finalakt för Way out West 2024. Nja. Det var väl ingen konsert att skriva hem om i yviga ordalag. Men som fan måste det ha varit en upplevelse. Framför allt med sångaren Matt Berningers djupdykning i publikhavet i ”Graceless”.

GP:s recensent – och fan – Jan Andersson kom i närkontakt med sångaren. Kolla in hans Instagram.

Men låt mig lista i korthet mitt WoW, liksom:

Bäst:

Fever Ray – Karin Dreijer gör satirisk musikteater som bränns.

PJ Harvey – brittiskan må hålla publiken på distans, men har en integritet och styrka i både musik och scenframträdande.

Nation of Language – New York- trion charmade mig fullständigt med sin flört med brittisk syntmusik tidigt 80-tal.

Amanda Bergman – som en smekning över en sårig kropp, ömsint och vackert.

Knäppast:

André 3000 – från upptågen och hitmusiken med Outkast till flöjtjazz, fullt ut.

Maisie Peters tappra strid mot ösregnet.

Jessie Wars och L’Emperatrices genrer krockar i discovärlden. Den förstnämnda började 17.25 på Flamingo. Den andre en halv timme senare. Synd för de danssugna.

Sämst:

Att Göteborgsbandet Terra, som säljer ut varje konsert i hemstaden, spelar på Höjden. En scen uppenbarligen för lite för att svälja publikintresset.

Att sittplatsen, läktaren, mellan Flamingo- och Azalea-scenerna tagits bort.

Att man inte tagit höjd för regnet på Höjden, så att marken på flankerna blev en sörja.

Att först Tems och senare Oskar Linnros drog över sina spelningar på bekostnad av Pulp, som fick korta sitt set.

Att ljudet i slutet av Sarah Klangs konsert sabbade min hörsel.

Min klädsel under festivalen.

Torsdag: Nudie kavaj (Erikshjälpen, Högsbo), Oas frottétröja (Abeti, Göteborg), linne Rutrix, retro (Lindra Kungsbacka), byxor, Scotch and Soda (Ragtime, Göteborg),  boots, Sneaky Steve (Landvetter flygplats),  och ryggsäck Sandqvist (Røde kors, Virum).

Fredag: regnrock Select (Røde kors, Frederikssund), byxor J Lindeberg (Myrorna, Järntorget), kavaj, Van Gils (Kræftens Bekæmpelse genbrug Virum), kofta, Filippa K (Holte loppemarked),  T-shirt, Day Birger Mikkelsen (Weefood, Amager), keps Aran Sweater Market, Røde kors, Virum och stövlar, Tretorn, HM-outlet.

Lördag: Van Gils-kostym (Frederiksberg loppemarked shortsens skräddade av Samuel Skrädderi, Mölndal), skjorta Tailored Originals (Erikshjälpen, Göteborg),  väst Uptown Classic (KFUM, Göteborg), Converse Allstar (Erikshjälpen, Högsbo), slips, Jean Jacques Benson (Röda korset Sollefteå), snusnäsduk Dako (Erikshjälpen, Göteborg) och  keps MJM (privat utförsäljning). 

De som har följt mig på Instagram och Facebook har noterat mitt vimmel – bara kändisar. Några har undrat, eftersom de flesta inte är kända för dem. Men det var poängen. Det är mina vänner, kända för mig.

Här bjuder jag på det det från torsdag till och med lördag.

Torsdag:

Way out West-vimmel, torsdag, från vänster högst upp: författaren och radioprofilen Sara Kadefors. GP:s skribent och the National-fan Jan Andersson. Förra GT-fotografen, nu för Aftonbladet, evigt unge Anders Deros. Johanna Gadd, artist med meriter från Cabaret Lorensberg. Vän och före detta GT-kollega, mästerfotograf Peter Birgerstam. Min hustru Zeba och min vän sedan gymnasiet Eva Gometz. Författaren, fotografen och skådespelaren Lars Hälserudh. Förre ingenjören, nu mer författaren och pensionären Anders Hägglin. Superbokaren (för Pustervik) och musikälskaren Kim Abelsson. Per Alexanderson, som drog igång Hultsfredsfestivalen 1986 och som avslutade sitt engagemang som underhållningschef på Liseberg förra året. Idoge frilansjournalisten, författaren och Blåvittsupportern Martin Röshammar. Forna GT-kollegorna och vännerna Pierre Olsson (som jag spelade i coverbandet Glenn-Yngves med) och Karin Andrén Olsson. Förra GT-kollegan Anna Tullberg, nu på kulturjournalist på Sveriges Radio, med färgstarke musiken, maken Gustav Nygren.

Foto: KAI MARTIN samt PIERRE OLSSON och ANNA TULLBERG

Nästan hela the Ark. Gitarristen Mikael Jepson, basisten Lasse ”Leary” Ljungberg, keyboardisten Jens Andersson (som har fina projektet Filt värt att ge ett öra eller två) och gitarristen Martin Axén. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Fredag:

Way out West-vimmel, fredag, från vänster högst upp. Konstnären Ulf Kihlander, vän sedan 80-talet. P-O Ström, musikkonnässör av rang, före detta manager för Kai Martin & Stick!. Ser och hör mer musik än någon jag känner. Min hustru och förtrogna. Musikern – och konstnären – Love Antell, göteborgare sedan några år, med min kära kollega Lina Isaksson från tiden på GöteborgDirekt. Kreatören, musikern, formgivaren, snobben Joakim Thedin, som jag hade bandet Paria med några år i mitten av 80-talet. Foto: KAI MARTIN och ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Way out West -vimmel, från vänster högst upp: Fredrik Sandsten, trummis i Soundtrack Of Our Lives. Lars Wallin, punkaren från Uddevalla som aldrig slutat leva efter ”do it yourself”-idealen, en sann kreatör till framför allt hemstadens fromma. Indie- och modsesteten, redaktören Terry Ericsson i sin Adam of London-kostym. Matkreatören och kokboksförfattaren Maria Zihammou. Esteten, Italienvännen och Majornasonen Owe Wedebrand. Skräddaren Christoffer Gissy vilar från både sin och Göteborgsoperans ateljé för lite WoW-häng. Joakim Hermelin, före detta musiker, med lååång erfarenhet från musikindustrin. Vännerna Carina Livh och Linda Lindmark, som har ett förflutet i bandet William. Finn Björnulfsson, slagverkare från Bongo Riot och Håkan Hellströms band. Makarna och musikälskarna Karin Wikström och Göran Sevenson Svenningsson. Ståuppkomikern, radiojournalisten och skådespelaren Anneli Abrahamsson. Mästerfotograf Oscar Mattsson, utan kamera (han plåtade bland annat fotot som tjänar som omslag till min soloplatta ”Sol på svenska”). Foto: KAI MARTIN OCH ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Mina texter från Way out West kan ni för övrigt hitta här: torsdag, fredag och lördag plus recension av the National.